Tacksam?

Betraktelse på Ung mässa i Köpings kyrka idag 17/10.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds
vilja i Kristus Jesus. (1 Thessalonikierbrevet 5:16-17)

Visst låter det käckt och fromt? Be alltid, var alltid glada och tacka ständigt Gud. Det låter ju som en nidbild av präktiga kristna, som går runt och är glada för allt och inte ser några av vardagens problem eller komplexitet. Som inte förstår hur svårt det är att vara människa ibland. Som ber istället för att leva.

Nej, det tror jag inte är ett bra sätt att vara kristen – eller människa – på. Och jag tror inte heller att det är det som menas. Jag tror att det handlar om en livshållning, en inställning till livet. Om att se det värdefulla i livet och inte ta det för självklart utan faktiskt vara glad och tacksam för allt gott jag ändå har. Om att se verkligheten för vad den är, men alla problem och svårigheter och ändå se att det finns liv, det finns kärlek och generositet och omsorg och livskraft i världen. Inte så att man ska gå runt och vara liknöjd och strunta i det som är dåligt. Inte heller att man ska vara tacksam för det lilla man har och inte vilja ha nån förändring. Tvärtom, jag tror att om man kan se på livet med tacksamhetens och ödmjukhetens ögon, då tror jag också att man kan hitta kraften till förändring. Att göra något åt orättvisorna i världen eller ställa upp för en kompis som blir illa behandlad eller dela med mig av det jag har. Och att vi kan sätta den tacksamheten i relation till Gud – Gud är den som livet kommer ifrån, som är allt det godas ursprung och som kan ge oss kraften till förändring.

I söndags var det Tacksägelsedagen, och det är därför vi läser den här texten idag. I amerikanska serier och filmer ser man ofta hur det firas Thanksgiving, med en stor familjemiddag och där alla får säga något de är tacksamma över eller har anledning att tacka för just nu eller under det senaste året. Den amerikanska Thanksgiving är en annan helg än den svenska tacksägelsedagen och har ett annat ursprung, men jag tänker ändå att just traditionen med att fundera över vad jag har skäl att vara tacksam för, det är tradition värd att importera. Om inte på en stor familjemiddag, så åtminstone tyst för sig själv.

Alldeles strax ska vi be vår bön om förlåtelse eller överlåtelsebön. Vi blir stilla en stund, och vi får möjlighet att fundera, var och en, på vad vi har att vara tacksamma över i våra liv, hur vi kan sprida det vidare till andra människor och om det är något jag vill lämna bakom mig.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, predikan, tacksamhet, kyrkan, religion