Jesus walks

Den här betraktelsen/predikan höll jag på en ungdomsmässa i förra veckan i Köpings kyrka. Texten den utgår ifrån hör egentligen till Palmsöndagen, som alltså är den här veckan. I kyrkan spelade jag låten i slutet, men här får ni videoversionen.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds
gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och
antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade
blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på
ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn
som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i
himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är
herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11)

Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.

Fastan som är nu, ungefär de sex veckorna före påsk, är en speciell tid i kyrkans år. Det är en period som präglas av enkelhet och av att avstå, en tid som innebär en förberedelse för påskens glädje genom att fokusera på det som är mest allvarligt och viktigt i livet. Det kan låta konstigt, men jag tror att det är först om man vågar se livet som det verkligen är, vågar se hur skört och smärtsamt livet kan vara, som vi verkligen kan förstå det värdefulla.

Fastan har en huvudperson: Jesus. Under de är veckorna får vi följa Jesus på hans vandring mot Jerusalem och mot döden. Han visste vart han var på väg och vad som skulle hända. Ändå väjer han inte, han tar inte en enklare väg eller smiter undan. Steg för steg går han mot slutet, för att han vet att det enda sättet han kan vinna över döden är att möta den i närkamp. Och för att när han går där, genom ensamhet, rädsla och tvivel, då går han på ett sätt varje människas väg. När Gud blir människa i Jesus, och den människan inte viker undan för det hemska, så betyder det att vår Gud inte är någon avlägsen typ, ingen som håller sig på avstånd. Det är en Gud som känner och längtar, som vet av egen erfarenhet hur livet som människa är. Som vet hur en sten i skon känns, hur trött kroppen blir efter en hel dags vandring, hur hunger och törst känns. Men också hur det känns när ens bästa vänner låtsas att de inte känner en eller sviker, hur det är att bli hånad och mobbad, hur piskslagen bränner över kroppen och till slut, hur dödsångest och förtvivlan är. Gud vet till och med hur det är att dö.

Jesus går nästan jämt i Bibeln, han vandrar runt och möter människor. Och mot slutet vandrar han mot Jerusalem och döden. Själva vandringen är en stark bild för mig, Jesus som är i ständig rörelse och på väg någonstans, men långsamt och utan hjälpmedel. Det finns ett uttryck, att man ska gå en mil i någons skor innan man dömer dem, ”walk a mile in my shoes”. Det är precis det Jesus gör, går mil efter mil i människornas skor. Det är också det jag uppfattar att bibeltexten vill uttrycka, att Jesus valde bort glans och ära för att istället ödmjuka sig och följa guds vilja, ända till döden. Och just eftersom han gick ända in i döden kunde han också besegra den.

I kyrkan används ibland ord som kan främmande för det här med Jesus och lidandet och korset. Man talar om frälsning och försoning och om lammet som offras för våra synders skull. Vad ska det betyda? Det kan kanske verka märkligt och obehagligt, lite konstigt. Vad har det med mig att göra? Men jag tror vi lika gärna kan uttrycka det på det här sättet: Gud blev människa i Jesus som tog på sig våra skor och vandrade i våra liv. Och eftersom Gud själv har varit människa och vet av erfarenhet vad det är att vara människa kan vi ha gemenskap med Gud. Och den gemenskapen grundar sig i den kärlek som vi och hela världen lever av, den kärlek som är starkare än döden. När Jesus går mot döden som en människa, drivs han av en kärlek så stark att döden inte kan vinna över honom. Och den kärleken får vi leva i. Vad som än händer oss, hur våra vägar än ser ut, så går Jesus där tillsammans med oss och delar allt.

Det finns en låt som för mig verkligen handlar om det här. Hur Jesus går tillsammans med oss, hur ingen enda människa står utanför Guds kärlek oavsett vilket liv han eller hon lever. Om längtan efter gemenskap och efter att veta vilken väg jag ska gå. Den får bli inledning till vår bön om förlåtelse idag, vår bön om förnyelse och gemenskap med Gud.

Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.

Det levande ordet

Predikan på Sexagesima eller Reformationsdagen (11/2 -2007) i Köpings kyrka
Tema: Det levande ordet
Bibeltexter: Psaltaren 119:129-135, Romarbrevet 10:13-17, Johannesevangeliet 7:40-52

Vad är ett levande ord? Kan ett ord verkligen leva? Är det inte tvärtom så att orden tråkar ut, dödar, är tomma och meningslösa – ”mycket snack och lite verkstad”, ”det är bara tomma ord” säger vi ofta. Som menade vi att det är handlingar och action, att göra något som spelar roll? Snacka går ju… Men vad är orden värda om det inte ligger något bakom? Kan en människa verkligen tro eller älska eller hoppas bara på grund av ord, av vad hon får höra?

Men ändå är ju orden viktiga. Och kanske är levande ord inte direkt levande i sig, men att de gör levande. Ord som ger hopp och livskraft, som är grundade i verklig övertygelse, kärlek, engagemang. Det finns också en väldig kraft i benämnandet, att säga som det är, att kalla saker vid dess rätta namn. Att sätta ord på det som händer, på våra tankar och känslor kan befria och göra oss hela. Sanningen ska göra er fria, står det i Johannesevangeliet. Kanske är det sådana ord som är de levande orden? Ord som också har med tron, hoppet och kärleken att göra.

Den här söndagen som har temat Det levande ordet är också reformationsdagen, den dagen då vi lägger fokus vid de saker som var centrala i den lutherska reformationen. En av de absolut vikigaste punkterna var just ordet, bibeln. Luther menade att kyrkan ägnade alldeles för mycket kraft åt onödiga eller direkt felaktiga saker och att det var viktigt att gå till källan, nämligen Bibeln. Alla skulle kunna läsa bibeln själv, på sitt eget språk, och bibelläsningen, ordet, den intellektuella förståelsen uppvärderades. Men går det att tänka likadant idag – nu när vi vet så mycket om bibelböckernas tillkomsthistoria, om arkeologi och historia, om naturvetenskap och evolution. Går det att tro på bibeln idag, utan att säga att allt som står i den är bokstavligt sant och har hänt precis som det beskrivs?

Ja, jag är övertygad om att det finns mycket att hämta i Bibeln, att Bibeln berättar sanningar om Gud, om livet och världen och om att vara människa. Det går att läsa bibeln på allvar och att ha bibeln som grund för sin kristna tro utan att vara fundamentalist eller förneka den vetenskapligt baserade kunskap vi har idag. Bibeln är inte en lärobok i evolutionsbiologi eller historia, inte en instruktionsbok med exakta angivelser för hur varje människa ska leva sitt liv i detalj, inte heller en fullständig systematisk katalog över allt vi kan veta om världen eller Gud. Bibeln är en samling texter, skrivna av människor i olika tider på olika språk, i olika genrer och med olika syften. Det som förenar dem är att de utgör trovärdiga vittnesmål om människors möte med och erfarenhet av Gud, och om Guds handlande med världen och människorna i historien. För att ett vittna ska vara trovärdigt behöver inte vittnesmålet vara fullständigt, detaljer kan skilja sig åt eller vara oklara. Ett vittnesmål är alltid en berättelse ur en persons perspektiv, per definition subjektivt, och gör inga anspråk på att ha en fullständig och objektiv kunskap. Vittnet är trovärdigt ändå – eller just därför, att människor själv berättar om sina erfarenheter.

Luther lär ha sagt att ”Bibeln är inte guds ord, men Guds ord finns i bibeln”. Jag tolkar det som att varje bokstav inte kan läsas som en instruktion direkt från Gud, men att Bibeln som helhet och i dess kärna berättar om Gud och är Guds tilltal till oss. Och framför allt så handlar bibeln om den som verkligen är Guds levande ord, Jesus Kristus. Luther kallade Kristus för Bibelns kärna och stjärna, och menade att varje bibeltext måste läsas i ljuset av Kristus, av att gud blev människa för världens skull, och att frälsningen inte är beroende av människors gärningar utan enbart av nåd. Jesus är det levande ordet, ordet och löftet som fick liv och kropp – ”ordet blev kött” som det så mustigt uttrycks i den gamla bibelöversättningen. Guds kärlek till oss är inte tomma ord, inget snack med lite verkstad. Gud har lagt handling bakom sina ord när orden blev handling. Gud är inte en avlägsen opersonlig makt som finns långt borta, utan en Gud med erfarenhet av det mänskliga livets villkor i alla dess bästa och värsta delar.

När Jesus talar till människor, talar han inte med tomma ord eller meningslöst snack. När Jesus talar väcker det liv – upprättar och befriar, tröstar och ger mod, provocerar och förbryllar. Maktens män vill göra sig av med honom samtidigt som de inte riktigt förstår vad han menar, vem har är eller vad han vill. Jesus talar med de levande orden, de som är vad vi behöver eller det som gör oss sannare och friare. Sådana ord som väcker tro, hopp och kärlek. Och Jesus kan göra det för att hans ord är grundade i handling. Han vandrar kärlekens väg och väjer inte ens för döden i sin kärlek till människorna.

Också vi kan vandra kärlekens väg, och öva oss i att tala de levande orden, orden som ger liv. Vi kan öva oss i att leva nära det levande ordet, genom bibelläsning, bön och gudstjänst, genom att finnas i de sammanhang där Kristus blir tydlig för oss. Vi kan välja att se hur vi kan sprida liv och kärlek, sanning och befrielse omkring oss, snarare än tomma ord eller ord som splittrar och förstör. I närheten kring den som själv är livet, det levande Ordet kan också vi bli redskap för att sprida de ord som leder till tro, hopp och kärlek.

Vill du bli frisk?

Predikan 4:e söndagen efter trettondedagen, Köpings kyrka. Min inträdespredikan som pastorsadjunkt i Köping.

Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid
fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har
fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns
en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och
fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den
sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när
vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före
mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen
frisk och tog sin bädd och gick. (Johannesevangeliet 5:1-9)

Vill du bli friskare? Vill du bli smalare? Vill du bli lyckligare? Vill du få bättre hy, inte tappa håret, förbättra dina relationer och ditt sexliv, bli framgångsrik på jobbet, och samtidigt få harmoni i livet och ro i själen? De outtalade frågorna ligger under budskapen som möter oss hela tiden. Bantningstips och reklam förmedlar det här till oss, liksom forskningslarm och kostrekommendationer. Du själv och din kropp och ditt liv borde kunna vara åtminstone lite bättre, och ingen kan förändra det utom du, verkar vara den underliggande uppfattningen. Och det är ju inte så svårt att hålla med. När jag ser på mig själv med en kritisk blick är det bara att inse att det finns mycket övrigt att önska. Och vem skulle kunna fixa det om inte jag?

Temat den här söndagen är ”Jesus är vårt hopp”, och hopp verkar på vissa sätt vara en bristvara i vår tid. Dagligen påminns vi om terrorhot, diktatorer som skärper greppet om sina folk, flyktingströmmar, klimatförändringar, krig och naturkatastrofer. Det är inte lätt att se ljust på framtiden. Samtidigt verkar hoppet om förändring av sig själv och sitt liv vara oändligt – eller åtminstone längtan efter det hoppet. Kanske är det som en del samhällsforskare menat, att när vi inte tror oss kunna förändra det som är verkligt viktigt, så blir det som vi faktiskt kan förändra så mycket viktigare. Om det inte går att förändra världen, kanske jag i alla fall kan förändra mig själv. Ibland går det, ibland inte – och kanske är det vanligare att det inte är så lätt att ”ta tag i sitt liv” som det verkar. I så fall vore kanske inte behovet av nya bantningskurer, träningsformer och relationstips så stort.

I dagens evangelietext fick vi höra om ett helandeunder, hur Jesus gjorde en sjuk människa frisk. Många sådana berättelser finns i Bibeln, och de påminner såklart om varandra. Men den här berättelsen är ändå annorlunda än de flesta. För det första är det inte mannen som tar kontakt med Jesus, utan tvärtom Jesus som tar initiativet. Annars berättas det ju ofta om hur människor på mer eller mindre dramatiska sätt försöker ta sig fram till honom, men den här gången ser Jesus mannen och går fram till honom. För det andra så verkar mannen påfallande ointresserad av vem Jesus är – han frågar aldrig vem han är eller ens vad han heter, och efter att han blivit helad går han bara därifrån. En annan märklig sak är den fråga som Jesus ställer – vill du bli frisk? Den är närmast provocerande i våra öron. Vad tror du!? Om han har legat där i 38 år är det väl klart att han vill bli frisk? Vill inte alla bli friskare, helare, bättre? Men mannen svarar inte ens på frågan. Han försöker istället förklara varför han inte har blivit frisk tidigare, och att hans chanser att lyckas bli frisk vid badet var små eller inga. Men trots allt låg han ju kvar där. Det finns någon sorts märklig blandning av uppgivenhet och hopp, mellan misstro och längtan.

I många andra berättelser om helande är den stora poängen att personen ifråga tror eller litar på Jesus. I det här fallet finns den frågan inte ens med. Och jag tror att det är en av de stora poängerna med den här berättelsen. Att det inte är på grund av något som mannen gör eller tänker eller säger som han blir frisk. Det är helt och hållet Jesus som gör honom frisk. Medan mannen är upptagen med att fundera på om det var möjligt för honom att komma ner i dammen eller inte, var det en helt annan fråga som Jesus bemötte. Och hans svar handlade om det som han såg att mannen behövde, inte det som han själv var upptagen med att fundera på. Jesus ärende handlade om liv, helhet och hälsa, inte mannens praktiska lösningar på hur det skulle kunna ske. Och det handlade inte om en prestation från mannens sida, utan om nåd.

Jesus är vårt hopp är temat idag, och det hopp som vi har i Jesus är något annat än det hopp om förändring som jag talade om tidigare. Det är inte en optimistisk kalkylering om vad jag kan förändra med mig själv och med mitt liv. Det är inte någon allmän förhoppning om att allt ska bli bättre. I så fall skulle ju hoppet grusas hela tiden, och inte vara någon trovärdig syn på livet, ingen fast grund att leva på. Det hopp som Jesus visar på är en tilltro till Gud, och en tillit till Guds nåd. Nåden ges gratis, "fritt och för intet" som Luther uttrycker det – det är inte för att vi är duktiga som Gud vill ha en relation med oss. I Guds rike räknas varken betyg, kalorier eller lönekuvert. Livet är inte något vi ska fixa utan något vi ska ta emot som en gåva. Hoppet som Jesus förmedlar bygger på löftet från Gud – att vad vi än gör är vi inte övergivna, att livet och kärleken är starkare än döden, och att Jesus är med oss alla dagar till tidens slut. Vi kan inte med några medel lösa livets gåtor. Det vi kan göra är att öva oss på att ta emot livet som en gåva.

Om frihet

Den här predikan höll jag på morgonmässan igår onsdag på Pastoralinstitutet. Den bygger på en bibeltext ur andra korintierbrevet (2 kor 3:4-8), som är en av texterna för i söndags, 12:e efter trefaldighet.

Friheten i Kristus är temat den här veckan, och frihet är ju ett väldigt värdeladdat begrepp men som kan betyda många olika saker. Är det som det sägs i Biskop Tomas frihetsvisa ”Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring”. Eller är det snarare som Janis Joplin sjunger, att ”freedom’s just another word for nothing left to lose”, frihet är bara ett annat ord för ingenting kvar att förlora.

I vår västerländska kultur – kanske framför allt det senaste århundradet – har friheten varit ett centralt värde. Modernitetens löfte handlade mycket om den fria individen som skulle – och kunde – bygga sin egen värld, fri från historiens band. Det bästa ting som kunde sökas. En del sociologer som skrivit om det postmoderna samhället – Zygmunt Bauman till exempel – har beskrivit det just som en tillvaro där friheten blev tom, där frånvaron av hinder istället blev en frånvaro av gemenskap, trygghet, mening. Människor är fullständigt fria men irrar ensamma och meningslösa runt i tillvaron – frihet som ingenting kvar att förlora. I det här sammanhanget blir frihet och trygghet motsatser – ska jag söka mig ut i världen, bestämma själv och riskera något med möjligheten att vinna lycka och frihet, eller ska jag stanna hos det jag har, välja trygghet och mening men aldrig veta vad jag kanske gick miste om?

Jag tror att friheten blir tom, om man bara ser den som frihet från något. Om en suverän individ ensam ska bygga sitt liv, ta alla beslut, strunta i historien och stå utanför alla sammanhang blir hon visserligen fri i betydelsen obunden av hinder. Men vad ska friheten finnas till, om det inte finns något mer, ingenting utanför mig själv som spelar roll.

Paulus beskriver visserligen i texten den kristnas frihet som en frihet från lagen, det är inte genom att uppfylla lagen som vi möter Kristus – bokstaven dödar, annorlunda uttryckt. Men det är inte en frihet ut i ingenting där jag själv ska bygga mitt eget liv och min egen lycka. Det är en frihet som handlar om tillit. Genom Kristus kan vi ha tillit till Gud, till att det inte är på vår förmåga som relationen till Gud beror, utan på Guds nåd. Och motsatsen till den dödande bokstaven som Paulus beskriver är inte vi själva, utan Anden. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. I gemenskap med varandra i anden blir friheten i Kristus inte en frihet från lagar och regler utan en frihet till något – frihet till gemenskap och möjligheter, men också till tjänst och ansvar. Frihet att se utanför våra egna behov och detaljer, frihet att ge av vår tid, vårt engagemang och våra resurser. Friheten att sätta vår tillit till Gud och därför inte vara bunden av ett ängsligt vaktande av positioner, revir och egna inmutningar för att istället kunna se till andras behov, gemensamma mål och vidare perspektiv och sammanhang. Inte en frihet från ansvar, utan en frihet till tjänst. Eller som Martin Luther uttryckte det: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig och samtidigt En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

På något sätt är det väl som biskop Tomas visa, att frihet är det bästa ting som kan sökas i världen. Och det är ju lätt att filosofera så här kring frihet på ett teoretiskt plan för en som aldrig varit inlåst, levt i förtryck eller slaveri eller varit rädd för att bli dödad på vägen hem eller i hemmet. Frihet är ibland något oerhört konkret. Men även i konkret bemärkelse är friheten kanske inte så värdefull om den bara innebär ingenting kvar att förlora. Utan gemenskapen, tjänandet och tilliten blir det inte mycket av friheten. Så paradoxalt nog är den verkliga friheten detta att få stå till tjänst. I Kristus, av Guds nåd är vi befriade, fullständigt fria. Och just därför står våra liv också i Guds och andra människors tjänst.

Ögonblick av klarhet

Här följer en predikan jag skrev som övningsuppgift på pastoralinstitutet i våras, men som bygger på dagens (Kristi förklarings dags) evangelietext.

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick
med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför
dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de
såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre,
det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig,
en för Mose och en för Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln
över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är
min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner
med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid
dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de
ingen utom Jesus. (Matt 17:1-8)

Har ni som jag längtat efter en uppenbarelse som den på förklaringsberget? Kristus förvandlad, Mose och Elia är där och Guds röst talar ur molnet. Svart på vitt, Jesus är Guds son och vi ska lyssna på honom. Allt är solklart och tvärsäkert. Enkelt, eller hur?

De flesta av oss lever våra liv med Gud på något mer oklara grunder, eller åtminstone på ett mer jordnära sätt. Gud går med i vardagen, ibland mer märkbar och ibland mindre. Men även utan brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder blir närvaron ibland tydligare än annars. Många vittnar om hur tillvaron blir liksom genomskinlig, hur livet syns i ett annat ljus och saker och ting plötsligt blir klara. Kanske behöver vi de där förklaringsögonblicken, när närvaron bränner till, för att lita på att Gud finns nära oss också annars.

Berget är en symbolladdad plats i Bibeln, för berget är platsen för mötet med Gud. Det är på Guds berg Horeb som Mose får se Gud och ta emot lagen, och det är på samma berg som Elia får möta Gud i en stilla susning. Vid flera tillfällen går Jesus upp på berg för att be eller för att möta Gud. Det är också på berget som Jesus talar till sina lärjungar för sista gången, när han ger dem den uppmaning som vi kallar missions­befallningen, och löftet att vara med alla dagar till tidens slut. Berget som platsen för mötet med Gud är välkänt också för Petrus och de andra, så det är inte så svårt att förstå hans reaktion. Han förstår att han är med om något stort och heligt, och att han vill bevara ögonblicket. Tänk att få bygga sig en hydda mitt i klargörandet och förklaringen, att få slå sig till ro just där Guds närvaro är som tydligast och livet som klarast och enklast.

Men Petrus får inte bygga några hyddor. Och inte heller vi. Hur lockande det än är, så är ögonblicken av klarhet just ögonblick. Det kan vara frestande att slå sig till ro där, där tillvaron är självklar, ingenting är osäkert eller ifrågasatt. Men vår kallelse är inte att leva där. Vi får hämta kraft på berget, men sedan måste vi gå ner därifrån, ner i världen, i vardagen, i verkligheten. I den skyddade bubblan av tvärsäkerhet kanske tron kan kännas stark – men utan att den omsätts i kärlek eller handling vet vi inte om den bär.

Livet med Gud innebär att hela tiden leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Att leva med löftet att Jesus har lovat att vara nära oss varje dag, men utan synliga bevis på att det är så. Vi måste helt enkelt leva i tro och tillit snarare än i tvärsäkerhet och absolut kunskap. Det betyder inte att vi inte kan veta någonting, att kunskap är ointressant eller att allting är relativt. Däremot ger det en ödmjukhet inför att mitt möte med Jesus, mitt liv med Gud, kanske inte är det enda sättet som finns. Tron och livet med Gud är i ständig förändring och utveckling, och vi får hela tiden upptäcka nya saker. Då kan ögonblicken av klarhet bli genombrott eller ögonöppnare, om vi inte fastnar i dem utan vandrar vidare. Och den vandringen får vi göra tillsammans med varandra i tillit till att Gud faktiskt går med oss även ner från berget och in i vardagen, varje dag, hela livet.

Om förlåtelse och utmaningar

Här följer min predikan som jag höll i morse i morgonmässan i domkyrkan. Den utgår från Lukasevangeliet 7:36-50.

En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid
bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick
veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och
ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina
tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem
med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv:
”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör
vid honom, en synderska.”
Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att
säga dig.” — ”Säg det, mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en
penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de
inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer
att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt,
skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till
Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte
vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat
dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter
hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har
smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för
sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet
visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De
andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter
synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Det är min favorit-Jesus vi får möta i dagens text. Jesus som förlåter, som lyfter upp en kvinna som maktmännen föraktar, som talar i tydliga men underfundiga liknelser, Jesus som visar på Guds oerhörda nåd, kärlek och förlåtelse. En tacksam text, som är lätt att läsa eller höra. En konkret berättelse, med en liknelse i mitten som är lätt att förstå och så en tydlig poäng på slutet. Lite lagom utmanande men inte så mycket att det blir jobbigt.

Eller?

Jag tror att Jesus även vill utmana mig och dig i dagens text. Och jag tror att utmaningen ligger i dagens tema.

Temat för den här söndagen är Den kämpande tron. De andra texterna handlar bland annat om Jakob som brottas med Gud, om Elia som flyr från sina förföljare, om den kanaaneiska kvinnan som argumenterar med Jesus, om Paulus som beskriver sina svårigheter. Texter som på målande sätt beskriver hur människor utsätts för prövningar eller möter en Gud som de får brottas med, fysiskt eller verbalt. Och så den här texten, om hur Gud förlåter och upprättar en utsatt kvinna. Hur handlar den om den kämpande tron?

Farisén Simon har bjudit hem Jesus, som har tackat ja till inbjudan. När kvinnan, som kallas synderska, dyker upp verkar de flesta bli obehagliga till mods. Kanske inte bara för att hon inte anses fin eller godkänd, jag skulle tro att hennes kombination av kroppslighet och översvallande känslor inte var helt lätt att hantera eller förhålla sig till. Och när så männen i sällskapet muttrar om vem hon är avbryter Jesus dem och framhåller kvinnan som exempel på någon som fått mycket förlåtet och därför visar stor kärlek och tacksamhet, till skillnad från Simon. Jesus förlåter hennes synder, upprättar henne och lämnar männen förbryllade.

I sammanhanget är det så självklart att kvinnan är lägre stående, en som man inte vill ha med att göra. Hennes beteende är pinsamt och hennes närvaro oacceptabel. Jesus vänder på perspektivet, och gör henne till ett föredöme. Hennes känslosamma ömhetsbetygelser uppfattar han inte som pinsamma utan omtänksamma, hennes dramatik som ett utryck för äkta tacksamhet och kärlek. Fariséns svala korrekthet framstår som självgod eller känslokall. Samtidigt har han ju ändå bjudit in Jesus. Kanske var bara det ett risktagande, och kanske var själva inbjudan ett tafatt försök uttrycka det som kvinnan så konkret visade. Jag uppfattar inte Jesu ord till Simon som enbart tillrättavisande, när han pekar på att den som fått mycket förlåtet visar större kärlek. I hans berättelse finns också ett löfte. Förlåtelsen är en verklighet, för kvinnan såväl som för farisén.

Simon får sin tro utmanad, och får kanske kämpa med den, när hans uppdelning av vilka som är godkända och inte upphävs av Jesus. Jesus lyfter upp den mest utsatta till föredöme, upprättar henne och förlåter henne. Men är verkligen den största utmaningen för Simon att Jesus upphäver hans bilder av vem Gud är, när han förlåter kvinnan? Kanske är det, att förlåtelsen också gäller honom. Att den totala omvändning, förändring, upprättelse som Jesus ger kvinnan, möjligheten att börja om, att den finns också för honom.

Tron på att Guds kärlek, förlåtelse och nåd är gränslös och finns för var och en av oss är en grundpelare och en självklarhet i den kristna tron, och har så alltid varit. I berättelse efter berättelse hör vi om hur Jesus förlåter, upprättar och förnyar. Ändå är det så svårt att begripa att det faktiskt också gäller mig. Att kämpa med sin tro – eller att låta tron kämpa med mig – är inte bara att försöka förstå vem Gud är, hur obegripligheter kan hänga ihop eller varför det finns lidande trots att Gud är god. Allt det som brukar uppfattas som svårt och tungt, som Guds frånvaro. Guds närvaro, nåden, förlåtelsen är också obegriplig. Och att den finns också för mig

Det är min favorit-Jesus vi möter idag. Den Jesus som är lätt att gilla. Men också den Jesus som utmanar mig och vill få mig att förstå att jag kan vara farisén, som behöver få mina föreställningar utmanade. Och jag kan vara kvinnan som blir upprättad och upplyft, trots att varken jag eller min omgivning tror att det är möjligt. Den Jesus som vänder på perspektiven och inte gör det som förväntas. Den Jesus som alltid låter sin kärlek gå ett steg längre än vi kan tänka eller förstå - ända in i döden. Den Jesus som säger: För dig utgiven. För dig utgjutet.