Att inte döma

Predikan på 4:e söndagen e trefaldighet, Samariterhemmets kyrka i Uppsala 17 juli 2011.

Om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. (Galaterbrevet 6:1-7)

Jesus sade: "Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Lukas 6:36-42)

I dagens texter möter vi paradoxer. En spänning mellan krav och frihet, mellan att ställa höga krav eller förväntningar å ena sidan och att inte döma våra medmänniskor å den andra. Vi ska visa våra syskon i tron tillrätta, men vi ska också frikänna. Ord som barmhärtighet, ödmjukhet och att bära varandras bördor står i centrum, men också att vad man sår får man skörda, hyckleri och att Gud ska döma. Det är helt enkelt en brokig skara perspektiv på hur vi ska leva tillsammans.

En utgångspunkt eller förutsättning i alla de här texterna är det kanske banala men viktiga konstaterandet att vi som människor är ofullkomliga. Hur gärna vi än vill leva perfekt så är det omöjligt. Inbyggt i själva vår mänsklighet finns otillräckligheten. Även när vi gör allt vi kan, finns intressekonflikter och motsatta behov hos människor omkring oss. Och sällan kan vi göra riktigt allt – vår goda vilja och höga ambitioner möter en verklighet av mänskliga brister, våra egna och andras. Detta är ju själva grunden och utgångspunkten för nåden och den kristna trons kärna: det är inte genom våra goda gärningar och perfekta liv som vi blir frälsta utan genom Guds kärlek till oss. Vi kommer aldrig in i Guds rike av duktighet, utan av nåd. Det är själva nyckeln, det svårbegripliga men underbara i evangeliet.

Men även om vi vågar lita på att det gäller i vår relation till Gud, så återstår ju vardagen. Människorna som vi ska leva och samsas med, våra liv och uppgifter, vår syn på oss själva och varandra. Hur ska vi leva våra liv? När vi nu inte lyckas med allt, hur ska vi då förhålla oss till våra egna och andra misslyckanden?

Det är här dagens texter kommer in. För när vi ska fungera tillsammans, och när vi ska leva som kristna, så behöver vi både sträva efter att leva gott och ansvarsfullt, men också acceptera våra egna och andras svagheter. Det finns en stor frestelse i att kompensera sina egna tillkortakommanden med att antingen förfasa sig över andra, eller genom att påpeka och döma dessa. Det är det som Jesus väldigt drastiska bild handlar om. Vi fokuserar våra medmänniskors flisor utan att se eller vilja kännas vid bjälken i vårt eget öga. Jesus uppmanar oss att först arbeta oss själva, först ta bort bjälken, först försöka leva så genomtänkt och ansvarsfullt som möjligt, innan vi börjar lägga oss i andras förehavanden.

Det är en väldigt god levnadsregel. Men i sig själv, eller ensam, så riskerar även den att leda fel. En konsekvens av att ha denna regel som en ensam hållpunkt, riskerar att bli inkrökthet och självupptagenhet. Om mitt huvudsakliga projekt i livet blir att försöka leva så rätt och gott som möjligt, utan att se till mina medmänniskor, blir jag sannolikt i bästa fall självcentrerad, i värsta fall inskränkt och kanske även lätt outhärdlig att ha att göra med. Men det är inte heller budskapet. De uppmaningar som ges oss i texterna, tillsammans med att vi ska anstränga oss för att själva leva goda liv, är ju just att se till vår nästa. Hur tryggt och enkelt det än vore att bara leva för sig själv, upptagen med att göra sig själv till en bättre människa, så är det inte vår uppgift. Vi måste leva i världen, med andra, för andra.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig, säger Jesus. Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag, säger Paulus. Våra strävanden efter att leva goda liv går genom att finnas till för våra medmänniskor. Genom att ge till andra får vi tillbaka, inte i första hand genom självrättfärdighetens tillfredsställelse, utan genom att bidra till att göra världen eller livet lite lättare för någon annan.

Jag tror att nyckeln till detta är Jesus. Jesus som förebild men också förtröstan på förlåtelsen. Genom att försöka leva nära Jesus och försöka se på våra medmänniskor och oss själva med hans blick. Dels hans uppfordrande blick, som såg världens orättvisor och avslöjade hyckleri och maktfullkomlighet. Den icke-neutrala blicken, som inte bara registrerade det han såg omkring sig, utan som tog ställning, ställde sig på de utsattas och förtrycktas sida och som inte tvekade att agera när det behövdes. När vi finns bland hycklarna, de fega eller de som drar nytta av andras svaghet – medvetet eller omedvetet – då behöver vi utsätta oss för hans rannsakande och ärliga blick. Men vi behöver också se på oss själva och våra medmänniskor med hans kärleksfulla och förlåtande blick. Det beskrivs flera gånger i evangelierna hur Jesus ser på människorna omkring sig och drabbas av medlidande och rörelse. Den kärleksfulla, omsorgsfulla och ömma blicken får vi också se på andra med, och när det behövs, oss själva.

När vi övar oss att se med Jesu blick, att leva nära honom, övar vi oss på att vara föredömen utan att vara fördömande. Det är inte alltid en enkel uppgift. Men får öva oss på det, med Guds hjälp. Och vi får göra det i förvissningen om att bara Gud är den som verkligen kan döma. Och att Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är större än vi kan ana.

Om tacksamhet - beredleseord Tacksägelsedagen

Detta beredningsord höll jag i förmiddags, Tacksägelsedagen 10 oktober, i Uppsala Domkyrka. Texten som nämns är GT-texten 2:a årgången, Jeremia kapitel 31, vers 3 - 6.

"Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet." I Jeremiatexten för idag påminner Gud oss om allt det goda vi får och hur allt vi har är grundat i Guds omätbara kärlek till oss. Men kopplingen mellan Guds kärlek och närvaron - eller frånvaron - av det goda i våra liv är inte alltid så självklar för oss. Dels ser vi inte alltid allt det goda vi får, att Guds kärleksfulla skaparkraft är själva förutsättningen för våra liv och allt vi är och har. Men det är också en smärtsamt tydlig mänsklig erfarenhet, från Jobs bok och in i våra dagar, att livets goda inte är jämnt fördelat mellan människor, och inte heller särskilt rättvist fördelat. Det finns inget linjärt samband mellan ens människas "godhet" eller livsval och hur väl det går för henne i sådant hon inte själv kontrollerar.

Tacksägelsedagen handlar om tacksamhet, något som kanske inte alltid står så högt i kurs i vårt samhälle. Att vara tacksam uppfattas inte sällan som att nöja sig, vara liknöjd, ta emot de smulor som offras en utan att kräva sin rätt. Tacka och bocka med mössan i handen, en underlägsenhet som manifesteras genom tacket där makten blir mindre synlig.

Men det är inte den sortens tacksamhet som är dagens budskap. En tacksamhet över Guds goda gåvor står inte i motsats till en helig vrede över att det goda av människor fördelas så orättvist över världen. En tacksamhet över att jag får vakna varje dag står inte i motsats till ett engagemang för att fler ska få livsvillkor som gör att de lever längre och bättre liv. En tacksamhet över det jag har står inte i motsats till att vända mig till Gud och be om mer närhet, mer klarhet, mer av det jag saknar.
Guds eviga kärlek ligger i botten, oavsett vilka vi är. Därför kan vi, oavsett hur våra liv ser ut, vända oss till Gud och be och bekänna.

Att födas på nytt - om Uppståndelsemönstret

Predikan på högmässa i Eriksbergskyrkan, Uppsala, på Första söndagen efter trefaldighet, 14 juni. Temat för söndagen är Vårt dop.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.
Rom 6:3-11

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. "Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."
Joh 3:1-8

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?

Nikodemus frågor låter kanske lite banala och barnsliga, men sätter fingret på det svåra med bildspråket som används i den kristna traditionen. När man ska försöka beskriva eller förklara det oerhörda i Guds kärlek och vad Gud gör och vill med skapelsen och mänskligheten, då räcker inte orden till, utan bilderna behövs. Men det bygger ju på att man förstår vad de menar, så att bilderna och metaforerna inte gör saken mer obegriplig, utan pekar på något större.

I dagens texter får vi två - i den kristna traditionen välkända - bilder eller beskrivningar av samma sak: att dö och uppstå med Kristus, och att födas på nytt. Att de inte beskriver ett bokstavligt skeende är kanske självklart, men vad betyder det? Förståelsen av begreppet pånyttfödelse, att födas på nytt, har i den kristna traditionen varierat genom historien men många får nog associationer till väckelserörelsernas tal om att vända om, bli frälst, börja om, födas på nytt. Då blir det om inte bokstavligt så konkret, att börja ett helt nytt liv där man lämnar det gamla bakom sig. Och en del människor går igenom sådana erfarenheter - antingen genom att finna tron, men kanske också i andra bemärkelser som att bli fri från ett missbruk eller lämna ett våldsamt och förtryckande äktenskap. Men för de flesta, även kristna, är livsresan snarare en väg man vandrar med långsamma vindlingar och krökar än en tvärnit och ett helt nytt spår med tydliga före och efter. Dessutom, och det vet de flesta som gått en bit på trons väg, så är det inte så att det går att leva felfritt, att omvändelsen gäller en gång för alla och sen går det som på räls. Så jag tror inte att Jesus - i alla fall inte bara - talar om att födas på nytt en enda gång och börja ett helt nytt liv.

Nej. jag tror att Jesus - och Paulus som skriver om att dö och uppstå med Kristus - talar om något mer grundläggande än en enda händelse i våra liv. Jag tror att han talar om Uppståndelsemönstret. Om hur Gud besegrar döden, det onda, det hopplösa genom att själv dö av kärlek. Gud älskar mänskligheten så mycket, vill så gärna ha gemenskap med oss, att Gud väljer att själv bli människa och gå i döden för vår skull. Och den kärleken rår inte ens döden på - genom döden segrar Livet. Det är det vi firar på påsknatten och varje söndag, året runt. Och det mönstret, att livet segrar över döden, det är det som Paulus skriver om, att vi i dopet får del av kristi död och uppståndelse. Att mönstret att livet vinner finns också i våra liv. I det stora som gäller de eviga tingen och att vi hör hemma hos Gud när tiden tar slut. Men också i det lilla. Uppståndelsemönstret kan vi ana överallt, hur något nytt kan växa när något gammalt dör, hur nya möjligheter kan visa sig i de mest hopplösa situationer, hur det kan finnas det som är liv, kreativitet och kampvilja mitt i det som verkar som död, destruktivitet och hopplöshet. Det som också beskrivs som Vetekornets lag, att kornet läggs i jorden för att dö, men gror och blir något nytt och mycket större. Samma bild finns i dopet. Även om vi i vår tradition oftast häller vatten över huvudet på den som döps, så är det en symbolisk version av den nedsäkning i vatten som skedde bland de första kristna och som finns i många andra kristna traditioner. Då blir symbolen tydligare att det handlar om att dö - dränkas - och uppstå. Så har också berättelsen om Israels folks väg genom röda havet tolkas, som en förebild för dopet. Folket som går genom vattnet, döden, till liv och befrielse. Det är samma uppståndelsemönster.

Att födas på nytt handlar om att dag efter dag ge plats för ett nytt liv i ditt liv. Att leva i uppståndelsemönstret. Att lämna det bakom sig som det är dags att lämna och att se den kärlek som starkare än döden och ge plats för den i ditt liv och sprida den vidare till människor omkring dig. Den här sortens uppmaningar hamnar lätt i kategorin lätt att säga - svårt att göra. Och så är det. Ingen av oss kan göra det helt av vår egen kraft och förmåga. Och det är här som Anden kommer in i bilden, som Jesus också talar om i texten. Gudsvinden blåser vart den vill, och kan ibland på de märkligaste sätt föra oss närmare Gud, vidga våra perspektiv eller puffa oss i rätt riktning för att hjälpa en medmänniska. Det är med Guds andes hjälp och närvaro som vi kan vandra i uppståndelsemönstret och leva i vårt dop, dag efter dag.

Nikodemus, han som sökte upp Jesus mitt i natten för att han var rädd för de andra i samma mäktiga ställning som han själv, han fick kanske inte riktigt de svar han förväntat sig av Jesus. Och så är det ofta. När man umgås med Jesus - i texterna och i bön och genom att försöka leva i hans efterföljd, då blir det inte alltid som man förväntar sig. Andens vindar blåser inte alltid som vi tänkt. Men vi kan lita på att uppståndelsemönstret finns med som en röd tråd. Mönstret att det finns befrielse i hopplösaste av situationer, att det kan växa ur den frusnaste jord, att den kärlek som bär oss är starkare än döden själv.

Amen

Varför är du här?

Veckomässa på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, 5 maj.

När Elia kom fram till Guds berg Horeb gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. (1 Kungaboken 19:9-16)

Det här är en fantastisk text, tycker jag. Särskilt i sitt sammanhang, den bit som kommer innan. Då utkämpar Elia, den sista rättrogna profeten, en sorts profet-battle med drottningens onda profeter, som han naturligtvis vinner, men jagas på flykten. Han går genom öknen tills han är redo att ge upp och dö, men får besök av en ängel och kraft att gå vidare till Guds berg, Horeb. Och där får han möta Gud, inte i det stora och dramatiska, utan i ett stilla sus, i ljudet av tystnad, eller frånvaro av ljud, som det hebreiska ordet kan översättas.

Men även om kanske den här bilden, av hur Gud inte finns i stormen utan i suset, kanske är det allra kändaste i texten så är det inte det jag fastnar för. Trots allt det dramatiska utanpåverket är det något annat. Elia får frågan av Gud: Varför är du här? Och när Elia klagar, nog med all rätt, över sin eländiga situation, så säger inte Gud några i allmänhet tröstande ord, något lagom gulligt. Nej, Elia får istället en ny uppgift. Gud bortförklarar inte, kommer inte med några fromma floskler eller låtsas som att allt är fint. Istället får Elia en vägvisning om en väg framåt, en insikt om vad som, trots allt, går att göra i just den här situationen.

Och kanske är det där den här texten talar till oss idag. Visst också i att söka Gud i det stilla och enkla snarare än i det spektakulära, men också i Elias uppgift. Att när det verkar som mest hopplöst, när frågan Varför vi är här inte har något trevligt svar, då är Guds svar inte fromma floskler utan en ny uppgift. En realistisk blick på verkligheten och framför allt ett hopp, att det alltid finns en väg som leder framåt. Alltid finns hopp om ett liv som bär. Och förtröstan på att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Andra bloggar om: predikan, Elia, Gud, uppgift

Vägen till livet är kärlekens väg

Predikan i Almtunakyrkan, Uppsala, på fjärde söndagen i påsktiden.

Mose och folket bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Mosebok 13:20-22)

När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Johannesev 13:31-35)

Visst vore det skönt med en molnstod? En tydlig vägvisare som gick framför och alltid visade vad som var rätt väg, ledde en rätt i livet. I berättelserna om Israels vandring genom öknen finns den där, molnstoden -eller eldstoden, på natten - som ledde folket rätt.

Jag tror att människor ofta längtar efter det, tydliga riktlinjer, ordning och reda, enkla svar och raka besked. I en värld av gråzoner är det ibland lätt att önska sig lite mer av svart och vitt. Eller i alla fall lite tydligare skillnader mellan mörkgrått och ljusgrått. Enkla och tydliga principer som tala om vad som är rätt och fel och hur jag ska leva mitt liv. Mycket riktigt är det inte heller ovanligt att människor vänder sig till de rörelser, religiösa eller politiska, som erbjuder just dessa enkla svar, tydliga skillnader och snabba lösningar. Men jag tror inte att det är ärendet i texterna idag, inte det som är evangeliet i dagens tema.

Temat idag är "vägen till livet". Men vägen till livet är ingen enkel lösning, inga tvärsäkra regler för hur allting är. I evangelietexten visar Jesus att vägen till livet, det är kärlekens väg. Texten är hämtad från det så kallade avskedstalet i Johannesevangeliet, där Jesus i samband med sin sista måltid med lärjungarna försöker förklara vad som ska hända. Han gör det delvis i ganska svårbegripliga, poetiska och teologiska liknelser och utläggningar. Men här sammanfattas också hans viktigaste budskap i några få meningar: Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Så enkelt och så svårt är det. Vi ska älska varandra. Enkelt att säga, svårare att göra. Svårt, dels därför att det inte alltid är så lätt att se det älskvärda i sina ibland påfrestande medmänniskor. Men också svårt för att det inte alltid är så solklart vad det innebär. Det är ju så lätt att blanda ihop kärlek med andra saker, och att göra tolkningar till sin egen fördel och välja en enklare väg. Jag tror till exempel inte att vara snäll alltid är samma sak som att visa kärlek. Tvärtom kan kärleken ibland kräva av oss att säga obehagliga sanningar. Å andra sidan kan det ibland vara tvärtom - att det inte alls är särskilt kärleksfullt att berätta onödiga detaljer som bara sårar. Nej, kärlekens väg är inte en snitslad bana där det bara är att följa markeringarna. Kärlekens väg kräver att vi tänker själva. Att vi känner. Och jag tror också att den kräver att vi lever i en kärleksfull relation till våra medmänniskor och till Gud.

För kärlekens väg handlar inte om prestationer, om att vara duktigast på att älska. Det är därför det inte finns några enkla svar eller färdiga lösningar. Nyckeln ligger i det som Jesus säger, att vi ska älska varandra "så som jag har älskat er". Kärleken kommer från Gud, och vår kärlek kommer från att vi först är älskade av Gud. Oändligt värdefulla är vi skapade till Guds avbild, skapade att älskas och att älska. Guds kärlek till oss är både djupare och mer långtgående är vi nånsin kan förstå. Även om jag tror att Gud förväntar sig mycket av oss, så är det inte det som avgör att vi är värda att älskas. På kärlekens väg går vi tillsammans med Jesus, en väg som inte alltid är upplyst och tydlig, men där vi inte går själva. Vi är på väg, och som vi sjöng i psalmen är Guds rike redan mitt ibland oss. Här och nu får vi öva oss på att ta emot kärleken och på att ge den vidare.

Vi har ingen molnstod framför oss, eller något facit med alla svar på hur vi ska göra i livets alla situationer. Men vi har en väg, kärlekens väg. Och där har Jesus gått före oss och går tillsammans med oss. Och där får vi både vila i att vi är älskade, och utmanas att hela tiden fortsätta att på alla sätt vi kan ge den kärleken vidare till våra medmänniskor.

Gudstjänster i Uppsala

Det var ett tag sen det hände något här på predikobloggen, men snart blir det lite aktivitet. De närmaste veckorna ska jag nämligen ha lite gudstjänster i Almtunakyrkan och S:t Perskyrka i Uppsala. Predikningarna/betraktelserna kommer upp här, och vill man vara med på riktigt är det följande tider som gäller:

13/4 11.00 Familjegudstjänst, S:t Per
16.00 Gudstjänst, Almtuna

20/4 18.00 Taizémässa, Almtuna
5/5 18.00 Taizémässa, Almtuna
18/5 18.00 Taizémässa, Almtuna

Paus från predikandet tills vidare

Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.

Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.