Bön förändrar. Framför allt mig själv.

Reflektioner på mässa med musik i Salabackekyrkan 21 maj 2014. Texten och temat hör till kommande söndag, Bönsöndagen.

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. (Matteusevangeliet 6:5-8)

Bönen är temat idag, på söndag firar vi bönsöndagen. Bön är ju på samma gång något helt självklart och grundläggande i det kristna livet, och samtidigt lite svårt att få grepp om. Bönen kan vara gemensam och med fasta ord, som när vi ber här på mässorna, den kan vara enskild och med fasta ord – kanske brukar du be Vår Fader eller Gud som haver ensam ibland. Ibland ber vi tyst precis det vi tänker – eller högt ibland också – eller så ber vi med en handling, som att tända ett ljus. Bönen kan vara sprudlande glad av tacksamhet och lycka, den kan ett rop om hjälp i smärta och ångest, den kan en bön om förlåtelse. Ibland kanske den bara är en suck eller ett ångestrop eller glädjetjut. Bönen är hjärtats samtal med Gud, säger vi ibland.

I texten vi just hörde beskriver Jesus bönen som att vi inte ska göra som hycklarna, det vill säga mest be för syns skull, och inte heller rabbla tomma ord, utan gå in på vår kammare och be i det fördolda. Det betyder inte att vi bara ska be på egen hand – och ärligt talat var det nog inte så många på Jesu tid som bodde så att de hade ett eget rum att låsa in sig i. Nej, jag tror att han framför allt menar att bönen inte är en uppvisning i vem som är frommast och duktigast, och inte heller något som ska rabblas bara för sakens skull. Det betyder inte att det är dåligt att be gemensamt eller med ord som andra har formulerat före oss. Tvärtom kan det finnas något väldigt vilsamt att be med kända och invanda ord – kanske Vår fader, eller att be med Psaltarpsalmernas ord. Men oavsett vilka ord vi använder, om några, så är det viktiga att de kommer ur hjärtat. Att vi själva är närvarande i vår bön.

Men sen finns det något motsägelsefullt i det Jesus säger om bönen – här i den här texten, och på andra ställen. På många ställen talar Jesus om att vi ska be ihärdigt, ja nästan tjata på Gud. Bed så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas. I flera liknelser talar Jesus om den som ber som en tjatig person som får som den vill, inte för att den som ombeds om något är särskilt vänlig, utanför att den bedjande är ihärdig. I en liknelse talar Jesus om en orättvis domare som en änka försöker övertala att få sin rättmätiga del i rättstvist. Det får hon till slut, inte för att domaren är rättvis, utanför att han tycker hon pinar livet ur honom. Så var ihärdiga och tjata på, säger Jesus. Men samtidigt säger han sådant som i den här texten: att Gud redan vet allt vi behöver. Och på andra ställen liknande saker: Gud är oss närmare än vårt eget hjärta och vet allt. Innan ordet är på min tunga, vet du Herre allt jag vill säga, står det i en Psaltarpsalm.

Jag tänker ibland att bönen är minst lika mycket, eller kanske mer, för vår egen skull än för Guds. I bönen övar vi oss på att lyssna till Gud. Vi övar oss också på att formulera vad vi verkligen behöver och längtar efter. Vi får visa vår omsorg genom att be för andra, och öva oss i tacksamhet och ödmjukhet. Den kände teologen C. S. Lewis fick en gång frågan om han trodde att han genom bönen kunde förändra Gud. Han svarade: Det vet jag inte. Men jag vet att bönen förändrar mig.