Jesus är Herre

 Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, Domssöndagen 24 november 2013. Psalmen som nämns är 38b i Den svenska Psalmboken, en inspelning från Youtube finns längst ner i inlägget.

Jesus sade: "Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannesevangeliet 5:22-30)

I vårt kyrkoår heter den här dagen som bekant Domssöndagen, vilket också för tanken främst till dom och kanske straff. Men i många andra kyrkor har den ett annat namn som mer fokuserar på Kristi återkomst, inte sällan Kristi Konungens dag. I veckan som gick samlades kyrkomötet, alltså svenska kyrkans parlament eller kongress, här i Uppsala och en av många frågor som diskuterades var just att byta namn på den här dagen, till Kristus konungens dag. I debatten som följde diskuterades också flera andra namn, som Kristus Segrarens dag, eller kanske Kristi återkomsts dag eller Evighetssöndagen. Det blev inget namnbyte – och det är kanske bra att inte byta namn på en söndag utan att mer genomgående förändra texter och böner och att se evangelieboken som en helhet – men det är intressant att fundera på hur ord och titlar för tanken åt olika håll. Det finns många olika bibliska bilder av hur det ska gå till – en del som mer handlar om dom och sortering och straff, och andra som handlar mer om att vi ska se ansikte mot ansikte, få klarhet och att Gud ska bli allt i alla. Med ett namn som Domssöndagen förs tanken just till domen, medan ett namn Kristus Segrarens dag sätter ljuset på den som verkligen är huvudperson idag.

För det är Jesus som är dagens huvudperson, inte jag själv. Risken med att lägga fokus på temana kring dom, sortering och straff är att vi också blir fokuserade på oss själva. Vad kommer att hända med mig? Vad ska jag göra eller hur ska jag leva? Det är naturligtvis viktigt att reflektera över sitt liv och ta ansvar för hur vi lever. Men texten idag handlar inte om mig. Den handlar om Jesus. Det är jag som dömer, säger Jesus i texten.

 I psalmen vi sjöng innan fanns en av den tidiga kristna kyrkans första bekännelser med: Jesus är Herre. Innan biskopar och kyrkomöten hade enats om hur trosbekännelsen skulle formuleras, kanske redan innan man hade enats om vilka texter som skulle ingå i Bibeln, så samlades kristna kring denna bekännelse: Jesus är Herre. Och som vi sjöng i psalmen: det är på grund av att han avstod från allt, upplevde ensamheten och smärtan, valde att dö på korset och besegrade döden som han är Herre över liv och död.

När Jesus säger att det är jag som dömer, så är det den sårbare, älskande Kristus vi ska möta vid tidens slut. Kristus som valde utsattheten och smärtan av kärlek till oss. I många av de texter som finns om tidens slut, finns motivet med att allt ska genomlysas och bli tydligt med – vi ska få se ansikte mot ansikte, vår kunskap ska bli fullkomlig och vi ska få klarhet. När jag läser de texterna ser jag ofta bilden ur den här psalmen framför mig – hur vi, när vi förstår allt vi inte förstår i den här världen, också ska se hur Kristi kärlek genomsyrar allt, och att Jesus är Herre. Och jag ser framför mig hur inte bara alla människor i alla tider, utan också skapelsen och allt som är större än vi kan tänka – alla världar och varelser – samlas i denna bekännelse och lovsång: Jesus är Herre. Och trygga i hans kärlek får vi också ha hoppet om det som beskrivs i andra texter i Bibeln: hur Gud ska skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, och hur Gud ska torka alla tårar. Där det som varit orättvist och orättfärdigt ska försvinna och vi ska få upprättelse och klarhet.

Till dess får vi lita till den kärlek som fick Jesus att gå i döden för oss. Här i tiden får vi lita på och hoppas på att Kristus är segraren som besegrar ondskan och döden. Redan nu får vi be: Jesus är Herre!

Att förbereda sig för det oväntade

Predikan i Högmässa i Vaksala kyrka på Söndagen före Domssöndagen 17 november 2013.

Jesus sade:"Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” 

 Kan man förbereda sig på det oväntade? Det finns många saker i livet – såväl de hemska och fruktansvärda som de mest ljuvliga – som vi tänker på, drömmer om eller fasar för, men som om och när de ändå händer kommer helt oförberett. Oavsett om det är naturkatastrofer eller förälskelser kommer de när vi minst anar det, sägs det ibland, och våra idéer och förväntningar stämmer inte alls alltid med hur vi tänkt att det skulle bli. Många har erfarenheten att de förvånas över sina egna reaktioner, känslor och beteenden, att de kanske inte kände sig själva så väl som de gjorde. De här dagarna kanske tankarna främst går till katastrofen i Filipinerna men även i det egna livet kan både katastrofer och mirakel ske.
Texterna så här i slutet på kyrkoåret, och idag på söndagen före domsöndagen som har temat vaksamhet och väntan, handlar just om detta komplexa: att förbereda sig för något som man inte alls vet hur och när – och kanske inte ens om – det kommer hända. Det kristna hoppet men också allvaret inför tidens slut. När Jesus talar om detta så talar han i liknelser och bilder – inga exakta instruktioner eller förklaringar, utan just bilder.
Den kändaste av de här bilderna finns i en text som hör till den här söndagen, men en annan årgång så vi har inte läst den idag. Den handlar om de 10 jungfrurna som väntar på brudgummen, men där hälften var kloka och hälften slarvade och inte hade med sig olja till sina lampor. När brudgummen väl kom tillbaka hade lamporna brunnit ut och de som inte hade olja missade kalaset. Den här kända liknelsen finns porträtterad på flera ställen här i kyrkan, längst ner i altarskåpet och även på en målning i Mariakapellet. Därför firar vi idag också Vaksaladagen.
Även dagens text handlar om att förbereda sig och vänta på det som inte går att förutse eller planera eller förvänta sig, den som kommer som en tjuv om natten som Jesus säger i texten. Men tonen och fokus är lite annorlunda i den här texten. Jag ska fånga tag i några små detaljer som ändå är talande. I den här texten är fokus på hur vi ska leva – inte hur vi inte ska göra. Hos Lukas i den här texten finns inget varnande exempel på hur det går om vi gör fel, utan han visar på det goda exemplet. Och det goda exemplet som Jesus pekar på är att vara just beredd. En annan detalj är att det inte bara handlar om att hålla lamporna brinnande utan också ha kläderna uppfästa. Att fästa upp kläderna var ungefär som att kavla upp ärmarna, alltså var beredd till arbete och tjänst. I det kristna livet handlar det bara i viss mån om det som vi ibland kallar att förbereda sig mentalt. Ett kristet liv är också ett liv i tjänst för andra, med uppkavlade ärmar redo att rycka in där det behövs. Ett liv där man inte blir för bekväm varken praktiskt eller i tanken utan står till tjänst och låter sig utmanas. Men det jag tycker är det viktigaste i den här texten är vändningen som liknelsen tar. När tjänarna vakat beredda hela kvällen och deras herre kommer, då är det de som får lägga sig till bords och han som fäster upp kläderna och betjänar dem. De sista ska bli de första i Guds rike sägs på många ställen i Bibeln, och även här. Herren som tjänarna väntar på upprätthåller inte makten och hierarkierna utan är den som är beredd att gå i döden för oss. I Jesu närhet kan allt – inte minst de maktordningar vi tar för givna – vändas upp och ner. Guds kärlek är större än våra kategorier och sätt att tänka. I texterna så här års är allvarliga och kan uppfattas som tunga och svåra, kanske till och med hotfulla. Men i alla så finns Guds kärlek med, Guds längtan efter oss. Och i centrum står Jesus själv. Vi kan inte förbereda oss för och kontrollera allt som händer, men vi kan kavla upp ärmarna – praktiskt och i vår inställning till Gud – och försöka stå till tjänst och vara beredda. Lyssna när någon behöver oss och försöka leva nära Jesus. Den Jesus som inte bara själv kavlar upp ärmarna för oss utan också lovar oss en kärlek som aldrig dör.

Uppståndelsen ger oss hopp

Predikan på Alla själars dag, 3 november 2013, på högmässa i Vaksala kyrka. Psalmen som nämns är SvPs 204.

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. (1 Korinthierbrevet 15:35-49)

Jesus sade: Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannesevangeliet 6:37-40)

Går det att ha ett hopp i en värld som vår? Temat på alla själars dag är Vårt evighetshopp, men nog är Jobs fråga berättigad: vad har jag då för hopp. Under den här helgen när vi minns våra döda släktingar och vänner så har tillvaron en allvarlig ton, och när vi ser hur världen omkring oss ser ut är det inte mycket som talar för att det ska gå väl i framtiden. Naturkatastrofer och krig, miljöförstöring och flyktingströmmar. Det ser mörkt ut i världen.

Men hopp, det är något annat än optimism och glatt humör. Och det är något annat än prognoser och uträkningar. Hopp hänger ihop med tillit och längtan, med tro och med kärlek. Vårt evighetshopp handlar inte om att vi sådär i största allmänhet tror att det kommer gå bra, utan om Guds löften och vår tillit till Kristus.

I den här årgångens läsningar handlar texterna inte så mycket om begreppet hopp, utan snarare om ett annat: nämligen uppståndelsen. Paulus försöker förklara i Första korinthierbrevet vad de dödas uppståndelse, eller kroppens uppståndelse, egentligen betyder. I en kultur som var väldigt fokuserad på det andliga och i hög grad föraktade det kroppsliga, var tanken på en kroppens uppståndelse väldigt främmande. Men i sin lite snåriga och inte helt glasklara beskrivning slår Paulus ändå fast några viktiga saker: att kroppen också är skapad av Gud – det kroppliga är inte en fiende utan en gåva från Gud, och att vi kan hoppas på att döden inte är slutet utan att det kommer att ske en uppståndelse. Han gör liknelsen med fröet som faller i jorden och dör, en bild vi känner igen från psalmen vi sjöng nyss, och som dör för att uppstå till något helt nytt.

Även evangelietexten handlar om uppståndelsen. Inte i lika konkreta ordalag som Paulus, men Jesus lovar att de som tror på honom ska uppstå till evigt liv. Och i det finns ett starkt löfte: att faderns vilja är att inte låta någon gå förlorad. Jesus säger det här till sina lärjungar och folket efter brödundret, som en del av utläggningen om vad livets bröd är, om att det är han själv som är livets bröd och att den som kommer till honom aldrig ska hungra eller törsta.

I allt kristet tänkande om uppståndelse är Kristus är förebilden – han är kornet som faller i jorden och dör. Det är för att han först dött och uppstått som vi kan hoppas på uppståndelse också för oss. Men uppståndelsen är inte bara något som hände Jesus en gång vid ett historiskt tillfälle, och något som ska hända med oss en gång vid tidens slut.

Jag brukar tänka på det som ett Uppståndelsemönster – med Kristus som förebild och med hoppet om vår egen uppståndelse kan vi också se uppståndelsemönstret i skapelsen och i våra egna liv. Kornet faller i marken varje höst och varje vår föds livet på nytt. Vår kommer efter vinter också i andens rike, sjunger vi i en påskpsalm. Men många har också erfarenhet av hur livets kraft kan återuppstå, kan växa också i de mest sönderbrända marker. Sorg, död, sjukdom och ondska kan trasa sönder livet, men där kan så småningom nytt liv, nya möjligheter, nya relationer gro. Det betyder inte att det onda kommer från Gud eller hade något särskilt syfte. Men ur det som är död kan liv uppstå på nytt genom Guds kraft.

Med Kristus som förebild får vi hoppas på uppståndelse för oss och våra kära. Tillsammans med honom får vi upptäcka uppståndelsemönstret i världens liv och i våra egna liv. Vi får tillsammans be om fred och läkedom för världen, om tröst i sorgen och om nya möjligheter. Amen

Sackaios utmaning

Predikan på 21 söndagen efter Trefaldighet 20 oktober 2013, högmässa i Vaksala kyrka. Söndagens tema är Samhällsansvar, andra årgångens läsningar. De andra två texter som nämns är 5 Mosebok 24:17-22 (GT) och Jakobsbrevet 2:1-8 (epistel).

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Lukasevangeliet 19:1-19)

Det kanske är fler än jag som börjar gnola när ni hör dagens evangelietext? ”Sackeus var en publikan, den allra rikaste i stan. Han hade ingen vän ändå, så ensam fick han alltid gå…” Jag fick lära mig den i söndagsskolan någon gång i början på 80-talet, och kanske har fler av er hört den. I sången berättas det om den ensamme Sackaios som vill se Jesus, klättrar upp i ”mullbärsfikonträdets topp” – det som numera översätts Sykomor – och hur Jesus ser honom där, bjuder in sig själv och blir hans gäst. Och Sackaios lovar att ge bort ”minst hälften av sitt gods och gull – Jag vill bli god för Jesus skull” – och sen är han inte ensammast utan gladast i stan, för han har fått en vän. Ganska gulligt, eller hur?

Men även om berättelsen om Sackaios har lite av söndagsskola över sig, så finns det en hel del bitar här som säger ganska allvarliga saker – om Jesus, om världen och om oss som vill följa honom. Jag tänker att den här texten både handlar om vem Jesus är och vad han vill, och innehåller en uppmaning till oss.

I söndagsskoleversionen av berättelsen om Sackaios så är han framför allt liten och ensam, och har inga vänner och det kanske därför han vill se vem Jesus är. Men i evangelietexten framstår han snarare som en korrupt statstjänsteman, en mutkolv. Ja, inte bara korrupt för att han tar ut mutor och extra avgifter, han jobbar ju för romarna som var ockupationsmakten. En kollaboratör, en medlöpare. Säkert var han ensam och illa omtyckt, men han påminde nog mer om en maffiaboss än om ett ensamt mobboffer. Han har sålt ut sig för tillgång till makt och pengar men levde sannolikt – som många människor med makt och pengar – i rädsla för människor och för framtiden.

Men Sackaios har hört talas om Jesus och vill se vem han är. Något i hans budskap eller hans person lockar honom, och han klättrar upp i ett träd för att se vem han är. Jag tänker att det där trädet kanske inte bara var ett sätt att komma upp över folkmassan. Det var kanske också ett sätt att hålla sig på betryggande avstånd.

Men så händer det som så ofta händer i berättelserna om Jesus. Han stannar till, ser Sackaios, och ber honom komma ner ur trädet. Sackaios blir sedd. När Jesus möter människor så är det inte folkmassor i allmänhet, utan en person. Det är först när Sackaios kommer ner på marken, verkligen möter Jesus, som något händer med honom.

Det går inte att lära känna Jesus på avstånd, spana lite distanserat från läktarplats. Inte fullt ut. Det är i Jesus blick, när vi låter oss bli sedda av honom som vi också förändras av att vara i hans närhet.

Och Jesus ser att Sackaios längtar efter det här mötet och vill lära känna honom, och han bjuder in sig själv som gäst. Sackaios som kanske inte utan orsak är illa omtyckt tvingas ner från sin säkra plats i trädet, men väl där vill Jesus lära känna honom. Och människorna runt omkring mumlar surt. Även det här är ganska typiskt Jesus. Han valde inte de människor som hade hög status eller de som andra gillade, utan de som behövde honom. Jesus går över gränser och överraskar och provocerar när han väljer vilka människor han gästar eller talar med, det finns det många berättelser om.

Senare ger Sackaios ett löfte att ge bort hälften av allt han äger och betala tillbaka allt han tagit ut orätt. Mötet med Jesus – och det tänker jag inte handlar så mycket om vad Jesus säger, som vad han gör när han gästar Sackaios – ger en förändring. Sackaios längtar efter ett liv i gemenskap, och att ställa tillrätta och förändra sitt liv blir ett tecken på det. Mötet får konsekvenser. Och Jesus bekräftar förändringen. Sackaios hör hemma hos honom, var förlorad men blev räddad.

Genom den här berättelsen följer två frågor, som jag sa i början, frågan om vem Jesus är, och frågan om vad texten utmanar oss med.

Mötet mellan Jesus och Sackaios ger oss ledtrådar till vem Jesus är, och därmed vem Gud är. Jesus är den som ser Sackaios – ser förbi både hans position och vad han gjort tidigare, och förbi hans distans och rädsla. Jesus ser istället hans längtan. Jesus är också den som går över gränser, som inte bryr sig om vad som passar sig eller vilka som är tillräckligt fina eller värdiga. Jesu blick gör inte skillnad på människor.

Däremot gör Jesu blick skillnad FÖR människor. För när Sackaios låter sig beröras av Jesus händer saker med honom. Och så är det med människor idag och genom historien som börjar umgås med Jesus och börjar se på världen och sig själva med hans blick. Och den förändringen ger konsekvenser.

Och det är här svaret på den andra frågan kommer in, om vad berättelsen om Sackaios säger om oss och till oss. Naturligtvis är Jesus som i alla texter en förebild, och att vi genom att försöka leva nära Jesus kan bli mer som honom. Men texten säger något mer, också genom de andra runt omkring, också genom Sackaios.

Människorna runt omkring blev – som så ofta när Jesus gästar eller talar med sådana som han inte borde vara med – irriterade, provocerade och mumlade förargat. Det framgår ju ganska klart att det där inte är något önskvärt beteende utan att människornas gränser och oginhet är något som Jesus ibland tillrättavisar, och ibland som här bara inte bryr sig om. Men det förekommer i väldigt många av de berättelser som finns om när Jesus går över gränser. Och jag tror tyvärr att det är vanligare än vi vill tro att det är vi fromma kristna som är de där mumlande. I episteltexten målas en bild upp hur en församling fjäskar för den rike och mäktige, hur det görs skillnad på människor, och det fördöms med väldigt hårda ord. Den fattige lyfts fram som den vi som kristna ska ha vår solidaritet med. Men om vi ska rannsaka vår egen kyrka och våra egna sammanhang, genom historien och idag: är det de fattiga, de med minst att komma med, de mest marginaliserade som står i centrum? Vi vill att det ska vara så, men lyckas vi? ”Gör inte skillnad på människor” börjar episteltexten, och det håller vi väl alla med om i princip. Men klarar vi av att leva det?

Den andra utmaningen till oss, tänker jag kommer i Sackaios radikala beslut att ge bort så mycket vad han äger. Kanske behöver vi inte tolka det bokstavligt, att vi behöver ge bort allt vi äger och har för att leva nära Jesus. Men hans möte med Jesus fick konsekvenser, och han kände uppenbarligen själv att han inte kunde leva som han hade gjort innan efter mötet med Jesus. Och här ligger en utmaning till oss: vi har ett eget ansvar. Ett ansvar för hur vi lever våra liv och hur vi förvaltar våra resurser.

Det är inte handlingen, botgöringen eller offret, vad man nu vill kalla det, som Sackaios gör som leder honom nära Jesus. Eller som det brukar uttryckas i vår lutherska tradition, det är inte handlingarna som gör honom rättfärdig. Jesu kärlek, Jesu blick ges oss av nåd. Förlåtelse och kärlek är inget vi förtjänar genom prestation.

Men det betyder inte att det är irrelevant hur vi lever våra liv. Sackaios vilja att ge bort så mycket av vad han äger, tillsammans med den gammaltestamentliga textens befallning att bry sig om faderlösa, änkor och invandrare och episteltextens uppmaning att inte göra skillnad på människor är en allvarlig utmaning till oss. Det är inga fromma floskler utan väldigt konkret – vi har fått resurser, några av oss i stort överflöd. Det spelar roll hur de används.

De grupper som nämns i GT-texten – faderlösa, änkor och invandrare – var de socialt mest utsatta, de fattigaste och utan skyddsnät. Episteltexten påminner oss om att frestelsen att skilja på rik och fattig, att lägga sitt fokus och sin solidaritet inte hos dem som skulle behöva den mest utan hos den vi vill spegla oss i – den frestelsen finns inte bara i hela samhället utan också i kyrkan. Och Sackaios får vara vår förebild här.

Men utmaningen, den andra frågan i den här texten, den hänger helt ihop med den första. Det är ju i mötet med Jesus som förändringen händer, och det är i Jesu blick vi får leva. Som Sackeus får uttrycka sig i söndagsskolesången – jag vill bli god för Jesu skull. Och även om livet – varken som kristna eller i allmänhet – för de flesta av oss inte är så enkelt som det verkade i söndagsskolan så är riktningen och utmaningen inte fel. Om vi låter oss beröras av Jesus får det konsekvenser. Och tillsammans med Jesus kan saker förändras – inte bara i våra egna liv utan också i hur vi lever tillsammans.

Sången jag nämner i börjar finns som psalm 614 i Psalmboken, men på en annan melodi. Den jag sjöng från predikstolen är skriven av Lars-Åke Lundberg och finns på Spotify.

Tacksamheten som livshållning

Mässa på Tacksägelsedagen 13/10 2013 i Årstakyrkan, Uppsala.

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)

Låt oss tacka och lova… så inleds ofta lovsång i kyrkan, framför allt vid nattvarden. Tacksamheten och lovsången hör ihop. Idag firar vi tacksägelsedagen och temat är Lovsång. Traditionellt har tacksägelsedagen varit en dag då man tackar för skörden, vilket väl hänger ihop med dess placering lämpligt mitt i höstskörden. Men även vi som inte odlar vår egen mat har mycket att vara tacksamma för.

I evangelietexten möter vi en tydlig berättelse om människors tacksamhet. Människor kommer till Jesus för att be om hjälp med många olika fysiska och säkert också psykiska och sociala problem, och Jesus botar dem. Människorna häpnar och tackar och prisar Gud.

Att den som genom ett under fått synen tillbaka eller blivit frisk från något som plågar den prisar Gud i tacksamhet är inte så konstigt. Men vi andra då? Som lever våra liv på ett ganska vanligt sätt. Visst finns det glädjeämnen men en hel del problem också. Och har vi inte förtjänat allt det vi har, ibland jobbat hårt för det. I vår vanliga tillvaro i ett välmående samhälle som vårt, som dessutom är fokuserat på prestationer och att lyckas, är tacksamhetens grundhållning kanske en utmaning.

För jag tror att det är just så vi ska tänka på tacksamheten – som en grundhållning. Att allt vi har, att vi ens lever, är i grunden beroende av Gud. Hela livet, allt vi är och får, de människor vi får ha i våra liv, allt är oss givet av nåd, helt oförtjänt. Det betyder inte att det inte spelar någon roll hur vi väljer att använda oss av de gåvor vi får eller att det i våra relationer finns både krav och ansvar och konsekvenser. Men grundackordet i ett kristet liv är tacksamhetens. Tacksamheten mot Gud, och mot de människor genom vilka Guds gåvor ges oss.

Lovsången som uttryck för tacksamhet visar också på tacksamhetens riktning. Den är vänd mot Gud. Visst är det viktigt att också uttrycka tacksamhet mot våra medmänniskor men att lovsången är riktad mot Gud ger också en riktning för våra liv. I Martin Luthers stora katekes beskrivs Gud så här: ”en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till. /…/ Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.”

Genom lovsången och tacksamheten som livshållning påminner vi oss om att det är Gud som vi väntar oss att gott av och som vi sätter vår lit till. Sedan får förhoppningsvis denna tacksamhet också konsekvenser, den spiller över till att vara andra människor till hjälp på olika sätt. Men riktningen, den är vänd mot Gud. Som det uttrycktes i psalmen vi sjöng här innan: Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, och leva var dag till din ära. Och Gud ärar vi bland annat genom hur vi lever med och mot våra medmänniskor.

Men vänta lite här, säger kanske den skeptiska. Om man ska vara tacksam hela tiden, vad får det för konsekvenser? Det finns ju massor av saker i världen och i samhället och i våra liv som vi inte alls ska vara tacksamma för utan tvärtom motarbeta. Det finns en onekligen en historia av hur tvånget av att vara tacksam har kvävt rättmätiga protester och uppror och har hållit människor – inte minst kvinnor och barn och fattiga grupper – nedtryckta och underdåniga genom historien, inte minst kyrkans. Och det är ju helt sant. Tacksamhetens grundhållning kan inte vara en nedtryckande passiviserande livshållning.

Men där finns också goda förebilder i lovsången. En av de allra kändaste lovsångerna i Bibeln är Marias lovsång, där hon prisar Gud som störtar härskare från deras troner, som upphöjer de ringa och de rika skickar han bort med tomma händer. Många andra lovsånger i Bibeln pekar också på Gud som vill det goda, rättvisan, och i Jesus har vi sett Guds ansikte.

Den Gud vi lovsjunger och tackar är den Gud som delat våra livsvillkor, som vill hela och upprätta, som vill hjälpa oss att se och höra och leva våra liv fullt ut. Och i tilltron och tacksamheten över allt Gud vill med oss, får vi leva våra liv som en lovsång.


Psalmen (nr 702 i Verbums tillägg till psalmboken) som nämns i predikan är något av en modern klassiker. Här i en inspelning från "Minns du sången".

Om döden och livet och Guds barmhärtighet

Predikan i högmässa i Vaksala kyrka, 16:e efter trefaldighet, 15 september 2013.

En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.” (1 Kungaboken 17:17-24)

Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne.
När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.
De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring. (Lukasevangeliet 7:11-17)

I dagens texter får vi möta två olika berättelser med flera paralleller. I båda handlar det om änkor – en ekonomiskt och socialt utsatt grupp under både de tidsperioder då dessa berättelser utspelar sig – som förlorat sina söner. Förutom det fruktansvärda i att förlora ett barn var det dessutom en förlust av både socialt anseende och försörjning för dessa kvinnor. I både berättelserna drabbas den av Gud utsände – profeten Elia och Jesus – av medlidande och ber om att de ska få livet åter. Och i båda fallen uppväcks barnen från det döda och blir levande igen.

Döden och livet är söndagens tema. I texterna berättas om hur döden besegras, och är som tecken på Jesu uppståndelse och kärnan i hela den kristna tron: att Guds kärlek är starkare än döden. De är både ett vittnesbörd om Jesu uppståndelse och ett förebådande av vår egen uppståndelse en gång när tiden är slut. Det kristna hoppet är centralt denna söndag.

Och ändå så skorrar det lite mot vår egen mänskliga erfarenhet. För i livet här och nu så känns det verkligen inte alltid som att Guds kärlek är starkare än döden. Visst har många erfarenheter av hur döden viker undan och hur livet kommer åter – i en krissituation eller akut sjukdom, där tillståndet är livshotande men där människors omsorg, läkarvetenskapen och kanske böner gör att sjukdomen besegras och livet kommer tillbaka. Men alltför många har erfarenheter där döden inte vek undan. Som har förlorat barn eller andra närstående. Som drabbas av sjukdom, olyckor och sorg. Som bett lika innerligt som änkorna i berättelserna i dagens texter, varit lika arga på Gud men där döden ändå vann. Det går inte att blunda för de erfarenheterna och hålla sig till de fromma flosklerna.

Men jag tror att det, utan att hänfalla till fromma floskler, går att se flera trösterika saker i dagens texter. De är texter som kanske inte i fösta hand berättar om vad som kommer hända oss i specifika situationer, utan de säger något om vem Gud är. Jag tänker att de berättar om Guds vilja till liv och rätt, om Gud som kämpar, och om Guds barmhärtighet.

Evangelietexten, berättelsen om änkans son i Nain, kommer från Lukasevangeliet. Det är en av många berättelser om läkeunder som Lukas återger, med ett tydligt perspektiv: De visar vem Jesus är. Jesus botar de sjuka, ger blinda synen åter, står på de små och svagas sida och kan till och med väcka de döda till liv. Guds rike handlar för Lukas om befrielse. När han berättar om hur Jesus väcker änkans son till liv, så är det en del av berättelsen om Gud som sänder sin son till världen med ett glädjebud om befrielse. Gud vill liv och rätt; befrielse och upprättelse.

Det är också en berättelse om Gud som kämpar, som genom att själv gå in i döden besegrar den. Båda berättelserna är förebådelser av Jesu död och uppståndelse. Genom att själv dö besegrar Jesus döden. För mig är det inte bara en bild för något som hänt en gång, och som kommer hända oss vid tidens slut, utan också en kamp som hela tiden pågår. Mitt i livet finns döden, men Jesus har inte vikit undan utan gått igenom den. När vi möter döden, eller det som känns som döden, får vi lita på att Jesus varit där och brutit dödens udd. Som vi sjöng i psalmen [256], det finns en mörklagd hamn som vi färdas mot även om vi inte ser den nu. I kampen mot döden och det onda står Gud på vår sida.

Och det är berättelser om barmhärtighet. När Jesus såg hur änkan och de runt omkring henne sörjde den döda sonen drabbades han av medlidande. Elia upprörs av det orättvisa i att änkan som så generöst delat med sig av både husrum och mat ska drabbas av denna ofattbara sorg. Båda dessa är bilder för guds engagemang, omsorg och barmhärtighet. Gud är inte likgiltig inför lidandet och döden känner med oss och vill det goda.

När vi möter döden i livet, får vi tröstas av att Jesus redan varit där. Gud vill det som är gott och rätt, vill livet. Det tar inte bort sorg och lidandet här och nu, men vi får lita på Jesus vill dela den smärtan med oss. Och dödens tid är utmätt, den kommer inte få sista ordet. Den Guds kärlek som är starkare än döden, och en dag kommer bli allt i alla, den får vi lita till och tröstar av redan här och nu.

Tillbaka i prästtjänst

Idag välkomnades jag i högmässan i Vaksala kyrka som ny vikarierande komminister i församlingen. Sedan tre veckor ungefär och fram till nyår kommer jag alltså verka som präst i den fina medeltidskyrkan i utkanten av Uppsala. Från och med nästa söndag kommer det alltså dyka upp predikningar mer regelbundet här igen.