Epistel
Till de kristna i Filippi kap 3, vers 20 - 21 kap 4 vers 1
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans.
Evangelium
Evangeliet enligt Lukas kapitel 17, vers 20 - 30
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Till lärjungarna sade han: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.
Om man får tro en och annan så är det ju lite av ett under att vi står här idag. Världen skulle ju, enligt självutnämnda domedagsprofeter, gå under i fredags. Och det var ju knappast första gången – ett flertal gånger bara det senaste året har vi hört om olika mer eller mindre obskyra religiösa grupper och ledare som påstår sig kunna tolka såväl bibelns uppenbarelsebok som tidens tecken och sedan räkna ut den exakta tidpunkten för jordens undergång eller den stora apokalypsen. Men än så länge snurrar världen vidare.
Samtidigt hör vi i de kanske lite mer seriösa delarna av nyhetsrapporteringen om sådant som faktiskt låter som tecken på att vi lever i den yttersta tiden. De finansiella och ekonomiska systemen i Europa är mer eller mindre i fritt fall och om ekonomierna kollapsar påverkas om inte jorden som sådan så åtminstone väldigt mycket i hur våra samhällen fungerar. Samtidigt verkar de politiska systemen inte riktigt klara av att hantera problemen. Ännu mer handfallna verkar världens ledare inför den kris som faktiskt hotar själva jordens överlevnad, klimat- och miljökrisen. Trots att vi under lång tid sett tecken efter tecken på att utvecklingen går allt snabbare åt fel håll, verkar det vara väldigt svårt att hitta vägen framåt.
På sätt och vis kan vi kanske i detta känna igen oss i Jesus beskrivning av domedagsprofeterna som pekar åt alla håll samtidigt, och hur lätt det är att springa efter. Att när man lever i en tid av osäkerhet och oro, känns det tryggt med någon som tvärsäkert talar om hur det är och ger snabba svar och enkla lösningar. Men det är just det som Jesus varnar för. De som tvärsäkert säger ”här är han” eller ”där är han”, de som vet precis antingen vad Gud vill eller hur människor borde leva. Istället för att rusa åt olika håll, så finns Guds rike inom oss säger Jesus. Den dagen Jesus kommer tillbaka finns det ingen risk att vi missar det. Men fram till dess kommer livet gå på ungefär som vanligt.
Temat för den här söndagen är vaksamhet och väntan. Den är som en uppladdning inför nästa söndag, Domsöndagen, då vi fokuserar Kristi återkomst – både domen och nåden, Guds slutgiltiga seger över ondskan och skapelsens återupprättande. Men den här söndagen står vi ännu i det ovissa, oklara. I vaksamhet och väntan.
På sätt och vis är det ju kännetecknande för hela det kristna livet. Att vi lever i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Som Paulus skriver i episteltexten, ”vårt hemland är himlen”, och det är därifrån Jesus lovat komma. Vi får tro och hoppas och längta efter den dag då lidande och orättvisor ska få ett slut. Samtidigt har vi uppgifter i den här världen. Så länge den står kvar, har vi som kristna ett ansvar för att vårda skapelsen och varandra, att leva så att vi efter bästa förmåga kan upptäcka Guds rike här och nu.
Det finns en sång som jag tycker beskriver det här temat väldigt väl. Den är skriven av Ingemar Johansson och finns som psalm 975 i tillägget till psalmboken, och några rader låter så här:
Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det vi kallar tid och rum.Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta åren som jag nu har framför mig.
I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land
löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand
att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.
Jag tycker att spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu” beskrivs både träffande och vackert. Hur himlen får bli inte en ursäkt eller löfte som gör att vi bortser från den här världens lidande och orättvisor, utan ett mål som ger oss mod, kraft och inspiration att möta livet här och nu. Och att det inte bara är nån sorts vag förhoppning, utan en hemhörighet, en bit av det landet och ett löfte om att vi hör hemma där.
Så tills vi får komma hem till Gud, kan vi varken vända oss bort från vardagsvärlden och bara längta till himlen, men inte heller leva som om den inte fanns eller att det inte fanns någon ytterligare mening eller ansvar i våra liv förutom det som finns här och nu. ”Den osynliga hand som herren sträckt mig”, står det om i psalmen, en hjälp att sträva och arbeta för Guds rike här och nu, att ta ansvar för varandra. Så länge vi lever i den här världen har vi ett sådant ansvar, både för de människor som finns närmast oss, för att bygga ett gott samhälle och för att jorden som helhet – människor och natur – får leva. I spänningen mellan ”inte ännu” och ”redan nu” får vi både längta hem och upptäcka Guds rike inom oss.
Bonus för bloggläsare: Ingemar Johansson sjunger Alltid på väg.
Läs även andra bloggares åsikter om predikan, pilgrimsvandringen, söndagen före domsöndagen, ingemar johansson, kyrka, tro, jesus, Svenska kyrkan
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar