Sackaios utmaning

Predikan på 21 söndagen efter Trefaldighet 20 oktober 2013, högmässa i Vaksala kyrka. Söndagens tema är Samhällsansvar, andra årgångens läsningar. De andra två texter som nämns är 5 Mosebok 24:17-22 (GT) och Jakobsbrevet 2:1-8 (epistel).

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Lukasevangeliet 19:1-19)

Det kanske är fler än jag som börjar gnola när ni hör dagens evangelietext? ”Sackeus var en publikan, den allra rikaste i stan. Han hade ingen vän ändå, så ensam fick han alltid gå…” Jag fick lära mig den i söndagsskolan någon gång i början på 80-talet, och kanske har fler av er hört den. I sången berättas det om den ensamme Sackaios som vill se Jesus, klättrar upp i ”mullbärsfikonträdets topp” – det som numera översätts Sykomor – och hur Jesus ser honom där, bjuder in sig själv och blir hans gäst. Och Sackaios lovar att ge bort ”minst hälften av sitt gods och gull – Jag vill bli god för Jesus skull” – och sen är han inte ensammast utan gladast i stan, för han har fått en vän. Ganska gulligt, eller hur?

Men även om berättelsen om Sackaios har lite av söndagsskola över sig, så finns det en hel del bitar här som säger ganska allvarliga saker – om Jesus, om världen och om oss som vill följa honom. Jag tänker att den här texten både handlar om vem Jesus är och vad han vill, och innehåller en uppmaning till oss.

I söndagsskoleversionen av berättelsen om Sackaios så är han framför allt liten och ensam, och har inga vänner och det kanske därför han vill se vem Jesus är. Men i evangelietexten framstår han snarare som en korrupt statstjänsteman, en mutkolv. Ja, inte bara korrupt för att han tar ut mutor och extra avgifter, han jobbar ju för romarna som var ockupationsmakten. En kollaboratör, en medlöpare. Säkert var han ensam och illa omtyckt, men han påminde nog mer om en maffiaboss än om ett ensamt mobboffer. Han har sålt ut sig för tillgång till makt och pengar men levde sannolikt – som många människor med makt och pengar – i rädsla för människor och för framtiden.

Men Sackaios har hört talas om Jesus och vill se vem han är. Något i hans budskap eller hans person lockar honom, och han klättrar upp i ett träd för att se vem han är. Jag tänker att det där trädet kanske inte bara var ett sätt att komma upp över folkmassan. Det var kanske också ett sätt att hålla sig på betryggande avstånd.

Men så händer det som så ofta händer i berättelserna om Jesus. Han stannar till, ser Sackaios, och ber honom komma ner ur trädet. Sackaios blir sedd. När Jesus möter människor så är det inte folkmassor i allmänhet, utan en person. Det är först när Sackaios kommer ner på marken, verkligen möter Jesus, som något händer med honom.

Det går inte att lära känna Jesus på avstånd, spana lite distanserat från läktarplats. Inte fullt ut. Det är i Jesus blick, när vi låter oss bli sedda av honom som vi också förändras av att vara i hans närhet.

Och Jesus ser att Sackaios längtar efter det här mötet och vill lära känna honom, och han bjuder in sig själv som gäst. Sackaios som kanske inte utan orsak är illa omtyckt tvingas ner från sin säkra plats i trädet, men väl där vill Jesus lära känna honom. Och människorna runt omkring mumlar surt. Även det här är ganska typiskt Jesus. Han valde inte de människor som hade hög status eller de som andra gillade, utan de som behövde honom. Jesus går över gränser och överraskar och provocerar när han väljer vilka människor han gästar eller talar med, det finns det många berättelser om.

Senare ger Sackaios ett löfte att ge bort hälften av allt han äger och betala tillbaka allt han tagit ut orätt. Mötet med Jesus – och det tänker jag inte handlar så mycket om vad Jesus säger, som vad han gör när han gästar Sackaios – ger en förändring. Sackaios längtar efter ett liv i gemenskap, och att ställa tillrätta och förändra sitt liv blir ett tecken på det. Mötet får konsekvenser. Och Jesus bekräftar förändringen. Sackaios hör hemma hos honom, var förlorad men blev räddad.

Genom den här berättelsen följer två frågor, som jag sa i början, frågan om vem Jesus är, och frågan om vad texten utmanar oss med.

Mötet mellan Jesus och Sackaios ger oss ledtrådar till vem Jesus är, och därmed vem Gud är. Jesus är den som ser Sackaios – ser förbi både hans position och vad han gjort tidigare, och förbi hans distans och rädsla. Jesus ser istället hans längtan. Jesus är också den som går över gränser, som inte bryr sig om vad som passar sig eller vilka som är tillräckligt fina eller värdiga. Jesu blick gör inte skillnad på människor.

Däremot gör Jesu blick skillnad FÖR människor. För när Sackaios låter sig beröras av Jesus händer saker med honom. Och så är det med människor idag och genom historien som börjar umgås med Jesus och börjar se på världen och sig själva med hans blick. Och den förändringen ger konsekvenser.

Och det är här svaret på den andra frågan kommer in, om vad berättelsen om Sackaios säger om oss och till oss. Naturligtvis är Jesus som i alla texter en förebild, och att vi genom att försöka leva nära Jesus kan bli mer som honom. Men texten säger något mer, också genom de andra runt omkring, också genom Sackaios.

Människorna runt omkring blev – som så ofta när Jesus gästar eller talar med sådana som han inte borde vara med – irriterade, provocerade och mumlade förargat. Det framgår ju ganska klart att det där inte är något önskvärt beteende utan att människornas gränser och oginhet är något som Jesus ibland tillrättavisar, och ibland som här bara inte bryr sig om. Men det förekommer i väldigt många av de berättelser som finns om när Jesus går över gränser. Och jag tror tyvärr att det är vanligare än vi vill tro att det är vi fromma kristna som är de där mumlande. I episteltexten målas en bild upp hur en församling fjäskar för den rike och mäktige, hur det görs skillnad på människor, och det fördöms med väldigt hårda ord. Den fattige lyfts fram som den vi som kristna ska ha vår solidaritet med. Men om vi ska rannsaka vår egen kyrka och våra egna sammanhang, genom historien och idag: är det de fattiga, de med minst att komma med, de mest marginaliserade som står i centrum? Vi vill att det ska vara så, men lyckas vi? ”Gör inte skillnad på människor” börjar episteltexten, och det håller vi väl alla med om i princip. Men klarar vi av att leva det?

Den andra utmaningen till oss, tänker jag kommer i Sackaios radikala beslut att ge bort så mycket vad han äger. Kanske behöver vi inte tolka det bokstavligt, att vi behöver ge bort allt vi äger och har för att leva nära Jesus. Men hans möte med Jesus fick konsekvenser, och han kände uppenbarligen själv att han inte kunde leva som han hade gjort innan efter mötet med Jesus. Och här ligger en utmaning till oss: vi har ett eget ansvar. Ett ansvar för hur vi lever våra liv och hur vi förvaltar våra resurser.

Det är inte handlingen, botgöringen eller offret, vad man nu vill kalla det, som Sackaios gör som leder honom nära Jesus. Eller som det brukar uttryckas i vår lutherska tradition, det är inte handlingarna som gör honom rättfärdig. Jesu kärlek, Jesu blick ges oss av nåd. Förlåtelse och kärlek är inget vi förtjänar genom prestation.

Men det betyder inte att det är irrelevant hur vi lever våra liv. Sackaios vilja att ge bort så mycket av vad han äger, tillsammans med den gammaltestamentliga textens befallning att bry sig om faderlösa, änkor och invandrare och episteltextens uppmaning att inte göra skillnad på människor är en allvarlig utmaning till oss. Det är inga fromma floskler utan väldigt konkret – vi har fått resurser, några av oss i stort överflöd. Det spelar roll hur de används.

De grupper som nämns i GT-texten – faderlösa, änkor och invandrare – var de socialt mest utsatta, de fattigaste och utan skyddsnät. Episteltexten påminner oss om att frestelsen att skilja på rik och fattig, att lägga sitt fokus och sin solidaritet inte hos dem som skulle behöva den mest utan hos den vi vill spegla oss i – den frestelsen finns inte bara i hela samhället utan också i kyrkan. Och Sackaios får vara vår förebild här.

Men utmaningen, den andra frågan i den här texten, den hänger helt ihop med den första. Det är ju i mötet med Jesus som förändringen händer, och det är i Jesu blick vi får leva. Som Sackeus får uttrycka sig i söndagsskolesången – jag vill bli god för Jesu skull. Och även om livet – varken som kristna eller i allmänhet – för de flesta av oss inte är så enkelt som det verkade i söndagsskolan så är riktningen och utmaningen inte fel. Om vi låter oss beröras av Jesus får det konsekvenser. Och tillsammans med Jesus kan saker förändras – inte bara i våra egna liv utan också i hur vi lever tillsammans.

