onsdag 25. desember 2013

Det är inte sockret som är grejen

Predikan på Julnattsmässa i Vaksala kyrka 2013.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin jord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.
Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem som han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himmelen sade Herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Bethlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta."
De skyndade iväg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När det hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad Herdarna sade.
Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad det hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Lukas 2:1-20)

Det kan bli lite mycket socker. Såhär under julen, ja redan under advent blir det en hel del socker. Glögg och lussekatter och pepparkakor och sen julmust och knäck och struvor eller gröna kulor eller vad som brukar bjudas på olika ställen. Det kan också bli lite mycket socker eller gullighet i bilderna av hur julen ska vara – perfekta lyckliga familjer där barnens ögon tindrar och hemmet är städat och maten hemlagad och julklapparna många och dyra. Och det kan bli lite mycket av det söta även i kyrkan: ett gulligt Jesusbarn och den fromt leende modern och de söta lammen och stjärnan som lyser.

Allt det söta finns där i julevangeliet och i våra uppställda krubbor, i kyrkor och kanske hemma. Men nog finns det en hel del fibrer i den här berättelsen också? Och jag tänker att det nog kanske inte var så sött och gulligt den där första julen. Även om nyfödda barn är söta så är själva förlossningen sällan det, och särskilt om det sker under oplanerade och knöliga omständigheter.

I Jesusbarnet blir Gud människa, i just den tiden och platsen valde Gud ut just Maria att föda barnet som är Gud själv. Och genom det valet, vilket sammanhang Gud väljer, så vet vi vem Gud är. Jesus föds in i Davids släkt och knyts därmed ihop med de gamla profetiorna. När människor mötte Jesus, och kanske ännu mer när de första kristna berättade om honom så kunde människor som kände till profeternas texter känna igen honom: han var den som skulle komma. Gud håller sitt löfte till sitt folk.

Men också på andra sätt visar Jesus vem Gud är. Jesus föds visserligen in i kung Davids släkt, men knappast så som man tänker sig att en kung ska födas. I uthuset bland djuren får Maria föda, som en hemlös. De som får veta nyheten först är de nattarbetande herdarna som var bland de fattigaste och enklaste i samhället. Och när Jesusbarnet så småningom hyllas som en kung, av dem som brukar kallas de vise männen, så var det inte de högt uppsatta i hans eget samhälle som erkände honom, utan främlingar långt bort ifrån. Kanske kom de från något av de områden där många människor idag flyr till oss, Syrien, Irak, Afghanistan. För att undvika att bli dödad av Herodes tvingas han sedan själv på flykt, berättar texterna som läsas i kyrkan om några dagar.

Gud blir människa som hemlös bland de fattigaste och de nattarbetande och uppvaktas av främlingar innan han själv tvingas på flykt. Där ser vi allra tydligast vem Gud är.

Runt Jesus ser vi ingen perfekt reklamjul. Där finns kärlek, men jag tror inte det var så mycket socker. För risken med att bara ägna sig åt det söta och enkla, de bilder av julen vi får i reklamen och om vi bara ser den gulliga versionen av krubban, är att vi förleds att tro att det är det som julen handlar om. Att vi firar jul för att manifestera den perfekta familjen, hur många julklappar vi kan köpa eller hur väl vi kan iscensätta det traditionella julbordet. Kanske är bilden av den perfekta julen i själva verket det största hindret för att verkligen se det som julen ytterst handlar om: att Gud blir människa i ett hemlöst barn bland de fattiga.

Ikväll och idag har säkert många av er och många andra firat sådana här fina och roliga julaftnar, med tindrande barnaögon och god mat och presenter givna av kärlek och kanske tillfälle att träffa familj och släkt som inte ses så ofta. Det är inget fel med det, utan såklart alldeles underbart. Men i natt arbetar också många människor med sådant som vi andra är glada att slippa, för att samhället ska fungera. Många barnaögon tindrar inte utan är mörka av oro över en förälder som druckit för mycket. Andra har ingen familj alls, eller ingen som de kan eller vill träffa. De hemlösa finns i vår stad och på många andra platser och söker efter skydd för blåst och regn. Allt fler i vårt land hamnar i fattigdom när klyftorna ökar och kan inte ge sina barn den jul de verkligen önskar. Och många, många människor firar jul på flykt, bara några få av dem här i Sverige.

Men det blir jul ändå. Guds människoblivande är inte beroende av vår förmåga att ha goda relationer eller laga rätt maträtter eller ha råd med presenter. Det är inte sockret som är grejen. När Gud solidariserar sig med mänskligheten sker det hos de fattiga och förtryckta. Jesus kommer inte till dem som redan har allt utan till oss som behöver honom. 

I natt firar vi det hemlösa, nyfödda barnet. Och vi får stanna upp inför honom och be att hans kärlek också ska fylla våra hjärtan och våra liv. Vi får lita på att vilka vi än är, hur våra liv och vår jul än ser ut, så vill Gud möta oss där vi är. Vi får bli stilla och be:
Gud, mitt hjärta är en tom krubba, kom!

Ingen kommentarer: