Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.
Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.
torsdag 10. januar 2008
søndag 6. januar 2008
Berörda kan vi följa stjärnan
Min avskedspredikan som pastorsadjunkt i Köpings kyrka, Trettondedag jul 2008. Hölls i en temamässa med titeln Berörd, med särskilt uppmärksammande av att svenska kyrkans kampanj Stöd kampen mot HIV avslutas den dagen.
Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.
Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.
Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.
[Körsång]
Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.
Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.
[Körsång]
Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)
Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.
Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.
Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.
[Körsång]
Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.
Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.
[Körsång]
Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.
søndag 23. desember 2007
Att säga Ja, som Maria
Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.
Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.
En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.
Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.
Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.
Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.
Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan
Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)
Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.
En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.
Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.
Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.
Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.
Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan
onsdag 19. desember 2007
Julen - bortom reklambilder och familjelycka
Tal på skolavslutning för årskurs 6-9.
Julen – det är verkligen familjens högtid i vårt land. Många andra helger kan man fira med kompisar eller vänner eller på olika sätt, men julen tänker vi oss ofta som en familjehögtid. Alla ska vara hemma, det ska pyntas och stökas tillsammans och sen ska det ätas julmat och delas ut julklappar – kanske det till och med blir dans runt granen. Eller nu förtiden kanske vi snarare spelar spel eller ser på film tillsammans, men ändå. I varenda tv-reklam, i filmer och på julkort får vi se bilderna av de lyckliga familjerna med tindrande barnaögon och snälla föräldrar i fina hem med gigantiska julbord och dyra och uppskattade julklappar. Men för hur många ser egentligen julen ut så?
När vi ser bilderna från den allra första julen, så får vi också ofta se en lycklig familj. Maria och Josef som med snälla ögon vakar över det gulliga Jesusbarnet. Änglarna sjunger, herdarna med alla fåren som kommer och stjärnan som lyser. Det är nästan så man förväntar sig att det ska komma några gulliga Disneykaniner framhoppandes. Men så tror jag inte att det var den där första julen. Kanske var det kallt och regnigt, åtminstone måste det ha varit otroligt jobbigt för Maria att resa till fots eller med åsna när hon var höggravid. Ingenstans att ta vägen, vara tvungen att föda barn långt bort från släkt och vänner och inte ens få vila ut i en riktig säng utan ute bland djuren. Dessutom, Betlehem var knappast någon fridfull plats. Landet var ockuperat, det rådde konflikt och anledningen till resan var att ockupationsmakten ville att alla skulle registreras för att kunna beskattas. Snart efter den gulliga scenen i stallet tvingas de fly eftersom kungen är ute efter barnets liv, medan han ännu är en bäbis blir Jesus ett flyktingbarn. Nej, det fanns nog inga tindrande Disneykaniner den första julen.
Jag tror att det är lite samma sak med våra egna jular idag. Visst finns det mycket som är härligt och roligt med julen, för de allra flesta av oss. Godis och julmat, ledig tid att hänga med kompisar och familj, det kan vara en fridfull och glad helg. Men oftast blir det inte riktigt så där fantastiskt som i reklamen. Kanske får vi inte de där julklapparna vi ville ha, kanske hinner vi inte med allt vi tänkt, kanske är föräldrarna stressade och trötta. I familjer med rötter i flera kulturer kanske man inte firar jul alls, eller gör det på helt andra sätt än i reklamidealet. Och för många barn och unga är julen långt ifrån idyllen – de som inte kan vara med båda sina föräldrar, de som förlorat en släkting eller familjemedlem, de som inte får så mycket julmat eller julklappar för att familjen inte har råd med något extra, eller som har en familjemedlem som dricker för mycket eller bråkar och slåss. Vi vill inte tänka på att det är så, men så ser julverkligheten ut för massor med barn och unga i vår stad.
Men om vi kan se bortom reklambilderna och glittret, bortom idealen och de orimliga förväntningarna, då finns det ändå något mer med julen. I kyrkan firar vi jul till minne av just det där lilla flyktingbarnet som långt ifrån den glittriga julreklamen påminner oss om det som är viktigt. Julevangeliet handlar just om hur Gud blir människa, en av oss, för att vara närvarande i allt det som är människors verklighet oavsett hur den ser ut. Kanske kan det också bli en påminnelse om att vara glada för allt det fina vi har omkring oss, även om det inte blir precis som vi hade tänkt oss. Att julen inte är en tävling i att vara mest lik de perfekta reklamfamiljerna eller få finast julklappar. Och att det någonstans i min närhet finns någon – kanske inte ett nyfött barn i ett stall, men någon annan som kan behöva något som jag kan dela med mig av eller behöver en bra kompis. Att oavsett hur våra familjer eller julfiranden ser ut, så är vi värdefulla och älskade bara för att vi finns.
En riktigt fridfull jul och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, tal, skolavslutning, jul, familj, ideal
Julen – det är verkligen familjens högtid i vårt land. Många andra helger kan man fira med kompisar eller vänner eller på olika sätt, men julen tänker vi oss ofta som en familjehögtid. Alla ska vara hemma, det ska pyntas och stökas tillsammans och sen ska det ätas julmat och delas ut julklappar – kanske det till och med blir dans runt granen. Eller nu förtiden kanske vi snarare spelar spel eller ser på film tillsammans, men ändå. I varenda tv-reklam, i filmer och på julkort får vi se bilderna av de lyckliga familjerna med tindrande barnaögon och snälla föräldrar i fina hem med gigantiska julbord och dyra och uppskattade julklappar. Men för hur många ser egentligen julen ut så?
När vi ser bilderna från den allra första julen, så får vi också ofta se en lycklig familj. Maria och Josef som med snälla ögon vakar över det gulliga Jesusbarnet. Änglarna sjunger, herdarna med alla fåren som kommer och stjärnan som lyser. Det är nästan så man förväntar sig att det ska komma några gulliga Disneykaniner framhoppandes. Men så tror jag inte att det var den där första julen. Kanske var det kallt och regnigt, åtminstone måste det ha varit otroligt jobbigt för Maria att resa till fots eller med åsna när hon var höggravid. Ingenstans att ta vägen, vara tvungen att föda barn långt bort från släkt och vänner och inte ens få vila ut i en riktig säng utan ute bland djuren. Dessutom, Betlehem var knappast någon fridfull plats. Landet var ockuperat, det rådde konflikt och anledningen till resan var att ockupationsmakten ville att alla skulle registreras för att kunna beskattas. Snart efter den gulliga scenen i stallet tvingas de fly eftersom kungen är ute efter barnets liv, medan han ännu är en bäbis blir Jesus ett flyktingbarn. Nej, det fanns nog inga tindrande Disneykaniner den första julen.
Jag tror att det är lite samma sak med våra egna jular idag. Visst finns det mycket som är härligt och roligt med julen, för de allra flesta av oss. Godis och julmat, ledig tid att hänga med kompisar och familj, det kan vara en fridfull och glad helg. Men oftast blir det inte riktigt så där fantastiskt som i reklamen. Kanske får vi inte de där julklapparna vi ville ha, kanske hinner vi inte med allt vi tänkt, kanske är föräldrarna stressade och trötta. I familjer med rötter i flera kulturer kanske man inte firar jul alls, eller gör det på helt andra sätt än i reklamidealet. Och för många barn och unga är julen långt ifrån idyllen – de som inte kan vara med båda sina föräldrar, de som förlorat en släkting eller familjemedlem, de som inte får så mycket julmat eller julklappar för att familjen inte har råd med något extra, eller som har en familjemedlem som dricker för mycket eller bråkar och slåss. Vi vill inte tänka på att det är så, men så ser julverkligheten ut för massor med barn och unga i vår stad.
