Rikedom är till för att delas

Beredelseord/betraktelse på veckomässa i Köpings kyrka. Texten hör till 17:e söndagen efter trefaldighet, den söndag som "föll bort" när Mikaelidagen inföll förra söndagen.

Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.
(1 Tim 6:7-11)

Det är hårda ord från författaren till Timotheosbrevet. Kärleken till pengar är roten till allt ont, det har blivit något av ett bevingat ord. Några av de andra texterna som hör till den här söndagen handlar om samma sak fast uttryckt på ett annat sätt – ingen kan tjäna två herrar, både Gud och mammon, den som älskar rikedom får aldrig nog, så går det för den som samlar skatter på jorden men inte är rik inför gud. Det finns många bibelord om faran med att drabbas av girighet eller kärlek till pengar. Och nog finns det som en fara, både att vi försummar sådant som är viktigt för materiella saker eller pengar, dels att vi tror att pengar eller saker ska göra oss lyckliga. Men den faran tror jag inte bara handlar om pengar. Vi kan bli giriga och ledas fel också av andra saker – makt, berömmelse och beundran, bekräftelse. Ibland tror jag att vi kan förblindas av den bild av oss själva som vi vill ha istället för den vi egentligen är. Och när fel saker blir viktiga så tappar vi bort det som är centrum, det som egentligen spelar roll. Att det är bara i Gud som vi har vårt ursprung och mål, och det är i Guds kärleks ögon vi kan se oss själva som vi verkligen är. Och att den rikedom vi har – oavsett om det handlar om pengar eller makt eller andra resurser – är till för att delas med våra medmänniskor.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, pengar

Enhet bygger på tillit, inte rädsla

Predikan på 14 söndagen efter trefaldighet, 9 sept 2007, högmässa i Köpings kyrka. Bilden ovan delades ut till alla besökare som utgångspunkt för predikan.

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare." (Lukasevangeliet 22:24-27)

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Filipperbrevet 2:1-5)

Bilden som ni ser är en satirteckning från Kuba, och heter "Unanimidad", Enighet på spanska, och jag tycker att den illustrerar på ett lite drastiskt men träffande sätt hur vi ofta tänker på enighet eller enhet. Alla tycker lika och den som tycker annorlunda, eller är annorlunda, får anpassa sig eller försvinna. Nu är det dags för samling, enhet, säger politiska ledare ibland, och då brukar det betyda rättning i ledet. Mindre plats för vildvuxna tankar och sätt att vara på, mindre plats för kritik och nya idéer. Det är inte bara i politiken, ett företag eller organisation kan bestämma sig för att en ny enhetlig linje gäller – och det betyder ofta mindre plats för det som är annorlunda. Enhet, enighet, enhetlig. De orden står ofta i motsats till mångfald. Likhet som betyder anpassning, och som inte sällan har att göra med tvång eller hot.

Dagens tema är Enheten i Kristus – men det handlar om en annan sorts enhet. I evangelietexten så står det inget direkt om enhet, utan Jesus talar istället om ledarskap. Om att vara en tjänare istället för en härskare. Jesus är inte en ledare som härskar med makt utan med kärlek. Och jag tror att det är just ett sådant ledarskap som kan leda till verklig enhet, mycket mer än det som bygger på rättning i ledet och att skrämma till tystnad.

För jag tror att ett ledarskap som tror att enhet betyder likformighet eller anpassning, det bygger på rädsla. Rädsla för att makten ska falla en ur händerna om alla gör på sitt eget sätt. Eller, kanske mindre egoistiskt, att det inte går att hålla ihop en organisation, ett land, ett parti, en kyrka, om alla gör på sitt eget sätt. Rädslan för splittring eller konflikt eller olikhet gör att originaliteten, de fria tankarna, kvävs. Men det blir en enhet som står i motsats till mångfald – och då blir det snarare en enfald. Det ledarskap, den enhet, som bygger på rädsla är svag och kan inte ge plats för människor att växa och utvecklas.