Sången jag nämner i börjar finns som psalm 614 i Psalmboken, men på en annan melodi. Den jag sjöng från predikstolen är skriven av Lars-Åke Lundberg och finns på Spotify.

Tacksamheten som livshållning

Mässa på Tacksägelsedagen 13/10 2013 i Årstakyrkan, Uppsala.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)

Låt oss tacka och lova… så inleds ofta lovsång i kyrkan, framför allt vid nattvarden. Tacksamheten och lovsången hör ihop. Idag firar vi tacksägelsedagen och temat är Lovsång. Traditionellt har tacksägelsedagen varit en dag då man tackar för skörden, vilket väl hänger ihop med dess placering lämpligt mitt i höstskörden. Men även vi som inte odlar vår egen mat har mycket att vara tacksamma för.

I evangelietexten möter vi en tydlig berättelse om människors tacksamhet. Människor kommer till Jesus för att be om hjälp med många olika fysiska och säkert också psykiska och sociala problem, och Jesus botar dem. Människorna häpnar och tackar och prisar Gud.

Att den som genom ett under fått synen tillbaka eller blivit frisk från något som plågar den prisar Gud i tacksamhet är inte så konstigt. Men vi andra då? Som lever våra liv på ett ganska vanligt sätt. Visst finns det glädjeämnen men en hel del problem också. Och har vi inte förtjänat allt det vi har, ibland jobbat hårt för det. I vår vanliga tillvaro i ett välmående samhälle som vårt, som dessutom är fokuserat på prestationer och att lyckas, är tacksamhetens grundhållning kanske en utmaning.

För jag tror att det är just så vi ska tänka på tacksamheten – som en grundhållning. Att allt vi har, att vi ens lever, är i grunden beroende av Gud. Hela livet, allt vi är och får, de människor vi får ha i våra liv, allt är oss givet av nåd, helt oförtjänt. Det betyder inte att det inte spelar någon roll hur vi väljer att använda oss av de gåvor vi får eller att det i våra relationer finns både krav och ansvar och konsekvenser. Men grundackordet i ett kristet liv är tacksamhetens. Tacksamheten mot Gud, och mot de människor genom vilka Guds gåvor ges oss.

Lovsången som uttryck för tacksamhet visar också på tacksamhetens riktning. Den är vänd mot Gud. Visst är det viktigt att också uttrycka tacksamhet mot våra medmänniskor men att lovsången är riktad mot Gud ger också en riktning för våra liv. I Martin Luthers stora katekes beskrivs Gud så här: ”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. /…/ Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Genom lovsången och tacksamheten som livshållning påminner vi oss om att det är Gud som vi väntar oss att gott av och som vi sätter vår lit till. Sedan får förhoppningsvis denna tacksamhet också konsekvenser, den spiller över till att vara andra människor till hjälp på olika sätt. Men riktningen, den är vänd mot Gud. Som det uttrycktes i psalmen vi sjöng här innan: Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, och leva var dag till din ära. Och Gud ärar vi bland annat genom hur vi lever med och mot våra medmänniskor.

Men vänta lite här, säger kanske den skeptiska. Om man ska vara tacksam hela tiden, vad får det för konsekvenser? Det finns ju massor av saker i världen och i samhället och i våra liv som vi inte alls ska vara tacksamma för utan tvärtom motarbeta. Det finns en onekligen en historia av hur tvånget av att vara tacksam har kvävt rättmätiga protester och uppror och har hållit människor – inte minst kvinnor och barn och fattiga grupper – nedtryckta och underdåniga genom historien, inte minst kyrkans. Och det är ju helt sant. Tacksamhetens grundhållning kan inte vara en nedtryckande passiviserande livshållning.

Men där finns också goda förebilder i lovsången. En av de allra kändaste lovsångerna i Bibeln är Marias lovsång, där hon prisar Gud som störtar härskare från deras troner, som upphöjer de ringa och de rika skickar han bort med tomma händer. Många andra lovsånger i Bibeln pekar också på Gud som vill det goda, rättvisan, och i Jesus har vi sett Guds ansikte.

Den Gud vi lovsjunger och tackar är den Gud som delat våra livsvillkor, som vill hela och upprätta, som vill hjälpa oss att se och höra och leva våra liv fullt ut. Och i tilltron och tacksamheten över allt Gud vill med oss, får vi leva våra liv som en lovsång.


Psalmen (nr 702 i Verbums tillägg till psalmboken) som nämns i predikan är något av en modern klassiker. Här i en inspelning från "Minns du sången".

Om döden och livet och Guds barmhärtighet

Predikan i högmässa i Vaksala kyrka, 16:e efter trefaldighet, 15 september 2013.

En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.” (1 Kungaboken 17:17-24)

Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne.
När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.
De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring. (Lukasevangeliet 7:11-17)

I dagens texter får vi möta två olika berättelser med flera paralleller. I båda handlar det om änkor – en ekonomiskt och socialt utsatt grupp under både de tidsperioder då dessa berättelser utspelar sig – som förlorat sina söner. Förutom det fruktansvärda i att förlora ett barn var det dessutom en förlust av både socialt anseende och försörjning för dessa kvinnor. I både berättelserna drabbas den av Gud utsände – profeten Elia och Jesus – av medlidande och ber om att de ska få livet åter. Och i båda fallen uppväcks barnen från det döda och blir levande igen.

Döden och livet är söndagens tema. I texterna berättas om hur döden besegras, och är som tecken på Jesu uppståndelse och kärnan i hela den kristna tron: att Guds kärlek är starkare än döden. De är både ett vittnesbörd om Jesu uppståndelse och ett förebådande av vår egen uppståndelse en gång när tiden är slut. Det kristna hoppet är centralt denna söndag.

Och ändå så skorrar det lite mot vår egen mänskliga erfarenhet. För i livet här och nu så känns det verkligen inte alltid som att Guds kärlek är starkare än döden. Visst har många erfarenheter av hur döden viker undan och hur livet kommer åter – i en krissituation eller akut sjukdom, där tillståndet är livshotande men där människors omsorg, läkarvetenskapen och kanske böner gör att sjukdomen besegras och livet kommer tillbaka. Men alltför många har erfarenheter där döden inte vek undan. Som har förlorat barn eller andra närstående. Som drabbas av sjukdom, olyckor och sorg. Som bett lika innerligt som änkorna i berättelserna i dagens texter, varit lika arga på Gud men där döden ändå vann. Det går inte att blunda för de erfarenheterna och hålla sig till de fromma flosklerna.

Men jag tror att det, utan att hänfalla till fromma floskler, går att se flera trösterika saker i dagens texter. De är texter som kanske inte i fösta hand berättar om vad som kommer hända oss i specifika situationer, utan de säger något om vem Gud är. Jag tänker att de berättar om Guds vilja till liv och rätt, om Gud som kämpar, och om Guds barmhärtighet.

Evangelietexten, berättelsen om änkans son i Nain, kommer från Lukasevangeliet. Det är en av många berättelser om läkeunder som Lukas återger, med ett tydligt perspektiv: De visar vem Jesus är. Jesus botar de sjuka, ger blinda synen åter, står på de små och svagas sida och kan till och med väcka de döda till liv. Guds rike handlar för Lukas om befrielse. När han berättar om hur Jesus väcker änkans son till liv, så är det en del av berättelsen om Gud som sänder sin son till världen med ett glädjebud om befrielse. Gud vill liv och rätt; befrielse och upprättelse.

Det är också en berättelse om Gud som kämpar, som genom att själv gå in i döden besegrar den. Båda berättelserna är förebådelser av Jesu död och uppståndelse. Genom att själv dö besegrar Jesus döden. För mig är det inte bara en bild för något som hänt en gång, och som kommer hända oss vid tidens slut, utan också en kamp som hela tiden pågår. Mitt i livet finns döden, men Jesus har inte vikit undan utan gått igenom den. När vi möter döden, eller det som känns som döden, får vi lita på att Jesus varit där och brutit dödens udd. Som vi sjöng i psalmen [256], det finns en mörklagd hamn som vi färdas mot även om vi inte ser den nu. I kampen mot döden och det onda står Gud på vår sida.

Och det är berättelser om barmhärtighet. När Jesus såg hur änkan och de runt omkring henne sörjde den döda sonen drabbades han av medlidande. Elia upprörs av det orättvisa i att änkan som så generöst delat med sig av både husrum och mat ska drabbas av denna ofattbara sorg. Båda dessa är bilder för guds engagemang, omsorg och barmhärtighet. Gud är inte likgiltig inför lidandet och döden känner med oss och vill det goda.

När vi möter döden i livet, får vi tröstas av att Jesus redan varit där. Gud vill det som är gott och rätt, vill livet. Det tar inte bort sorg och lidandet här och nu, men vi får lita på Jesus vill dela den smärtan med oss. Och dödens tid är utmätt, den kommer inte få sista ordet. Den Guds kärlek som är starkare än döden, och en dag kommer bli allt i alla, den får vi lita till och tröstar av redan här och nu.

Tillbaka i prästtjänst

Idag välkomnades jag i högmässan i Vaksala kyrka som ny vikarierande komminister i församlingen. Sedan tre veckor ungefär och fram till nyår kommer jag alltså verka som präst i den fina medeltidskyrkan i utkanten av Uppsala. Från och med nästa söndag kommer det alltså dyka upp predikningar mer regelbundet här igen.

Some clues about love

Sermon held in S:t Peter's Anglican Church, Toronto, May 7th.

Beloved, let us love one another, because love is from God; everyone who loves is born of God and knows God. Whoever does not love does not know God, for God is love. God’s love was revealed among us in this way: God sent his only Son into the world so that we might live through him. In this is love, not that we loved God but that he loved us and sent his Son to be the atoning sacrifice for our sins. Beloved, since God loved us so much, we also ought to love one another. No one has ever seen God; if we love one another, God lives in us, and his love is perfected in us.
 By this we know that we abide in him and he in us, because he has given us of his Spirit. And we have seen and do testify that the Father has sent his Son as the Saviour of the world. God abides in those who confess that Jesus is the Son of God, and they abide in God. So we have known and believe the love that God has for us.
God is love, and those who abide in love abide in God, and God abides in them. Love has been perfected among us in this: that we may have boldness on the day of judgement, because as he is, so are we in this world. There is no fear in love, but perfect love casts out fear; for fear has to do with punishment, and whoever fears has not reached perfection in love. We love because he first loved us. Those who say, ‘I love God’, and hate their brothers or sisters, are liars; for those who do not love a brother or sister whom they have seen, cannot love God whom they have not seen. The commandment we have from him is this: those who love God must love their brothers and sisters also.(1 John 4:7-21)

What does it mean to love?

This question is underlying in the reading from the first letter of John today, but is also at the center of our faith. In many passages of scripture, we learn that the most important commandment, or the only commandment, is to love God and each other. That sounds simple enough, but as most of us know, it is not always as simple in reality. And what does it really to mean to love?

We get a few clues about love from the reading today. Love comes from God, and we love because God loves us first. God’s love is shown through Jesus Christ. Love is the absence of fear. We love by abiding in God. Loving God is shown through acts of love towards our brothers and sisters.

First: we love because God has loved us. It is central – love is not an achievement or something we merit to ourselves. God loves us so much, it overflows and we can share that love to others. But it is also a well-known psychological fact, that people who grew up in trusting, loving families, having the experience of being loved also are better prepared for loving relationships of all kinds. Having been loved makes it, on a human level, much easier to love and to trust that we are, in fact, loved. As we also well know, not everyone has had the privilege to be surrounded by love as a child or young person. In church, we often talk about God’s love as the love of a parent towards children, sometime conveniently forgetting that this experience is far from shared by all Christians.

Let’s not get stuck in our images, but remind each other that God’s love is greater than we can imagine. As the prophet Isaiah puts it: “Can a woman forget her nursing-child, or show no compassion for the child of her womb? Even these may forget,   yet I will not forget you. “ The commandment to love each other reaches far wider than what is always practical and convenient. But we must also be forgiving towards ourselves when we have a hard time trusting God or trusting love, and helping each other to discover God’s love.

Another clue as to what it means to love in the text is that it is the opposite of fear. Only when fear melts away, we can truly love. The author states that we abide in God’s love, and therefore we can stand bold on the Day of Judgment. But I think the love of God can make us bold also in this world. There are many days of judgments when we, or our fellow humans, are judged for who we are or where we come from or who we love. The love of God should make us bold to stand up for them and ourselves, knowing that the Kingdom of God is not only about nice words but trying to build a community here and now based on justice, openness and love.

A key word in this text is abiding. We should abide in God, and in God’s love. In the reading of the Gospel, Jesus uses the image of the grapevine – we are the branches of Jesus’ grapevine. We must stay connected with him, and our capacity to love comes from God’s love. And God’s love is shown in the ultimate act of love when Jesus gives his life for us. By abiding in God’s love, we can love. But “abide” should not be seen as passive, as just staying, sitting still. And it should not be confused for “getting comfortable”. Abiding in God’s love is not about staying in a safe place, but also to go out in the world, to boldly stand up for our brothers and sisters, to let the spirit of God’s love take us to new places, new people, learning new things about ourselves, the world and God. Abiding in God’s love means being anchored in love and therefore being open to the world around us.

So, what does it mean to love? It probably takes a lifetime of trying to love God and neighbors to fully know. But by helping each other abiding in God’s love and showing that boldly in action every day, we can discover more and more about love. Amen

Även vi får vara påskens vittnen

Predikan på andra söndagen i påsktiden, 15 april 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. (Johannesevangeliet 21:1-14)

Det har blivit vardag för Jesu lärjungar. Kanske för att de inte vet vart de skulle ta vägen annars, eller för att de är rädda för att kvar i Jerusalem, eller för att de helt enkelt är hungriga och behöver ordna mat, men oavsett varför så är Petrus och några av de andra lärjungarna tillbaka på hemmaplan: i fiskebåten. Där allting började för några av dem, deras vardag, säkra inkomstkälla, det som de känner till. Om de tänkt sig återgå till fiskandet på heltid eller om det är en tillfällig återgång vet vi inte, men där är de i alla fall vid Tiberiassjön för att försöka få lite fisk.

Just där i deras vardagliga arbete möter Jesus dem. I en av de kanske mest typiska skildringarna av Petrus, denna lärjunge som ständigt är den mest ivrige, som vill så mycket men inte alltid riktigt lyckas. När han förstår att det är Jesus som står där på stranden kan han inte vänta på att båten ska komma in till land, eller klä på sig ordentligt, utan binder bara tyget runt kroppen och hoppar i vattnet och springer i land. Samma Petrus som precis innan korsfästelsen förnekade Jesus tre gånger, trots att han ihärdigt lovat att han skulle vara beredd att göra allt för Jesus.

Temat den här söndagen är Påskens vittnen. I texterna får vi höra om hur människor som mötte Jesus efter uppståndelsen blivit vittnen om honom och om påskens under. Och det är ju tack vare dessa vittnen som vi sitter här idag – hade inte de första kristna vittnat om sina erfarenheter, om Jesus och om hur han besegrade döden så skulle det inte finnas någon kyrka. Jag tänker att just vittnesbördet är centralt för den kristna tron. Hela bibeln är full av människors vittnesbörd om sina möten med Gud och deras erfarenheter av Guds handlande. En del bibelforskare brukar mena, angående hur man ska förstå sanningsanspråken i de Bibliska texterna, vad som hänt, vad som är sant, att de olika texterna knappast alla kan vara bokstavligt sanna i historisk bemärkelse eftersom samma skeende ofta beskrivs med lite olika detaljer eller på olika sätt: att vi kan tänka på de bibliska berättelserna just som ett trovärdigt vittne, eller flera trovärdiga vittnen. Människorna runt Jesus, och andra människor långt före och även efter hans levnadstid, har vittnat om sina erfarenheter av hur Gud gripit in i deras liv. Kanske har de uppfattat detaljer olika, och när de berättar lägger de tyngdpunkten på det som de uppfattat som det verkligt centrala, precis som när vi själva berättar om något verkligt viktigt som hänt. I efterhand ser vi mönster och detaljer som kanske inte var uppenbara just när de hände, och massor av fakta och detaljer känns mindre relevanta och kommer inte med.

Påskens vittnen, de som var med och de som mötte den uppståndne Jesus, delade med sig av vad de sett och hört, och spred budskapet om hur Gud kommit i världen, mött människor och kommit med försoning och befrielse, och bar på en kärlek starkare än döden. Och deras vittnesmål inspirerar och lär oss än idag. Men inte bara de första kristna var påskens vittnen, utan även vi får vara påskens vittnen i vår vardag. Också vi har i uppgift som kristna att vittna om påskens under – det som hände då, men också hur uppståndelsen, Guds kärlek och försoning finns i våra liv idag. De här vittnesbörden kan ibland vara konkreta, att vi vågar prata om hur tron spelar roll i våra liv, eller hur erfarenheter av nåd, förlåtelse, Guds kärlek och frid gör eller gjort skillnad för oss. Men vi kan också vara påskens vittnen i handling för människor omkring oss.