Men om vi kan se bortom reklambilderna och glittret, bortom idealen och de orimliga förväntningarna, då finns det ändå något mer med julen. I kyrkan firar vi jul till minne av just det där lilla flyktingbarnet som långt ifrån den glittriga julreklamen påminner oss om det som är viktigt. Julevangeliet handlar just om hur Gud blir människa, en av oss, för att vara närvarande i allt det som är människors verklighet oavsett hur den ser ut. Kanske kan det också bli en påminnelse om att vara glada för allt det fina vi har omkring oss, även om det inte blir precis som vi hade tänkt oss. Att julen inte är en tävling i att vara mest lik de perfekta reklamfamiljerna eller få finast julklappar. Och att det någonstans i min närhet finns någon – kanske inte ett nyfött barn i ett stall, men någon annan som kan behöva något som jag kan dela med mig av eller behöver en bra kompis. Att oavsett hur våra familjer eller julfiranden ser ut, så är vi värdefulla och älskade bara för att vi finns.
En riktigt fridfull jul och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, tal, skolavslutning, jul, familj, ideal
Barnet bortom glittret
Betraktelse på julbön på äldreboende, veckan innan jul.
Barnet i krubban. Josef och Maria som stillsamt vakar. Djuren som storögt tittar på. Stjärnan som lyser. Herdarna som kommer och så småningom kungarna från Öster. Allt är frid, sjunger vi i psalmen, och på bilder av krubban är det ofta just så. Fridfullt, stillsamt och nästan gulligt.
Och visst är det så – men inte bara. Inte riktigt. För mitt i allt det stillsamma och gulliga händer något oerhört: Gud blir människa. I en värld av konflikt under pågående ockupation föds Gud in i världen, som ett litet värnlöst barn. Snart tvingas familjen fly, det är oroliga tider. På många sätt liknade situationen när Jesus föddes vår tid.
Där möter Gud oss. Som ett flyktingbarn av ett förtryckt folk, som får sitt första hem i ett uthus utan ens en riktig säng. Gud kommer oss till mötes, som en av oss, i en utsatt situation, som en av de minsta. Så är Gud. Bortom allt gulligt och allt glitter är det detta som är julens budskap: ett flyktingbarn i en krubba. Gud själv bland människorna, hjälplös och beroende av människohänder och människofamnar. I detta lilla, det allra största: Guds kärlek till människorna.
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor
himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han
har utvalt." När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.(Lukas 2:1-20)
Barnet i krubban. Josef och Maria som stillsamt vakar. Djuren som storögt tittar på. Stjärnan som lyser. Herdarna som kommer och så småningom kungarna från Öster. Allt är frid, sjunger vi i psalmen, och på bilder av krubban är det ofta just så. Fridfullt, stillsamt och nästan gulligt.
Och visst är det så – men inte bara. Inte riktigt. För mitt i allt det stillsamma och gulliga händer något oerhört: Gud blir människa. I en värld av konflikt under pågående ockupation föds Gud in i världen, som ett litet värnlöst barn. Snart tvingas familjen fly, det är oroliga tider. På många sätt liknade situationen när Jesus föddes vår tid.
Där möter Gud oss. Som ett flyktingbarn av ett förtryckt folk, som får sitt första hem i ett uthus utan ens en riktig säng. Gud kommer oss till mötes, som en av oss, i en utsatt situation, som en av de minsta. Så är Gud. Bortom allt gulligt och allt glitter är det detta som är julens budskap: ett flyktingbarn i en krubba. Gud själv bland människorna, hjälplös och beroende av människohänder och människofamnar. I detta lilla, det allra största: Guds kärlek till människorna.
fredag 14. desember 2007
En tid för förberedelse
Adventsandakt på äldreboende.
Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna – även om översättningen är ganska ny – och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom och ropar hosianna. Tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!
Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Redan i november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags så har vi nästan tröttnat. Adventstiden har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som sak förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan. Adventstiden kan bli en tid att reflektera – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv, vilka goda gåvor har jag fått, och kan ge vidare till människorna omkring mig? Bortom glittret och dekorationerna finns någonting mer, en Gud som vill ha en relation med oss. Låt adventstiden bli en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, advent, kyrkan, religion
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteus 21:1-9)
Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna – även om översättningen är ganska ny – och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom och ropar hosianna. Tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!
Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Redan i november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags så har vi nästan tröttnat. Adventstiden har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som sak förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan. Adventstiden kan bli en tid att reflektera – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv, vilka goda gåvor har jag fått, och kan ge vidare till människorna omkring mig? Bortom glittret och dekorationerna finns någonting mer, en Gud som vill ha en relation med oss. Låt adventstiden bli en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, advent, kyrkan, religion
søndag 25. november 2007
"... men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer."
Predikan i Köpings kyrka på Domsöndagen. Psalmen som refereras i predikan är nr 620 vers 5.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.
De här raderna ur psalmen vi sjöng, skrivna i slutet av 1600-talet av poeten och vissångaren Lasse Lucidor, fångar för mig det centrala i domsöndagens budskap. Att vi inte kan blunda för tanken på en dom, en sista räkenskap inför Gud där våra tillkortakommanden kommer att belysas i ett sanningens ljus. Och den stora trösten och tillförsikten att det är Jesus och ingen annan som dömer oss.
I vår kyrka talar vi inte så ofta om den yttersta tiden, eskatologi som det heter med ett fint ord. Kanske för att vi vill ta avstånd från gamla tiders svavelpredikningar som användes för att få människor att acceptera världens orättvisor och söka tröst i tanken på himlen för den som fogade sig. Kanske för att vi ser en motsättning mellan att hjälpa till att bygga Guds rike här och nu i den här världen och att tänka och tala om Guds rike utanför tiden, efter döden. Kanske för att tanken på vad som händer vid världens slut inte är så lättsmält och passar in med våra tankar och bilder av Gud. Kanske för att de bibliska bilderna är tvetydiga och i vissa fall brutala. Kanske är vi så noga med att betona Guds förlåtelse, godhet och nåd, att Gud inte är straffande och fördömande, att vi inte kan hantera texterna och bilderna kring domen och den yttersta tiden.
Jag tror inte att tanken på en sista räkenskap eller dom står i motsats till Guds godhet och förlåtelse. Jag tror inte heller att tron på att Gud en dag ska skapa nya himlar och en ny jord är ett hinder för att arbeta för Guds rike i den här världen. Tvärtom är tanken på en rättsskipning eller att Gud en dag ska låta allt som dolts komma fram i ljuset för mig en del av hoppet, en del av att kunna uthärda i de orättvisor vi inte kan förändra. Det behöver inte innebära ett Guds straff för dem som gör saker jag anser vara fel. Det betyder inte heller att jag behöver gå runt och vara rädd.
Vi vet inte exakt vad som händer efter döden eller vid tidens slut. Allt vi har är bilder. Några av dem har sitt ursprung i bibelns berättelser, andra är mer folkliga eller kommer ur traditionen. Även bibelns bilder har förvaltats på olika sätt i olika kulturer och präglat våra egna bilder. Ibland har de närmast förvanskats, som att många tror att kristna tror att den som är snäll kommer till himlen och den som är elak kommer till helvetet – i vår lutherska tradition ligger ju betoningen tvärtom på tron, nåden och Jesu försoningsdöd för alla människors skull. Gärningslära, att det är genom våra handlingar och gärningar vi förtjänar frälsning eller Guds nåd, är närmast ett skällsord i luthersk teologi. Snällhet har inte mycket med frälsningen att göra. Samtidigt tror vi ju att Gud förväntar sig saker av oss. Förväntar sig att vi ska göra mot våra minsta det som de behöver. Tron utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Och flera är Jesusberättelserna om den yttersta tiden där var och en ska mätas efter sina handlingar.
I vår tradition har de juridiska bilderna varit tveklöst starkast och mest präglat vår syn på den yttersta dagen. Bilden av Gud eller Jesus som en domare, där det blir rättegång med våra livs gärningar som bevis där åklagaren yrkar på straff och vi ska dömas. Åtminstone för mig är det ganska skrämmande, tanken på att sitta på den anklagades bänk och försöka försvara alla mina felsteg. När jag ser på mitt liv inser jag att det finns mycket som förtjänar att dömas eller som jag åtminstone inte kan försvara.
Men den juridiska bilden är inte den enda. Den behöver kompletteras. En annan bild är den ekonomiska, om räkenskapens dag där vi ser hur vårt pund har förvaltats. Kanske blir det mindre skrämmande om vi istället för en rättegång tänker på en revision? En genomgång av allt som har hänt, om tillgångar och förluster och där det istället för en åklagare och domare finns en revisor som vill föreslå ansvarsfrihet?
Ytterligare andra bilder finns. För mig är de starkaste bilderna de som handlar om klarhet och ljus. Att allt ska bli synligt som förut gömts. Att vi ska få se klart ansikte mot ansikte och inte längre som i en gåtfull spegel. Att allting – inte bara handlingar och val som jag gjort, utan även allting i mig som människa och allting som hänt mig, konsekvenser och orsaker, kommer att läggas i ett klart ljus och sättas i ett sammanhang. Där jag inte bara sitter på de anklagades bänk utan också är målsägande, alltså den som är offer för brott. Inte bara är ansvarig för räkenskapen utan även fordringsägare, den som någon står i skuld till. Det är inte enkelt att se sig själv som den som gjorts orätt mot heller. Där det som står i centrum inte i första hand är skuld, utan sanning. Att saker ska ställas till rätta och klargöras. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och en yttersta dag där ingenting lägre är dolt och hemligt utan ärligt och öppet är för mig inte nödvändigtvis mindre svårt men sannolikt friare.
Av alla de här bilderna, så finns det ingen som direkt förutsätter straff. Att några straffas till evig plåga i helvetet, eller några lämnas utanför det himmelrike som finns till för andra. Sådana bilder finns i bibeln, men det finns också andra. Att gud ska bli allt i alla, att var och en, oavsett vilket liv man levt, kan benådas och få komma hem till Gud. Vi tänker så lätt att dom och straff hör ihop, men jag tror inte att det är fallet. Även om tron på helvetet eller en ”dubbel utgång” som det kallas i teologin finns bland annat i dagens text, så finns också genom evangelierna, genom paulus brev, hos kyrkofäder och genom hela teologihistorien också ett annat spår: hoppet om frälsning för alla. I vårt individuella tänkande förutsätter vi ofta att det här ansvaret och revisionen eller vilken bild vi nu använder måste innebära att vissa individer straffas och vissa går fria. Det är inte en självklar tolkning. Kanske måste vissa saker, företeelser och handlingar ”brännas bort”. Vissa delar av mig eller av mänskligheten – inte vissa personer.
Men framför allt finns det en sak som talar emot straffet. Och det är det som dagens evangelietext kretsar kring: Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten. Jesus, som inte bara har levt ett liv som människa för vår skull, utan även gått in i döden och besegrat döden för vår skull. Jesus, som piskats och torterats, mobbats och svikits, övergivits till det totala utanförskapet. Som trots detta älskar oss mer än livet självt. Det är denne Jesus som har makten och som dömer. Ingen avlägsen sadistisk domare främmande från människors vardag och villkor. Ingen Idoljury eller expertpanel. Ingen godtycklig paragrafryttare. Det är Jesus. Jesus, som dött för alla människor, som försonat världen med sig själv.
I vår kyrka har den här söndagen namnet domsöndag. Men i många kyrkor – de flesta faktiskt – heter den här dagen Kristus Konungens dag eller Kristus Segrarens dag. Det säger något om perspektiven. Det vi firar idag är inte domen utan Kristus seger över döden. Hoppet om att Kristus en dag ska komma tillbaka, att det ska bli nya himlar och en ny jord, där Guds tält står bland människorna och Gud ska göra allting nytt. Där den rannsakan som ska ske helt är i ljuset av Kristi seger över döden.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, svenska kyrkan, domsöndag, dom, jesus, nåd
Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesev 5:22-30)
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.
De här raderna ur psalmen vi sjöng, skrivna i slutet av 1600-talet av poeten och vissångaren Lasse Lucidor, fångar för mig det centrala i domsöndagens budskap. Att vi inte kan blunda för tanken på en dom, en sista räkenskap inför Gud där våra tillkortakommanden kommer att belysas i ett sanningens ljus. Och den stora trösten och tillförsikten att det är Jesus och ingen annan som dömer oss.
I vår kyrka talar vi inte så ofta om den yttersta tiden, eskatologi som det heter med ett fint ord. Kanske för att vi vill ta avstånd från gamla tiders svavelpredikningar som användes för att få människor att acceptera världens orättvisor och söka tröst i tanken på himlen för den som fogade sig. Kanske för att vi ser en motsättning mellan att hjälpa till att bygga Guds rike här och nu i den här världen och att tänka och tala om Guds rike utanför tiden, efter döden. Kanske för att tanken på vad som händer vid världens slut inte är så lättsmält och passar in med våra tankar och bilder av Gud. Kanske för att de bibliska bilderna är tvetydiga och i vissa fall brutala. Kanske är vi så noga med att betona Guds förlåtelse, godhet och nåd, att Gud inte är straffande och fördömande, att vi inte kan hantera texterna och bilderna kring domen och den yttersta tiden.
Jag tror inte att tanken på en sista räkenskap eller dom står i motsats till Guds godhet och förlåtelse. Jag tror inte heller att tron på att Gud en dag ska skapa nya himlar och en ny jord är ett hinder för att arbeta för Guds rike i den här världen. Tvärtom är tanken på en rättsskipning eller att Gud en dag ska låta allt som dolts komma fram i ljuset för mig en del av hoppet, en del av att kunna uthärda i de orättvisor vi inte kan förändra. Det behöver inte innebära ett Guds straff för dem som gör saker jag anser vara fel. Det betyder inte heller att jag behöver gå runt och vara rädd.
Vi vet inte exakt vad som händer efter döden eller vid tidens slut. Allt vi har är bilder. Några av dem har sitt ursprung i bibelns berättelser, andra är mer folkliga eller kommer ur traditionen. Även bibelns bilder har förvaltats på olika sätt i olika kulturer och präglat våra egna bilder. Ibland har de närmast förvanskats, som att många tror att kristna tror att den som är snäll kommer till himlen och den som är elak kommer till helvetet – i vår lutherska tradition ligger ju betoningen tvärtom på tron, nåden och Jesu försoningsdöd för alla människors skull. Gärningslära, att det är genom våra handlingar och gärningar vi förtjänar frälsning eller Guds nåd, är närmast ett skällsord i luthersk teologi. Snällhet har inte mycket med frälsningen att göra. Samtidigt tror vi ju att Gud förväntar sig saker av oss. Förväntar sig att vi ska göra mot våra minsta det som de behöver. Tron utan gärningar är död, står det i Jakobsbrevet. Och flera är Jesusberättelserna om den yttersta tiden där var och en ska mätas efter sina handlingar.
I vår tradition har de juridiska bilderna varit tveklöst starkast och mest präglat vår syn på den yttersta dagen. Bilden av Gud eller Jesus som en domare, där det blir rättegång med våra livs gärningar som bevis där åklagaren yrkar på straff och vi ska dömas. Åtminstone för mig är det ganska skrämmande, tanken på att sitta på den anklagades bänk och försöka försvara alla mina felsteg. När jag ser på mitt liv inser jag att det finns mycket som förtjänar att dömas eller som jag åtminstone inte kan försvara.
