Att födas på nytt - om Uppståndelsemönstret

Predikan på högmässa i Eriksbergskyrkan, Uppsala, på Första söndagen efter trefaldighet, 14 juni. Temat för söndagen är Vårt dop.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.
Rom 6:3-11

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. "Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."
Joh 3:1-8

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?

Nikodemus frågor låter kanske lite banala och barnsliga, men sätter fingret på det svåra med bildspråket som används i den kristna traditionen. När man ska försöka beskriva eller förklara det oerhörda i Guds kärlek och vad Gud gör och vill med skapelsen och mänskligheten, då räcker inte orden till, utan bilderna behövs. Men det bygger ju på att man förstår vad de menar, så att bilderna och metaforerna inte gör saken mer obegriplig, utan pekar på något större.

I dagens texter får vi två - i den kristna traditionen välkända - bilder eller beskrivningar av samma sak: att dö och uppstå med Kristus, och att födas på nytt. Att de inte beskriver ett bokstavligt skeende är kanske självklart, men vad betyder det? Förståelsen av begreppet pånyttfödelse, att födas på nytt, har i den kristna traditionen varierat genom historien men många får nog associationer till väckelserörelsernas tal om att vända om, bli frälst, börja om, födas på nytt. Då blir det om inte bokstavligt så konkret, att börja ett helt nytt liv där man lämnar det gamla bakom sig. Och en del människor går igenom sådana erfarenheter - antingen genom att finna tron, men kanske också i andra bemärkelser som att bli fri från ett missbruk eller lämna ett våldsamt och förtryckande äktenskap. Men för de flesta, även kristna, är livsresan snarare en väg man vandrar med långsamma vindlingar och krökar än en tvärnit och ett helt nytt spår med tydliga före och efter. Dessutom, och det vet de flesta som gått en bit på trons väg, så är det inte så att det går att leva felfritt, att omvändelsen gäller en gång för alla och sen går det som på räls. Så jag tror inte att Jesus - i alla fall inte bara - talar om att födas på nytt en enda gång och börja ett helt nytt liv.

Nej. jag tror att Jesus - och Paulus som skriver om att dö och uppstå med Kristus - talar om något mer grundläggande än en enda händelse i våra liv. Jag tror att han talar om Uppståndelsemönstret. Om hur Gud besegrar döden, det onda, det hopplösa genom att själv dö av kärlek. Gud älskar mänskligheten så mycket, vill så gärna ha gemenskap med oss, att Gud väljer att själv bli människa och gå i döden för vår skull. Och den kärleken rår inte ens döden på - genom döden segrar Livet. Det är det vi firar på påsknatten och varje söndag, året runt. Och det mönstret, att livet segrar över döden, det är det som Paulus skriver om, att vi i dopet får del av kristi död och uppståndelse. Att mönstret att livet vinner finns också i våra liv. I det stora som gäller de eviga tingen och att vi hör hemma hos Gud när tiden tar slut. Men också i det lilla. Uppståndelsemönstret kan vi ana överallt, hur något nytt kan växa när något gammalt dör, hur nya möjligheter kan visa sig i de mest hopplösa situationer, hur det kan finnas det som är liv, kreativitet och kampvilja mitt i det som verkar som död, destruktivitet och hopplöshet. Det som också beskrivs som Vetekornets lag, att kornet läggs i jorden för att dö, men gror och blir något nytt och mycket större. Samma bild finns i dopet. Även om vi i vår tradition oftast häller vatten över huvudet på den som döps, så är det en symbolisk version av den nedsäkning i vatten som skedde bland de första kristna och som finns i många andra kristna traditioner. Då blir symbolen tydligare att det handlar om att dö - dränkas - och uppstå. Så har också berättelsen om Israels folks väg genom röda havet tolkas, som en förebild för dopet. Folket som går genom vattnet, döden, till liv och befrielse. Det är samma uppståndelsemönster.

Att födas på nytt handlar om att dag efter dag ge plats för ett nytt liv i ditt liv. Att leva i uppståndelsemönstret. Att lämna det bakom sig som det är dags att lämna och att se den kärlek som starkare än döden och ge plats för den i ditt liv och sprida den vidare till människor omkring dig. Den här sortens uppmaningar hamnar lätt i kategorin lätt att säga - svårt att göra. Och så är det. Ingen av oss kan göra det helt av vår egen kraft och förmåga. Och det är här som Anden kommer in i bilden, som Jesus också talar om i texten. Gudsvinden blåser vart den vill, och kan ibland på de märkligaste sätt föra oss närmare Gud, vidga våra perspektiv eller puffa oss i rätt riktning för att hjälpa en medmänniska. Det är med Guds andes hjälp och närvaro som vi kan vandra i uppståndelsemönstret och leva i vårt dop, dag efter dag.

Nikodemus, han som sökte upp Jesus mitt i natten för att han var rädd för de andra i samma mäktiga ställning som han själv, han fick kanske inte riktigt de svar han förväntat sig av Jesus. Och så är det ofta. När man umgås med Jesus - i texterna och i bön och genom att försöka leva i hans efterföljd, då blir det inte alltid som man förväntar sig. Andens vindar blåser inte alltid som vi tänkt. Men vi kan lita på att uppståndelsemönstret finns med som en röd tråd. Mönstret att det finns befrielse i hopplösaste av situationer, att det kan växa ur den frusnaste jord, att den kärlek som bär oss är starkare än döden själv.

Amen