Kanske låter det stort att vara ett påskens vittne – hur ska vi kunna vara det, i jämförelse med dessa första kristna som mött Jesus, brutit bröd med honom, träffat honom i fysisk bemärkelse, själva varit med. Men även dessa, de som vi nu ser som apostlar och några av de viktigaste människorna i den kristna historien, tvivlade på sin förmåga. När Petrus springer där i vattenbrynet mot Jesus vet vi inte vad han tänker, men nog måste det finnas dubbla känslor hos honom – en stark kärlek och övertygelse men också oro även sin egen förmåga, att han svikit när det verkligen gällde. Och som Paulus skriver i episteltexten, att han som en gång förföljde de kristna nu är en apostel – han kallar till och med sig själv för ett ofullgånget foster. Den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar i deras vanliga vardagssyssla, med alla deras brister och styrkor och erfarenheter, och även vi kan upptäcka den uppståndne i våra vanliga, vardagliga liv.

Men liksom Paulus skriver att det är Guds nåd som verkar i honom, så är det också för oss. Med Guds hjälp får vi i våra liv vara vittnen för påskens under och försoningens och förlåtelsens hemlighet. Vi får vila och leva i Guds kärlek, och med våra ord och handlingar vittna om denna kärlek för människor omkring oss. Amen 

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, andra söndagen i påsktiden, påsk, Jesus, kyrka, vittnen

Kampen mot ondskan

Predikan på tredje söndagen i fastan, 11 mars 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.

Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Första Samuelsboken 17:40 - 50

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Efesierbrevet 5:1-9

Det är en episk, nästan mytologisk, berättelse om kampen mot ondskan som möter oss i den gammaltestamentliga texten idag. David och Goliat har blivit ett uttryck, en språklig figur nästan, för en kamp där en till synes liten och svag men rättfärdig person eller grupp står mot en till synes obetvinglig ond makt som försöker förtrycka den rättrogne men där dennes list och mod övervinner makten. Mönstret ser vi i allt från klassiska dramer till moderna actionfilmer, och inte sällan också som en modell för hur vi tänker kring världen.

Tyvärr är det ju inte alltid som verkligheten är så här enkel, snarare är den nästan aldrig det. Att kampen mot ondskan tar sig formen av en konkret fiende som dessutom kan besegras med en slunga. Ondskan, både i form av illvilja och grymhet och i handlingar som gör människor och skapelsen illa, är sällan renodlad och ofta mångbottnad. Samtidigt möter vi ständigt dessa berättelser, och det är sällan vi ifrågasätter att vi skulle höra till de goda, att vi självklart är de där små men rättfärdiga och det onda är de andra.

Att det finns ondska och grymhet i världen är utan tvekan sant. Lidandet som människor utsätts för på grund av andra människors grymhet, obetänksamhet, lathet och likgiltighet är obeskrivligt. Vi ser det på tv-nyheterna varje dag, oavsett om det är direkt i form av blodiga attacker på civila för att bevara sin egen makt eller våld mot familjemedlemmar, eller i mer indirekt form där människor svälter eller lever under obeskrivligt svåra arbets- och livsvillkor på grund av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Jag tvivlar inte på att ondskan finns. Men det finns en stor risk i att lockas av tankefiguren att ondskan och ”de onda” är samma sak. Att ondskan går att förlägga till någon enskild person eller regim eller grupp, och att kampen mot ondskan innebär att bekämpa just dem. Tanken på att det går att göra helt rätt, stå på de godas sida rakt igenom och bekämpa de onda är lockande, men tyvärr inte någon särskilt realistisk beskrivning av verkligheten. I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva och i våra egna sammanhang som i bekämpandet av några yttre, personifierade fiender.

För även när vi försöker göra allting rätt misslyckas vi ibland. Det ingår i själva mänsklighetens förutsättningar. Det är det som begreppet synd handlar om. Synd är inte vissa enskilda handlingar som går att definiera som ett en sak är en synd och en annan är inte synd. Ordet synd betyder bokstavligen ”att missa målet”, och handlar just om det, att inte kunna leva upp till det perfekta där vi gör allting rätt och är helt goda, rättfärdiga med bibelns ord. Det ligger i mänsklighetens natur att vara begränsade – i allt vi gör måste vi prioritera, väga olika goda och dåliga konsekvenser, förutsättningar och vilja mot varandra och hur vi än agerar eller väljer kommer någon eller något bli åtminstone lite lidande. Och inom oss trängs längtan efter att göra det rätta och goda, kärleken omsorgen och kamplusten med vår svaghet, lathet, ärelystnad eller likgiltighet. Sällan är vi i våra vardagliga liv en Davidhjälte med en tydlig Goliat att bekämpa. Och de stora hoten mot världen som helhet och mot människors liv är vi, oavsett vi vill det eller inte, med och upprätthåller. Sättet som våra samhällen är uppbyggda på, och hur vi lever och konsumerar och reser förutsätter att vi överutnyttjar jordens resurser och att det finns människor i andra länder som lever och arbetar under villkor som vi aldrig skulle acceptera, för att producera de varor vi tar för självklara till låga priser. Samtidigt finns ju ingen möjlighet att helt eller kanske ens delvis ställa sig utanför de här systemen. Att kämpa mot ondskan i det sammanhanget är alltså inte något som låter sig göras enkelt.

I episteltexten beskrivs ett kristet idealliv i någon mening. Hur de ”rena” ska leva utan att ens ägna sig åt ”tanklöst tal”, än mindre annan synd. Och hur de för att upprätthålla sin renhet ska hålla sig borta från andra människor som riskerar dra dem med sig. Detta brev, Efesierbrevet, anses vara skrivet runt 60-talet efter kr, en period då de kristna församlingarna började formeras och komma i konflikt med det omgivande judiska samhället, och de kristna var övertygade om att Kristi återkomst var nära förestående. Kanske ska uppmaningen att isolera sig och försöka leva så rent som möjligt förstås i det sammanhanget. För på många andra ställen, i såväl gamla som nya testamentet, finns en klar insikt om svårigheten att leva upp till idealet som människa, och det finns som ni vet också många och tydliga uppmaningar både att engagera sig i det omgivande samhället och ta ansvar och bry sig om människor även om de inte hör till den egna gruppen. Den viktigaste delen av texten är kanske det som kommer precis innan den passage vi läst i gudstjänsten idag. Där står det: Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Det kommer nämligen först: Guds förlåtelse genom Kristus. Vi kan aldrig leva perfekt, göra allting rätt, vara helt ”rena”, eller med ett teologiskt språkbruk bli rättfärdiga genom hur vi lever våra liv. Det är just därför Gud blev människa i Jesus Kristus, och genom honom finns försoning och förlåtelse. För att Jesus gick in i vår kamp på jorden, som vi sjöng i psalmen [SvPs 358], finns förlåtelse och upprättelse för oss, och utifrån den får vi leva våra liv.

Kampen mot ondskan i ett kristet liv är alltid en kamp tillsammans med Jesus, inte på egen hand. Det är en kamp både mot ondskan i världen och ondskan inom oss. Att förlåtelsen och Guds försoning med oss kommer först, och att vi i oss själva aldrig kan göra allting rätt betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att det spelar ändå inte någon roll. Det betyder inte heller att vi ska bara ska fokusera på oss själva, vår tro och relation till Gud utan att bry oss om vår omvärld. Tvärtom finns en riktning: utifrån den kärlek vi möter i Jesus, utifrån hans kamp mot och seger över ondskan får vi både vila i kärleken och ansluta oss till kampen.

Men den kampen kan aldrig förenklas till en enkel strid mot en uttalad fiende. Om det stora hotet mot det judiska folket på Davids tid var härskarfolket filistéerna med Goliat i främsta stridsledet, så är hoten i vår tid andra. Visst finns fortfarande regimer som förtrycker sina egna och andra folk, men många av hoten är mer svåra att greppa, och där vi genom hur vi lever våra liv är med och upprätthåller systemen.

I den här världen måste vi hela tiden leva i den växelverkan. Vila i att det inte på vår ”renhet” eller våra handlingar eller rätta val som vår relation till Gud beror, utan på Guds kärlek till oss. Men samtidigt varje dag försöka använda den kärleken som inspiration för att leva i kärlek inte bara mot de människor vi har närmast oss, utan också i den kämpande kärlek som Jesus visade mot hela världen. Varje dag försöka att inte luta oss tillbaka utan ta en kamp, göra ett aktivt val, ställa oss på den svages, förtrycktes eller marginaliserades sida. Där får vi ställa oss tillsammans med Jesus.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, svenska kyrkan, kristendom, ondska, kampen mot ondskan, fastan