Men den juridiska bilden är inte den enda. Den behöver kompletteras. En annan bild är den ekonomiska, om räkenskapens dag där vi ser hur vårt pund har förvaltats. Kanske blir det mindre skrämmande om vi istället för en rättegång tänker på en revision? En genomgång av allt som har hänt, om tillgångar och förluster och där det istället för en åklagare och domare finns en revisor som vill föreslå ansvarsfrihet?
Ytterligare andra bilder finns. För mig är de starkaste bilderna de som handlar om klarhet och ljus. Att allt ska bli synligt som förut gömts. Att vi ska få se klart ansikte mot ansikte och inte längre som i en gåtfull spegel. Att allting – inte bara handlingar och val som jag gjort, utan även allting i mig som människa och allting som hänt mig, konsekvenser och orsaker, kommer att läggas i ett klart ljus och sättas i ett sammanhang. Där jag inte bara sitter på de anklagades bänk utan också är målsägande, alltså den som är offer för brott. Inte bara är ansvarig för räkenskapen utan även fordringsägare, den som någon står i skuld till. Det är inte enkelt att se sig själv som den som gjorts orätt mot heller. Där det som står i centrum inte i första hand är skuld, utan sanning. Att saker ska ställas till rätta och klargöras. Sanningen ska göra er fria, säger Jesus, och en yttersta dag där ingenting lägre är dolt och hemligt utan ärligt och öppet är för mig inte nödvändigtvis mindre svårt men sannolikt friare.
Av alla de här bilderna, så finns det ingen som direkt förutsätter straff. Att några straffas till evig plåga i helvetet, eller några lämnas utanför det himmelrike som finns till för andra. Sådana bilder finns i bibeln, men det finns också andra. Att gud ska bli allt i alla, att var och en, oavsett vilket liv man levt, kan benådas och få komma hem till Gud. Vi tänker så lätt att dom och straff hör ihop, men jag tror inte att det är fallet. Även om tron på helvetet eller en ”dubbel utgång” som det kallas i teologin finns bland annat i dagens text, så finns också genom evangelierna, genom paulus brev, hos kyrkofäder och genom hela teologihistorien också ett annat spår: hoppet om frälsning för alla. I vårt individuella tänkande förutsätter vi ofta att det här ansvaret och revisionen eller vilken bild vi nu använder måste innebära att vissa individer straffas och vissa går fria. Det är inte en självklar tolkning. Kanske måste vissa saker, företeelser och handlingar ”brännas bort”. Vissa delar av mig eller av mänskligheten – inte vissa personer.
Men framför allt finns det en sak som talar emot straffet. Och det är det som dagens evangelietext kretsar kring: Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten. Jesus, som inte bara har levt ett liv som människa för vår skull, utan även gått in i döden och besegrat döden för vår skull. Jesus, som piskats och torterats, mobbats och svikits, övergivits till det totala utanförskapet. Som trots detta älskar oss mer än livet självt. Det är denne Jesus som har makten och som dömer. Ingen avlägsen sadistisk domare främmande från människors vardag och villkor. Ingen Idoljury eller expertpanel. Ingen godtycklig paragrafryttare. Det är Jesus. Jesus, som dött för alla människor, som försonat världen med sig själv.
I vår kyrka har den här söndagen namnet domsöndag. Men i många kyrkor – de flesta faktiskt – heter den här dagen Kristus Konungens dag eller Kristus Segrarens dag. Det säger något om perspektiven. Det vi firar idag är inte domen utan Kristus seger över döden. Hoppet om att Kristus en dag ska komma tillbaka, att det ska bli nya himlar och en ny jord, där Guds tält står bland människorna och Gud ska göra allting nytt. Där den rannsakan som ska ske helt är i ljuset av Kristi seger över döden.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, svenska kyrkan, domsöndag, dom, jesus, nåd
Abonner på:
Innlegg (Atom)