Jag tror att en verklig enhet inte kan vila på rädsla, utan måste vila på tillit. Enhet i Kristus är en tillit till Kristus – tillit till att jag får vara med, att jag är älskad och att jag duger som jag är. Tillit till att Gud kan verka på sätt som jag inte förstår, och därmed också kan ha gemenskap och plats för människor som jag inte förstår. Det är en enhet som är en gemenskap med plats för en mångfald av människor, åsikter och sätt att vara på. En gemenskap med Kristus i centrum som har blicken och koncentrationen fäst på detta centrum. För jag tror att det är så, att om man fokuserar för mycket på gränserna, vilka som är innanför och utanför, då blir centrum mindre tydligt. Då lägger vi för mycket koncentration på att se vilka som är vi och vilka som är dem, vilka är med oss och vilka är mot oss. Om vi istället har blicken fäst mot centrum, då är det där med gränser inte lika intressant. Vi vet vad som är viktigt, inte vilka som är som jag eller inte, utan Kristus. Och för honom är vi lika. Min uppgift som kristen är inte att bestämma vilka som får vara med eller inte, utan min relation till Kristus, och hur jag kan ge vidare av den kärleken till mina medmänniskor.

Episteltexten visar just på en annan sorts enhet, som är tjänande istället för härskande. Om att vi ska visa enighet, och det beskrivs så här: Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.” Det är en enighet som bygger på kärlek, vi kan vara ett i Kristus just genom att vara olika och tjäna honom och varandra genom våra olika gåvor. Självhävdelse och fåfänga – kanske just sådant som mäktiga människor drivs av för att kväsa olikhet – beskrivs som motsatsen till hur vi ska leva.

Genom att låta tusen blommor blomma, genom att våga drivas av tillit istället för rädsla, genom att ha blicken på Kristus i centrum istället för att bevaka gränserna, så tror jag att vi kan få en enhet i mångfald. En enhet som bygger på kärlek och gemenskap. En enhet vi är fria att vara de vi är skapade till och där våra olikheter och talanger får blomma, samtidigt som vi kan vila i att vi hör ihop med Kristus.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, religion, enhet, mångfald, tillit

Att välja kärleken

Beredelseord/betraktelse på veckomässa 5 september 2007, Köpings kyrka.

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Romarbrevet 13:8-10)

Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen – kärleken är lagen i sin fullhet. Det är två nyckelmeningar i den här texten. Kärleken är inga tomma ord, eller ens bara en känsla. För att vara en verklig kärlek behöver den visa sig i handling. Antingen som omsorg, kanske en uppoffring för någon annans skull, en genomtänkt överraskning. Eller på ett mer allmänt plan som att ge av sin tid och engagemang för andra människor. Och som det mest grundläggande, genom att visa andra människor respekt och bemöta dem och behandla dem som människor – att älska sin nästa som sig själv innebär att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det låter så enkelt när aposteln Paulus beskriver det. Men i verkligheten är det ju inte så enkelt.

Det går ju nämligen åt andra hållet också. Det räcker inte att göra rätt saker. Det finns ingen lista över saker man ska göra, och gör man det så älskar man. Kärleken måste visas, men den kan inte tvingas fram. Lagen, hur vi ska leva, är ingenting om den inte är grundad i kärlek. Jag tror att man kan öva sig i kärlek, men jag tror framför allt att man kan öva sig i att låta sina beslut vägledas av kärlek. När jag står i en valsituation kan jag tänka – vilket sätt att handla är grundat i kärlek? Varför gör jag det här valet – för min skull eller någon annans? Vem får ta konsekvenserna av det här beslutet?

Det går inte för en människa att leva fullständigt i kärlek eller alltid göra allting rätt. Vi är ofullkomliga människor, ibland måste vi prioritera och ibland gör vi inte det vi vet att borde eller det vi egentligen vill. Men vi kan vända oss till Gud som är kärlek. Vi kan öva oss i att leva i kärleken, både som mottagare och att ge den vidare. Och när vi misslyckas, är vi alltid välkomna tillbaka till Gud.

Andra bloggar om: predikan, religion, kyrka, kärlek

Konfirmandtal om förlåtelse och gemenskap

Tal till konfirmanderna i Köpings kyrka söndag 12/8.

Jesus sade: "Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." (Matteusevangeliet 18:18-22

Kära konfirmander.
Ja, eller, kära nykonfirmerade är väl rättare. Nu är ni ju konfirmerade och då är ni ju inte konfirmander längre.

Det har varit två omtumlande veckor. Några av er var med och värmde upp en helg i våras, men i stort sett har vi haft de här senaste två veckorna tillsammans. Och det är två veckor vi har ägnat åt att vända och vrida på mycket av det som är viktigt i livet. Ni har fått fundera kring er själva, relationer, Gud, ondska, sorg och död, kärlek och orättvisor – ni har haft en snabbkurs i livet, helt enkelt. Mycket av det kanske ni glömmer, men en del kommer nog att stanna kvar. Kanske inte som faktakunskap utan som en erfarenhet eller som nya perspektiv.

Nu har jag sista chansen att prata med er och skicka med er något i den här rollen, som en av era konfirmandlärare. Vad ska jag säga då? Vad är det allra viktigaste att säga? Jag tror den text vi hörde nyss, som är dagens evangelietext, ger några ledtrådar, eller tar upp ett par saker jag vill säga.

Jesus säger att där två eller tre samlas i hans namn, där är han med. Jag tror att det kan betyda många saker. Att man aldrig är för få för att vara en grupp som har en gemenskap som är värd något. Att vi sak samlas för andakt och gudstjänst oavsett om vi är många eller få. Men det jag tänker på idag, det är att i Guds ögon är det inte nödvändigtvis majoriteten eller massorna som har rätt.

I vår värld gäller det ofta att hålla med den som är starkast eller flest. Man ska vara unik men bara lagom mycket – det gäller att inte sticka ut. Man ska klä sig ungefär efter modet eller som alla andra. Man ska hålla sig i mittfåran och göra sådant som förväntas av en. Visst är det bra att vara duktig eller framstående, men bara lagom mycket. Den som är alltför annorlunda riskerar att lämnas utanför eller inte få vara med. Och den som misslyckas får ofta ”skylla sig själv” även om det var den personens fel.
Så här är det inte för Gud. I Guds ögon spelar det ingen roll om du är först eller sist, mitt i gänget eller utanför. Du är unik och värdefull, oavsett vem du är. Det är inte så att majoriteten har rätt, de som är flest är inte de som bestämmer i Guds rike. Den som är annorlunda stöts inte bort, tvärtom. Om alla utom någon eller några är på ett sätt så vill Gud ändå vara med dem som är utanför. Och kanske särskilt med dem, eftersom Gud ofta väljer den svagastes perspektiv. Där två eller tre samlas i mitt namn är jag mitt ibland er, säger Jesus. Och det räcker faktiskt med att vara en enda. Gud har lovat att vara med var och en av er i dopet, oavsett vad som händer.

Den andra saken som Jesus säger i den här texten som är viktigt, det är det här med förlåtelsen. Petrus frågar om man ska förlåta någon som gör fel mot en så mycket som sju gånger, och Jesus svarar, inte sju utan sjuttiosju gånger. Det här är en viktig uppmaning, kanske det allra viktigaste i Jesu undervisning om hur vi ska leva. Det är klart att vi ska behandla varandra med respekt och göra mot andra som vi vill bli behandlade själva. Men det är förlåtelsen som är den stora nyckeln. Utan att kunna förlåta varandra och utan att kunna ta emot förlåtelse är det svårt att kunna leva i kärlek och respekt med sina medmänniskor.

Men den stora grejen med förlåtelsen, och det som gör att vi kan förlåta och att Jesus pratar om förlåtelsen, det är ju att Gud förlåter. Jesus säger inte bara något om hur vi ska leva, utom om hur Gud är. När vi misslyckas är vi alltid välkomna tillbaka till Gud. Jag har sagt det här flera gånger under er konfirmandtid, och jag tror att det är det allra viktigaste: det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort i ditt liv – det finns ingenting du kan göra för att straffa ut dig ur Guds kärlek. Guds kärlek och förlåtelse är större än vi kan förstå och Gud vill vara med oss. Oavsett vad vi kan komma på. Så om vi misslyckas med att förlåta våra medmänniskor eller oss själva, finns ändå förlåtelse hos Gud.

Er konfirmandtid är över, men de tankar som väckts tar förhoppningsvis inte slut idag. Jag hoppas få träffa er igen som assistenter, på vår ungdomsgård Oasen eller i andra sammanhang. Och jag hoppas att de frön som vi har sått fortsätter gro i er på olika sätt. Och framför allt hoppas jag att ni aldrig glömmer att ni är unika pärlor, skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla och önskade och älskade av Gud.

Andra bloggar om: predikan, konfirmation, konfirmander, svenska kyrkan, religion, tal, förlåtelse

I Guds ögon är vi lika - doptal

I veckan har jag haft glädjen att döpa två konfirmander, och det här är doptalet jag höll då. Dagen innan hade vi pratat om Guds nåd som en överflödande kärlek, illustrerat av en kanna vatten som hälldes i ett dricksglas. Glaset rymde ju inte mer än en liten del av vattnet i kannan, som rann över kanten och ut på golvet. En bild av hur Guds kärlek inte känner några gränser, inte är lagom utan översvallande, oändlig och mycket mer än vi förtjänar eller förstår.

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
(Galaterbrevet 3:27-28)

Nu har ni blivit döpta, J och B. Och vi andra som har fått vara med har inte bara varit med om en viktig stund för er utan också blivit påminda om vårt eget dop, att en gång var vi med om samma sak, oavsett om vi minns det eller inte. Och vi blir också påminda om att för Gud spelar det ingen roll vem man är, och det spelar ingen roll hur ens liv blir. I Guds ögon är vi oändligt värdefulla, var och en av oss.

I texten som vi läste beskrevs det som att nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus, eller som vi kanske skulle uttrycka det, alla hör ihop. När de orden skrevs hade det gått några år efter att Jesus dött och uppstod, och det hade börjat formas en kyrka. Bland de första kristna fanns det en hel del konflikter, och en av dem var om man var tvungen att först bli jude för att sedan bli kristen, eller om man kunde bli kristen direkt om man var exempelvis grek. När aposteln Paulus som skrev det här säger att nu finns inte längre jude eller grek, så menar han att vi inte ska dela upp människor i olika kategorier. Det spelar ingen roll om man var jude eller inte innan man döptes. Det spelar ingen roll om man är slav eller fri, man eller kvinna. Hade det skrivits idag kanske det skulle stå här finns inte svensk och invandrare, eller rik och fattig, inte hetero eller queer, inte "kabbe" eller scheele*. Det som menas är att var man kommer ifrån eller vad man är spelar ingen som helst roll. Dopet är samma för alla, och i Guds ögon är vi lika. Det är inte Gud som delar upp människor i olika kategorier utan vi. Och att leva i sitt dop, det tänker jag att det kan betyda just att inte dela upp människor, att försöka se på andra med Guds ögon.

Det spelar inte heller någon roll vad man gör i livet. Jag tänker att dopvattnet, det är samma vatten som rann över kanten på glaset som jag hällde upp igår. Det är den överflödande nåden, Guds kärlek som finns i så mycket större mängder än vi kan förstå. I dopet får vi som en vattenstämpel, en sådan som finns på sedlar, ni vet. Den syns inte direkt men den kan inte tas bort. Oavsett vad som händer med oss i livet, vad vi gör eller hur våra liv blir, så finns den där vattenstämpeln kvar. Det finns ingenting vi kan göra som straffar ut oss från Guds kärlek, inget som kan göra att Gud inte vill vara med oss mer. Även när vi misslyckas, när andra blir arga och besvikna på oss, när vi nästan hatar oss själva för något vi gör, då är ändå Guds förlåtelse och kärlek större. Och om vi vill, då kan vi återvända till den här vattenstämpeln hela livet. För i Guds ögon spelar det ingen roll var man kommer ifrån eller vart man är på väg. Det är vad dopet handlar om.

*"Kabbe" (Karlbergsskolan) och Scheeleskolan är Köpings två högstadieskolor.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, dop, nåd, religion

En grund värd att bygga på

Den 29 juli firas traditionellt S:t Olof i Köpings kyrka, och i år infaller den dagen på en söndag. Det här är alltså en predikan på 8:e söndagen efter trefaldighet med dess texter, men den dagen då S:t Olof högtidlighålls.

På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’
Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.”
När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matteus 7:22-29)

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. (1 Korintierbrevet 3:10-15)

Vad är den djupaste grunden i ditt liv? När allt kokar ner, vad är det då som finns kvar? Vad är det som står när allt annat faller? Och är det något som är värt att bygga på?

Det är allvarliga frågor som Jesus ställer till oss idag – eller som vi kan läsa ut ur texten i alla fall. Och tonen är allvarlig, det handlar om viktiga saker. Det allra viktigaste i livet. Berättelsen om husbygget är så konkret och målande, och tillsammans med episteltextens utläggning kan vi nästan se det framför oss. Den som bygger slarvigt på sanden och den som bygger noggrant på bergrunden. Eller den som bygger med guld och ädelstenar utan innehåll och den som bygger med halm och strå men med hjärtat som bas. I all sin enkelhet förklarar den: det är inte utsidan som räknas, utan insidan. Och det går inte att bygga ett helt liv, en tro eller en gemenskap utan att ha en fast grund, att veta vad man bygger på. Lika lite som det går att bygga hus utan grund.

Alla som lärt sig något utantill till ett prov eller tenta vet att det går att trycka in nästan vad som helst på kort tid om man måste, och sedan upprepa det på provet. Men om man ska förklara vad det faktiskt betyder, då spelar det ingen roll hur mycket man kan rabbla – utan grund är kunskapen ingenting värd.

Grunden som Jesus talar om är han själv. Det sägs ännu tydligare i episteltexten, att Kristus är grunden. Att bygga sin tro och sitt liv på Kristus är inte ett liv där man gör allting rätt, utan ett liv i tillit. Grunden i ett sådant liv är inte jag själv, mina egna förmågor och framgångar eller misslyckanden. Grunden är att Gud själv har skapat oss, och att det finns ett ursprung och mål, något jag får vila i.

Liknelsen med husbyggarna är ganska lätt att förstå även om den kanske kräver en hel del eftertanke om vi vill leva efter den. Men i texten säger Jesus något annat innan den. Att det finns många som kommer att göra anspråk på att göra stora saker i Jesu namn, och han ska visa bort dem. Orden är mycket hårda: ”då ska jag säga dem som det är, jag känner er inte”. Och kanske är det just det Jesus menar, inte att de gjort fel, utan att de varit så upptagna av sina egna intressen att de inte brytt sig om att faktiskt lära känna Kristus.

Kanske tänker ni på ungefär samma saker som jag när ni hör de orden. Människor som säger ”Herre, herre”, som påstår sig göra saker i Guds namn men som verkar vara mer intresserade av sin egen makt eller berömmelse eller bekvämlighet. När Jesus på många andra ställen i evangelierna skäller ut de religiösa ledarna är det just hyckleriet han dömer hårdast, de som säger sig upprätta lagen men kräver mer av andra än sig själva, de som vill ha ära och berömmelse snarare än drivs av sin egen tro och ärliga gudslängtan. Och nog har det funnits många sådana i historien och finns det än idag.

Idag är ju, som ni vet, S:t Olofsdagen. Vi högtidlighåller minnet av en man som stred för sin tro och sin övertygelse, och som av olika skäl blev ett folkligt förankrat helgon här i Köpingstrakten. Hans dag, tillsammans med S:t Eriks dag i maj, kopplades till fruktbarhet och goda skördar, och det hölls marknad den här dagen här nedanför kyrkan. S:t Olof innebar ju också en koppling till Nidaros, nuvarande Trondheim, dit Romboleden går. På så sätt har hans minne på senare tid – och den här dagen – kopplats till pilgrimsvandringar och efterföljelse.

Men när vi läser de här texterna på S:t Olofsdagen kan jag inte låta bli att fundera på utanverk och grunden, om Olof drevs av en inre gudslängtan eller om han var en sådan som sa Herre, herre. Han blev döpt och ville sprida kristendomen, men gjorde det med svärd och gick bokstavligt i krig, inte bara för sin tro utan också för den norska kronan. Många är de som genom historien stridit för sin övertygelse men gjort det på ett sätt som vi idag knappast skulle acceptera. Den kristna historien är full av blod, och många krig som egentligen handlat om makt och land har getts religiösa förtecken. Kyrkoledare, exempelvis i nazityskland och apartheids sydafrika för att ta två exempel, använde evangeliet för att försvara sin egen maktposition. Jag har svårt att tro annat än att det var sådant Jesus tänkte sig när han pratade om de som skulle säga att de drivit ut ondska i hans namn, men som inte egentligen kände honom.

Vi kan idag inte veta något om S:t Olofs motiv eller hans tro eller vad som drev honom. Och det är inte heller vår uppgift att döma, varken Olof eller de människor som finns omkring oss. Vår uppgift är att se till att vi har en stadig grund i våra egna liv, och att försöka bygga på den grunden så att det blir stadiga hus som håller när det blåser snålt. Men de husen är inte isolerade öar, byggda för en för att hålla alla andra utanför. Hus som är byggda med Kristus som hörnsten är hus som är byggda för gemenskap. En tro som har Kristus som hörnsten är en tro som ska levas ut bland våra medmänniskor, där vi delar med oss av det vi har oavsett om det är våra tillgångar eller vår omsorg och solidaritet. Ett liv som bygger på Kristus är ett liv i efterföljd. Ett liv där den grund som Jesu kärlek innebär, är så stark att den inte bara håller för stormar och vågor, utan håller att leva och dö på. För den kärleken är starkare än döden, och vill bära oss varje dag och vill att vi ska bära den vidare ut i världen omkring oss. Det är en fast grund, värd att bygga sitt liv på.

Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, jesus, religion, kyrkan

Midsommarbetraktelse

Betraktelse på musikgudstjänst i midsommartid, 24/6 i Köpings kyrka.

Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält,
ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn
och far på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud
och eldslågor till dina tjänare.
Jorden har du ställt på stadig grund,
den kan aldrig i evighet rubbas.
Urhavet täckte den som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
Det flydde för ditt rytande,
när du dundrade tog det till flykten,
uppför bergen, ner i dalarna,
och stannade där du bestämt.
Du satte en gräns för vattnet:
aldrig mer skall det täcka jorden.
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger.
(Psaltaren 104:1-13)

Kanske är världen som allra vackrast just nu. Solen är som närmast, dagarna är som längst, träden som grönast och sommaren har bara börjat. Det är inte så konstigt att skapelsen, naturen står i centrum under midsommarhelgen. Och trots att midsommar varit en kyrklig högtid i många, många århundraden i Sverige, är det som att det är en helg som kyrkan inte riktigt kunnat erövra, där det urgamla behovet av att fira livet, fruktsamheten och ljuset verkar vara djupt förankrat i folkligheten. Men det behovet står naturligtvis inte i motsats till kyrkan eller tron. Tvärtom tror jag att behovet av att fira sommaren och ljuset är en längtan efter att uttrycka vår tacksamhet inför livet, inför skapelsen. En tacksamhet som vi idag får rikta mot Gud.

Vi tar väl oftast livet och världen för givna. Inte så konstigt – de är ju själva förutsättningen för att vi ska kunna uppleva och erfarna något överhuvudtaget, så det vore ju märkligt om vi inte utgick från att vi har ett liv och att världen ser ut ungefär lika från dag till dag. Det krävs ofta något särskilt för skaka om oss, för att vi ska drabbas av insikten av hur fantastiskt det ändå är att vi lever. Att, trots allt elände som finns i världen, solen går upp varje morgon, att vi får ha människor omkring oss, att vi får se blommor slå ut, barn leka och fjärilar bryta sig ur sin puppa.

Kanske hade psalmisten varit med om en omskakande erfarenhet, haft en sällsynt vacker naturupplevelse, något som drabbat honom och väckt hans förundran över skapelsen. Eller så vaknade han bara en morgon i tacksamhet över världen och livet. I vilket fall som helst tog han i med stora ord för att beskriva det makalösa i att världen finns, hur den är konstruerad, dess skönhet och finurlighet. Tänk, vilken Gud som har gjort allt det här! Psalmisten såg allt det fantastiska i världen och tänkte, att den Gud som gjort allt detta måste vara fantastisk. Världens storslagenhet måste vara en återspegling av en storslagen Gud.

Idag är det nog tyvärr lika vanligt att människor ser sig omkring i världen och tänker samma tanke – tänk, vilken Gud som har gjort allt det här – men med ett annat tonfall. Den som ser krig, girighet, naturkatastrofer, miljöförstöring, förtryck och slaveri ser kanske avspeglingen av en grym Gud, en frånvarande – eller ingen Gud alls. Lidandets och ondskans problem är lika gammalt som människan, tror jag. Och även den som väljer att se det storslagna och vackra i världen kan knappast blunda för livets skörhet i mer än en kort sekund. Och skörheten är väl också en del av skönheten.

Jag tror att skapelsen som helhet avspeglar Gud – och Guds vilja, Guds kärlek och Guds längtan efter oss. Inte så att Guds vilja är att det onda ska finnas, utan så att skapelsen och människan är komplex. Människan har förmåga att göra gott och ont, välja det som bygger upp och det som bryter ner. I själva skapelsen finns en stor frihet och ett stort ansvar. Vi kan göra nästan allt, men vi har ansvar för den värld vi lever i och de människor som finns omkring oss – nära och långt borta. I skapelsen finns så otroligt mycket skönhet, växtkraft, möjligheter – och vi människor kan välja att ge det som växer rymd och omsorg, eller kväva det eller utnyttja det för vår egen vinning. Några människor har stora resurser och har därmed större möjligheter – och då också mer ansvar. Men vi alla har ansvar för hur vi använder de resurser och de möjligheter vi har.

Gud har skapat oss och hela världen till att älska, till att växa, till gemenskap och till det som bygger upp. Även om vi misslyckas ibland bjuder Gud in oss till att välja det som ger gemenskap och växt, till att dela med oss av det vi har och att hjälpa till att skapa en ännu vackrare värld. Det är kanske den största gåvan att vara tacksamma för, och nu, när fåglarna och naturen sjunger Guds lov med de vackraste tonerna och färgerna. Och får också vi stämma in i den sången.


Andra bloggar om: predikan, kyrka, religion, midsommar, skapelsen, ansvar