søndag 22. desember 2013

Din lydnad är vår förebild?

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, 4 söndagen i advent 22 december.

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Evangeliet enligt Lukas kapitel 1, vers 39 - 45)

Du födde ljuset i vårt liv, O Maria.
Din lydnad är vår förebild, O Maria.
Träd fram, o Kerubim,
och sjung, o Serafim.
Sjung med henne Herrens lov.
Salig, salig, salig Maria.
(Sv Psalm 480, vers 3)


Din lydnad är vår förebild. Så sjöng vi i psalmen för en stund sedan. Det är nästan en provocerande rad tycker jag. Lydnad är inte direkt något som har en positiv klang i våra öron överhuvudtaget, och framför allt inte i relation till Gud. Och ännu värre är det kanske att det lyfts fram som en god egenskap hos en kvinna, Maria. Genom århundraden har kvinnor tvingats att tysta lyda, inte minst i kyrkans sammanhang, och Gud har använts för att upprätthålla maktordningar där de starka har behållit sin makt över kvinnor, fattiga och andra grupper.

Och även om koncentrerar oss bara på Maria, så har hon också använts genom historien för att upprätthålla ett orimligt kvinnoideal. Den väna tysta modern som ger ut sig själv och bara lever för uppdraget att vara mor, som dessutom beskrivits som så ren och perfekt att inga vanliga jordiska kvinnor kunnat leva upp till hennes ideal. Himladrottningen, långt ifrån våra vanliga liv har varit en projektionsyta för människors drömmar om den perfekta modern.

Men den Maria som möter oss i dagens text tänker jag är ganska långt ifrån himladrottningen. Vi kommer in i berättelsen precis efter bebådelsen, alltså när Maria mött ängeln som berättat att hon ska bli gravid och föda en son som kommer från Gud. Efter viss oro och frågor säger hon ja. Men sedan beger hon sig alltså till sin släkting Elisabet, som också väntar ett särskilt barn. Hennes barn ska bli Johannes Döparen som vi läste om i kyrkorna förra söndagen.

Jag kan inte låta bli att fundera lite kring Maria där. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till Elisabet. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Elisabet och Maria möts, en gammal kvinna som Elisabet beskrivs som, egentligen för gammal för att få barn, och Maria som antagligen var en ung flicka. Tillsammans får de båda stöd i varandra, men vet också att de båda har fått särskilda uppdrag från Gud, Guds ande finns hos dem. De måste ha känt sig både starka och speciella där, och min bild av det där mötet är ganska långt ifrån senare tiders nedtystade kvinnoideal.


Ändå sjunger vi i psalmen ”din lydnad är vår förebild”. Inte känns lydnad som det som främst förknippas med den här bilden av de två kvinnorna. Men jag tänker att vi ska inte ska förstå lydnad som att blint foga sig och bara göra som man blir tillsagd. För det gör inte heller Maria. Hon tackar medvetet ja. Utan jag tänker att hennes lydnad snarare ska förstås som lojalitet. Hon tar på sig uppgift som hon inte kan se konsekvenserna av, och det leder hennes liv i en riktning hon inte själv kanske kan kontrollera. Men hon väljer det som hon tror är rätt, den väg där hennes liv kan vara ett redskap för Gud och andra människor. Hon är mer lojal med Guds vilja än med sin egen bekvämlighet eller vad andra människor skulle tycka, och därför kunde Gud själv växa i henne. Och just i det är hennes lojalitet en förebild. Också vi får, inspirerade av Maria lämna vår egen bekvämlighet och säga ja till Gud. Då kan Guds under växa också i våra liv.

Ingen kommentarer: