Bön förändrar. Framför allt mig själv.

Reflektioner på mässa med musik i Salabackekyrkan 21 maj 2014. Texten och temat hör till kommande söndag, Bönsöndagen.

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. (Matteusevangeliet 6:5-8)

Bönen är temat idag, på söndag firar vi bönsöndagen. Bön är ju på samma gång något helt självklart och grundläggande i det kristna livet, och samtidigt lite svårt att få grepp om. Bönen kan vara gemensam och med fasta ord, som när vi ber här på mässorna, den kan vara enskild och med fasta ord – kanske brukar du be Vår Fader eller Gud som haver ensam ibland. Ibland ber vi tyst precis det vi tänker – eller högt ibland också – eller så ber vi med en handling, som att tända ett ljus. Bönen kan vara sprudlande glad av tacksamhet och lycka, den kan ett rop om hjälp i smärta och ångest, den kan en bön om förlåtelse. Ibland kanske den bara är en suck eller ett ångestrop eller glädjetjut. Bönen är hjärtats samtal med Gud, säger vi ibland.

I texten vi just hörde beskriver Jesus bönen som att vi inte ska göra som hycklarna, det vill säga mest be för syns skull, och inte heller rabbla tomma ord, utan gå in på vår kammare och be i det fördolda. Det betyder inte att vi bara ska be på egen hand – och ärligt talat var det nog inte så många på Jesu tid som bodde så att de hade ett eget rum att låsa in sig i. Nej, jag tror att han framför allt menar att bönen inte är en uppvisning i vem som är frommast och duktigast, och inte heller något som ska rabblas bara för sakens skull. Det betyder inte att det är dåligt att be gemensamt eller med ord som andra har formulerat före oss. Tvärtom kan det finnas något väldigt vilsamt att be med kända och invanda ord – kanske Vår fader, eller att be med Psaltarpsalmernas ord. Men oavsett vilka ord vi använder, om några, så är det viktiga att de kommer ur hjärtat. Att vi själva är närvarande i vår bön.

Men sen finns det något motsägelsefullt i det Jesus säger om bönen – här i den här texten, och på andra ställen. På många ställen talar Jesus om att vi ska be ihärdigt, ja nästan tjata på Gud. Bed så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas. I flera liknelser talar Jesus om den som ber som en tjatig person som får som den vill, inte för att den som ombeds om något är särskilt vänlig, utanför att den bedjande är ihärdig. I en liknelse talar Jesus om en orättvis domare som en änka försöker övertala att få sin rättmätiga del i rättstvist. Det får hon till slut, inte för att domaren är rättvis, utanför att han tycker hon pinar livet ur honom. Så var ihärdiga och tjata på, säger Jesus. Men samtidigt säger han sådant som i den här texten: att Gud redan vet allt vi behöver. Och på andra ställen liknande saker: Gud är oss närmare än vårt eget hjärta och vet allt. Innan ordet är på min tunga, vet du Herre allt jag vill säga, står det i en Psaltarpsalm.

Jag tänker ibland att bönen är minst lika mycket, eller kanske mer, för vår egen skull än för Guds. I bönen övar vi oss på att lyssna till Gud. Vi övar oss också på att formulera vad vi verkligen behöver och längtar efter. Vi får visa vår omsorg genom att be för andra, och öva oss i tacksamhet och ödmjukhet. Den kände teologen C. S. Lewis fick en gång frågan om han trodde att han genom bönen kunde förändra Gud. Han svarade: Det vet jag inte. Men jag vet att bönen förändrar mig.

Visa varandra kärlek - en fråga om handling mer än känslor

Predikan på Sinnesromässa i Salabackekyrkan, Uppsala, på Fjärde söndagen i påsktiden 11/5 2014.

När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Johannesevangeliet 13:31 - 35)

Älska varandra! Jesus uppmaning till sina lärjungar och till oss låter självklar, enkel och vacker. Men samtidigt så oerhört svår. Och kan man verkligen befalla någon att älska?

När vi i vardagslag pratar om kärlek eller att älska, så syftar det ofta på känslor – oavsett om det är romantisk kärlek eller kärlek till familjemedlemmar eller vänner. Att älska någon är att tycka otroligt mycket om någon, att känna varma och starka saker för den personen, vara engagerad i och bry oss om den. Och det är inte alls fel. Men att älska någon, kärleken, visar sig inte främst i ord och känslor, utan i handling. Hur vi behandlar den, att vi prioriterar att vara med den, visar omsorg, avstår saker eller anstränger oss för den människans skull.

När Jesus säger att vi ska älska varandra, då tror jag att han i ganska begränsad utsträckning tycker det är viktigt hur vi känner för varandra. Och han samlade ju också väldigt olika människor omkring sig och vad vi kan läsa ut av bibelns berättelser så verkar de inte alltid så förtjusta i varandra. Också våra församlingar och gemenskaper består av människor från olika håll och med olika erfarenheter, och som inte har valt varandra. Det handlar inte om att vi ska bygga små mysiga enhetliga gäng där alla är lika och tycker samma sak och gillar varann.

Nej, det viktiga, det är att visa varandra kärlek. Och det handlar inte så mycket om vad vi känner, utan att vi behandlar varandra med respekt. Att försöka tolka varandra välvilligt och tro gott om människor. Att anstränga sig för någon annans skull och dela med oss av det vi har. Bjuda in och visa omsorg. I vardagen och de människor vi möter, men också att stå upp för människors lika värde och rättigheter, och försöka bygga en värld och ett samhälle där människor får leva hela liv och där resurser och möjligheter är rättvist fördelade – det är också att visa kärlek. I den kärleken är Jesus vår förebild. Det handlar inte om någon mesig självutplåning, utan om att visa både sig själv och andra respekt, att dela med sig men med bevarad integritet.

Älska varandra som jag har älskat er, säger Jesus, så ska alla förstå att ni är mina lärjungar. Det är ett stort uppdrag. Och lika relevant idag som på Jesu tid. Även om vi kanske läst lite om Jesus i skolan, eller kommit över en Bibel och läst på egen hand som barn eller unga, så är det nog ett faktum att de allra flesta människor först hör talas om Jesus och får en bild av honom genom oss som kallar oss kristna. Det är vi som vill försöka följa Jesus som också blir en bild för andra människor vem han är och vad han lär. Och då är hur vi behandlar både varandra och andra människor, vilka värderingar vi lyfter fram och hur vi lever de allra viktigaste skyltfönstren. Det är ingen överdrift att säga att kristna i vissa tider och sammanhang genom historien inte direkt gett någon lockande eller positiv bild av Jesus. Hur vi lever, och inte minst hur vår gemenskap och församling ser ut, spelar roll för vad människor får för bild av Jesus och av kristen tro.

Det här är ett stort ansvar. Och som kanske gör budet att älska varandra ännu svårare. Men den stora poängen är att älska ”som jag har älskat er”, som Jesus säger. Vi älskar för att vi redan är älskade. Guds kärlek är som ett överflödande vattenfall, som fyller oss och räcker till mycket mer. Vi får flöda över av Guds kärlek till människor omkring oss, oavsett i vilket sammanhang vi möter dem. Kärleken, och de kärleksfulla handlingarna har dessutom den egenskapen att de smittar, eller växer. När vi visar varandra kärlek blir det också som en bild eller erfarenhet av Guds kärlek, som gör det ännu lättare att själva visa människor kärlek. Vi får kraft att gå en bit till, att dela med oss lite mer, att visa omsorg och kampglöd för våra minsta systrar och bröder när vi också vilar i den kärlek som bär allt.

Tvivlaren kan bli en apostel

Predikan på 2:a söndagen i påsktiden 27 april 2014, på högmässa i Vaksala kyrka. En kortare bearbetad version hölls på Sinnesromässa i Salabackekyrkan samma dag.

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro — och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld — skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. (1 Petrusbrevet 1:3-9)

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannesevangeliet 20:24-31)

Jag tror vi är många som har lätt att sympatisera med Tomas. Han vill ju bara vara säker. Det är väl inte så konstigt att det är svårt att tro att Jesus har uppstått från det döda. Han var ju själv med och såg hur Jesus händer och fötter genomborrades av spikar och sidan skars upp innan han till slut gav upp andan. Och nu säger de andra att han inte bara är borta från graven utan dessutom visat sig för dem. Inte så lätt att tro på. Han vill se och känna själv, för att vara säker.

Så visar sig Jesus, och låter honom känna. Han ger visserligen Tomas en liten gliring, att det är saligt att tro utan att se först. Men han avvisar honom inte. Och kanske är kommentaren om att tro utan att se i lika hög grad riktad till läsaren. De flesta av oss kommer aldrig möta den uppståndne Jesus i fysisk form, utan får lita på andras vittnesmål. Och så var det redan när Johannesevangeliet nedtecknades, mot slutet av det första århundradet hade många som blivit kristna och var den tänkte publiken aldrig träffat Jesus och knappast heller någon av dem som träffat Jesus. Vi måste tro baserat på andra saker än att fysiskt se och känna Jesus.

Jag tänker att det kan vara viktigt att komma ihåg att ”tro” kan betyda olika saker. När vi pratar om att tro på Gud så tänker vi ibland mest på tro i meningen att hålla något för sant, eller åtminstone sannolikt. Och i det sättet att tänka blir bevis eller åtminstone tecken och indicier viktiga. Men tro kan ju också användas i meningen lita på, sätta sin tilltro till. Och då kommer det här med bevis i ett lite annat ljus. Vi lever ju hela tiden i tillit, väldigt många saker omkring oss kan vi inte kontrollera eller förstå hur de fungerar, vi får helt enkelt lita på att det går. Vi litar på att de andra trafikanterna håller sig till trafikreglerna, att de som konstruerat broar och hissar vet vad de gör så att de inte kommer rasa eller krascha, att tillvaron ska bära helt enkelt. En del av det kan vi få bevis eller åtminstone tecken och sannolikheter för, men i grunden handlar det om tillit. Och det gör ju all kärlek – vi kan aldrig få något säkert bevis för att någon älskar oss, i alla fall inte i den första kategorin av bevis. Och det gäller både människors kärlek och Guds kärlek. Vi får tro, både att Gud finns och att Gud älskar oss – inte baserat på bevis, utan på vittnesbörd, berättelser, erfarenheter och i grunden tillit.

Här finns en anknytningspunkt till episteltexten, där nästan samma ord finns med, om att tro utan att se. Fast där blir det nästan ännu tydligare: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå. Det handlar inte bara om att tro vissa saker om hur världen hänger ihop, utan om att lita på och älska Jesus. Texten ur första Petrusbrevet pekar på att det inte alltid är enkelt att vara kristen eller tro på Gud. Vi här i vår del av världen och i vår tid slipper oftast de mer regelrätta förföljelserna som de första kristna utsattes för, och som kristna i andra delar av världen kan möta. Men det kan vara svårt ändå, både utifrån andra människors tankar och åsikter, och att det är många saker som pekar i helt andra riktningar. I vårt samhälle är det inte bara viktigt med bevis och säkerhet, det finns inte alltid heller så mycket utrymme för tvivel och tveksamhet utan den starka åsikter och tvärsäkerhet belönas mer. Nytta, rationalitet, att tjäna pengar och vara duktig och framgångsrik – i den bilden finns kanske varken plats för den troende eller tvivlaren.

Men för att gå tillbaka till evangelietexten om Tomas möte med Jesus, så är den viktigaste poängen i den här texten inte vad Jesus säger, utan vad Tomas säger. När han väl har fått känna på Jesus händer och spikhålen, så utbrister han ”min Herre och min Gud”. Det är såklart ett uttryck för hans tro och tillit, ett erkännande att han tror att Jesus är uppstånden. Men det är ingen slump att han använder just de orden. De anspelar direkt på hur Gud beskrivs eller kallas i gamla testamentet, där det vanligaste namnet på Gud är just Herren Gud. Tomas kopplar ihop Jesus med den Gud som skapat världen, lett sitt folk ur slaveriet och finns omvittnad i Toran och hos profeterna. Den uppståndne Kristus är Gud själv. Tomas som var tvivlaren blir den som ger den tydligaste trosbekännelsen och förstår vem Jesus är.

Det påminner om en berättelse ur ett annat evangelium, det som brukar kallas missionsbefallningen i Matteusevangeliet (Matt 28:16-20). Efter uppståndelsen kommer lärjungarna till ett berg där Jesus möter dem. De faller ner och tillber honom, men några tvivlade, står det. Då ger Jesus dem uppdraget att gå ut och göra hela världen till lärjungar. Allihop. Det står inte att de tvivlande fick gå hem och resten fick uppdraget, utan dem allihop. Även tvivlarna. Kanske för att Jesus förstår att även den som tvivlar kan vara den som bäst förstår vem han är.

Att tvivlaren Tomas avger sin bekännelse och att tvivlarna finns med vid missionsbefallningen tänker jag ligger helt i linje med vad Jesus predikat under sin tid på jorden, om Guds rike. I Guds rike är alla välkomna, oavsett vilka vi är och vad som hänt i våra liv. Där ska många som är sist bli först och den minsta ska bli den största. Där gäller omvända värdeskalor och regler mot vad vi är vana vid i den vanliga världen, och där kan en tvivlare bli en apostel. Allt vi behöver göra är att lita på och ta emot guds kärlek och förlåtelse. Vi får lyssna på berättelserna och vittnesmålen om den uppståndne Kristus och öva oss i tilliten, att den kärlek som besegrade döden också är en kärlek som finns för mig.

Varför söker ni den levande här bland de döda?

Predikan på påsknattsmässa 19/4 2014 i Vaksala kyrka.

Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet. Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Lukas 23:55-24:12)

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan måste ha tett sig obegriplig för kvinnorna där vid graven. En sån där fråga som man inte bara har svårt att svara på, utan som liksom bygger på helt andra förutsättningar än de man tror att man har för handen. De hade kommit för att ta hand om den döda kroppen, för avslutning, begravning. På ett ohyggligt sätt hade inte bara deras vän och mästare dött en grym död. Med honom hade deras hopp och drömmar grusats. De var inställda på att få avsluta för att kunna gå vidare, att en stund få sörja men att sedan hitta ett nytt sätt att gå vidare med livet. Och nu var kroppen borta, ingenting var avslutat eller dött eller som det borde vara. Och så den här frågan, nästan retsam: Varför söker ni den levande här bland de döda. En fråga som i sin självklarhet vänder upp och ner på allt. Den innehåller ett spirande hopp, en möjlighet att situationen inte är så hopplös som det verkade, att det kanske inte är avslut som de kom dit för, utan en ny början.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Lärjungarna inne i staden får på ett sätt också frågan, om än indirekt. De söker kanske inte så konkret efter Jesus som kvinnorna vid graven gjorde, men också de var inställda på död, avslut. Så inställda att de inte ville lyssna på kvinnorna som kom tillbaka från den tomma graven. När de försökte förklara att det ofattbara hade hänt och att hoppet inte var ute, blev de avfärdade – av alla utom Petrus. Kanske hade Petrus inte riktigt gett upp det där hoppet. Kanske väckte frågan också något i honom, att hans uppgift inte var att stanna i döden och hopplösheten, utan att istället söka efter någon levande.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan innehåller flera olika möjliga tolkningar. Ett spontant svar kan ju vara att de gör fel, kvinnorna. Att den levande inte finns bland de döda och att de ska någon annanstans och leta. Och så har väl frågan ofta tolkats, särskilt som det är uppenbart att Jesus är borta. Samtidigt är det kanske inte så dumt tänkt. Att Jesus är levande innebär ju en radikal förändring – han är inte bara ”inte död”, utan en som har varit död men besegrat döden. Han är levande i en särskild bemärkelse av ordet – uppstånden, den levande Guden. Och det skulle Jesus inte kunna vara, utan att först ha varit bland de döda.
Den levande Guden, är en Gud med erfarenhet av döden – mycket konkret, men också i vidare bemärkelse. Uppståndelsen var inte bara en historisk händelse, den innebär också en egenskap hos Gud, och pekar på ett gudomligt mönster – uppståndelse¬mönstret – som genomsyrar hela livet. Den levande Guden går genom död till liv, och kan hjälpa oss att hitta det levande, det friska, hoppet mitt i allt det som verkar vara död, sjukdom, hopplöshet. Gud är den levande Guden, en Gud bland de levande, men också en Gud som gör levande. En levande Gud innebär ett hopp, ett hopp om en kärlek och ett liv som kan bära oss genom hela livet, inte en kortsiktig tröst utan ett hopp som håller i liv och död.

Varför söker ni den levande här bland de döda?
Frågan kan vi bära med oss även idag. Vågar vi lita på att Gud faktiskt är den levande Guden som bär oss genom död och liv, och vars kärlek är starkare än döden? När kvinnorna vid graven fick frågan, vändes deras tillvaro upp och ner, de fick nya perspektiv och skickades ut på nya uppdrag, där det första var att berätta för lärjungarna. Mötet med den levande Guden ger nya möjligheter och utmaningar, det väcker också hos oss ett hopp om att livet är starkare än döden. Det hoppet kan också ge oss mod, initiativ och kraft att försöka se det levande i det till synes döda, se möjligheter där människor förblindas av problem och svårigheter. Den levande Guden har uppdrag och uppgifter också för oss. Och mitt i allt det svåra, det arbetsamma eller det som verkar som död, får vi bäras av hoppet, att Gud är den levande Guden, den Gud som ger liv.

Lovsång och kamprop

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 9 april. Texten hör till Palmsöndagen.

Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” (Lukasevangeliet 19:28-40)

Det är en lite märklig scen. Vi känner igen den – dels finns den ju avbildad här på altartavlan i Salabackekyrkan. Dels läses den här berättelsen faktiskt två gånger om året i kyrkan, vi läser den ju också på första advent.

Men nu, på väg mot påsken, läser vi texten i sitt sammanhang. Under ganska många veckor nu har vi följt Jesus på väg mot Jerusalem och mot korset. Och nu passerar han gränsen, stadsgränsen in i Jerusalem men också en gräns när det inte går att vända tillbaka. Han blir mottagen som en kung, men det betyder också att han inte kan dra sig tillbaka och låtsas som ingenting.

Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna finns med i alla fyra evangelierna. Fyra olika vinklar eller perspektiv finns på berättelsen, som alla tar upp just åsnan, att Jesus inte rider in på en stridshäst utan de vanliga människornas färdmedel, åsnan. I alla berättelserna finns också med hur folket tar emot honom och hälsar honom som en kung.

Men i Lukasevangeliet som vi just hörde finns en detalj som de andra inte har med, och det är den som är precis på slutet. Den religiösa eliten, de som har makten i Jerusalem blir upprörda över hur folket ropar och beter sig. De försöker säga till dem, men säger också till Jesus att han måste få tyst på dem. Men då svarar Jesus, att om folket tystnar kommer stenarna att ropa.

Det är en fantastisk bild, och en bild som har inspirerat många kristna genom tiderna. Tanken att lovsången till Gud är som en naturkraft, att det finns som en längtan till Gud som inte går att stoppa. Att själva skapelsen ropar till Gud oavsett vad vi själva tänker och känner.

Och kanske är det inte bara lovsång som ropas. Folkets hosiannarop runt Jesus var inte bara en hyllning till en Gudsman. Det var säkert också – uttalat eller mer underliggande – protestrop mot ockupationen och förtrycket. När de religiösa ledarna vill att Jesus ska få tyst på folket handlar det nog bara i viss mån om att de tycker att Jesusföljarna stör ordningen eller tillber på fel sätt. Säkert är de också rädda för hosiannaropen ska förvandlas till demonstrationer och uppror och hota den politiska ordningen och makten.

Lovsången och kampropen hör ihop. Att lovsjunga Gud står inte i motsats till att protestera mot orättvisor och arbetet för en annan värld. Vi får både lovsjunga i tacksamhet och ropa ut vår ilska över lidande, förtryck och maktmissbruk. Och skulle vi bli alltför liknöjda med hur saker är, bli alltför bekväma och nöja oss, så kommer stenar och träd protestera. Själva skapelsen ropar efter rättvisa, längtar efter Gud och vi ska ropa tillsammans med naturen och djuren, med de fattiga och förtryckta.

Jesus rider där som en märklig kung. Med ett alldeles särskilt uppdrag men utan kungens vanliga tecken. Och han vet att folkens hurrarop om bara några dagar kommer bytas ut mot ett annat rop: korsfäst. Jesus vet att han är på väg mot döden men låter folket ropa och hurra, och påminner om att även stenarnas och trädens rop i lovsång men också rop på rättvisa finns med. Kanske som en påminnelse till dem men också oss, att Guds kärlek, Guds längtan efter rättvisa och solidaritet med de minsta och svagaste, den är inte beroende av våra insatser. Den är själva grunden för tillvaron och den som bär i liv och död. Guds kärlek är inte beroende av oss som hejaklack – vi får stämma in i sången och ropen, men det är inte vi som bär fram Jesus, utan det är Jesus som bär oss. På korset är han den hånade och slagne, den minste och svagaste och just därför den som bär allt.

Försoning förutsätter sanning

Reflektioner på Mässa med musik i Salabackekyrkan 2 april. Texten hör till 5 söndagen i fastan.

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. (Första Johannesbrevet 1:8-2:2)

Den här veckans tema i kyrkan är ett enda ord: Försonaren. Det syftar på Jesus, men vad betyder det?

Om man slår upp ordet försoning eller försonas i ordlistan står det att det betyder ”bli sams”. Två personer – eller i vissa fall länder – som varit osams eller oeniga blir sams. Men att försonas är inte alltid något som handlar om två parter, utan en människa kan också försonas eller försona sig. Då menar man snarare acceptans, att man ”blir sams med” hur en situation är eller sakernas tillstånd. Att det inte blev som man önskade eller drömde, att man valde fel eller att något tog slut.

Försoning handlar om något annat än straff och rättvisa, något mer än att bara ställa till rätta. Om förlåtelse snarare än straff. Ett känt exempel som nu börjar bli några år gammalt så att ni konfirmander kanske inte känner till det, är den stora sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika.

Under många år styrdes Sydafrika av en liten vit minoritet, som med hjälp av rasistiska lagar, ekonomisk ojämlikhet och polisiärt våld höll den stora svarta och färgade majoriteten i förtryck i ett system som kallades apartheid. När regimen till slut föll i början på 1990-talet, efter lång befrielsekamp med stöd från många människor världen över, stod situationen och vägde – skulle det gå att vända utvecklingen bort från våld och diskriminering till ett välmående land med verklig mångfald? Och hur skulle man hantera den våldsamma historien som en så stor del av landets befolkning levde med?

Presidenten Nelson Mandela, valde att inte ha stora rättegångar för att ställa alla som verkat inom apartheidregimen till svars, så som man till exempel gjorde i de så kallade Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget när nazister ställdes till svars. Men han sopade inte heller allt under mattan. Han insåg att det viktigaste för att landet skulle helas var ärlighet och sanning, att människor skulle få erkännande och upprättelse i vad som faktiskt hänt och man snarare behövde läka sår än att utdela straff. Han tillsatte en sannings- och försoningskommission under ledning av ärkebiskopen Desmond Tutu. Det blev som öppna hearings, där alla som frivilligt berättade om vad de utsatt människor för under apartheid fick amnesti, alltså inte kunde straffas i domstol. Det blev också, och kanske framför allt, en möjlighet för alla som drabbats av våld och förtryck att få berätta om vad de utsatts för.

En grundtanke var det som står i Johannesevangeliet: sanningen ska göra er fria. Att försoning är ett högre mål än att peka ut enskilda personer och straffa dem. Att det viktigaste för att läka ett sårigt land inte är att utdöma straff utan att ärligt se och förstå vad som faktiskt hänt. Därför är också sanningen en nödvändig förutsättning för försoning. Det handlar inte om att sopa under mattan och låtsas som om ingenting hänt, eller att säga att det där som hände spelade egentligen ingen roll och nu går vi vidare. Tvärtom måste försoning inledas med ärlighet och sanning, att allt lyfts fram i ljuset.

Allt det här gäller också vår försoning med Gud. Att Jesus är försonaren betyder att han är länken, den som upprättar relationen mellan Gud och människor, att det är genom honom vi blir sams med Gud. Hela tiden finns det saker som är hinder för att ha en verklig, djup relation mellan mig och Gud, och mellan mig och andra människor. Det kan vara saker jag gör medvetet och aktivt fel, men det kan också vara min avundsjuka, min egoism, min oförmåga att se saker ur andras perspektiv. Men Guds svar är inte straff utan förlåtelse, försoning. Och det förutsätter ju sanning och ärlighet.

Det är precis det här som texten vi hörde handlar om. Att om vi låtsas som om ingenting är fel, att vi gör allt perfekt och inget står mellan oss och Gud eller andra människor, så lurar vi oss själva. Då finns inte sanningen i oss, som Johannes skriver. Men om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig och förlåter oss. Och som han skriver, vi ska såklart försöka leva så gott och rätt som möjligt. Men när vi misslyckas, och det kommer vi att göra, då finns det någon som står vid vår sida och för vår talan. Någon som genomlevt smärtan, sveket och sorgen. Som vet hur det är att vara människa. Vars kärlek är så stark att inte ens döden rår på den. Försonaren Jesus.

Jesus möter oss när vi delar brödet

Reflektioner på Mässa med musik, Salabackekyrkan i Uppsala, onsdag 26/3 2014. Texten är för kommande söndag, Midfastosöndagen.

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. (Psaltaren 107:1-9)

Gud mättar de hungriga med allt gott. Den här veckan förbereder vi för en söndag som kallas brödsöndagen, och vi läser texter om hur Jesus mättar människor med bröd men också om hur han talar om sitt eget kött och blod. Det handlar både om bröd i världen och om nattvardens bröd.

För det hänger ihop. Den lilla brödbiten som mer liknar papper eller möjligen ett kex som vi bryter i nattvarden kanske inte verkar ha så mycket gemensamt med den mat som vi äter till vardags. Men nattvardens bröd som delas med alla vid ett bord där vi alla är lika, det är en både ett möte med Jesus själv och ett tecken på hur det egentligen borde vara i världen.

En vanlig kväll på tv kan vi både se bilder från naturkatastrofer, torka, flyktingläger eller andra ställen där människor svälter varvat med matlagningsprogram och reklam för mat i överflöd. I våra mataffärer finns färska grönsaker influgna från hela världen och mer mat än vad som går att sälja, så att mycket slängs, samtidigt som det utanför sitter människor och tigger för att ha råd att äta överhuvudtaget. Att människor hungrar i världen beror inte på att det saknas mat och resurser, utan på att de är så ojämnt fördelade. Nattvardens gemenskap, där var och en får lika mycket och där vi var och får komma oavsett vilka vi är, blir en sorts motvikt, en bild för hur Guds rike är och hur vår värld skulle kunna vara.

Men nattvarden är inte bara en symbol. Jesus har lovat att han själv möter oss där. Fast vi inte kan förstå hur, så tar på något sätt emot Jesus själv. När vi hungrar och törstar efter något mer i våra liv, så får vi möta honom här. Vad vi än har gjort eller varit med om tas vi emot som vi är, med förlåtelse och kärlek. Det är också därför vi sjunger om Guds lamm precis innan nattvarden, för att påminna oss om att det är den Gud som dör för oss som vi får möta här.

Idag har konfirmanderna pratat om ondskan, och om hur Gud kämpar mot det onda, ytterst genom att som ett offerlamm ta på sig allt det vi gjort fel. Som ni ser ligger det ett lamm här med lappar, där står allt som vi vill lämna över. Om en stund ska vi få be vår bön om förlåtelse, och då får även allt det finnas med och vi lämnar över det till Gud.

Gud mättar de hungriga med allt gott. Men vi måste vara Guds medarbetare och hjälpa till att fördela mat och resurser i världen. Och när vi inte lyckas leva så som vi vet att vi vill och borde, då får vi vända oss till Gud och be om förlåtelse och hjälp.