Varför är du här?

Veckomässa på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, 5 maj.

När Elia kom fram till Guds berg Horeb gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. (1 Kungaboken 19:9-16)

Det här är en fantastisk text, tycker jag. Särskilt i sitt sammanhang, den bit som kommer innan. Då utkämpar Elia, den sista rättrogna profeten, en sorts profet-battle med drottningens onda profeter, som han naturligtvis vinner, men jagas på flykten. Han går genom öknen tills han är redo att ge upp och dö, men får besök av en ängel och kraft att gå vidare till Guds berg, Horeb. Och där får han möta Gud, inte i det stora och dramatiska, utan i ett stilla sus, i ljudet av tystnad, eller frånvaro av ljud, som det hebreiska ordet kan översättas.

Men även om kanske den här bilden, av hur Gud inte finns i stormen utan i suset, kanske är det allra kändaste i texten så är det inte det jag fastnar för. Trots allt det dramatiska utanpåverket är det något annat. Elia får frågan av Gud: Varför är du här? Och när Elia klagar, nog med all rätt, över sin eländiga situation, så säger inte Gud några i allmänhet tröstande ord, något lagom gulligt. Nej, Elia får istället en ny uppgift. Gud bortförklarar inte, kommer inte med några fromma floskler eller låtsas som att allt är fint. Istället får Elia en vägvisning om en väg framåt, en insikt om vad som, trots allt, går att göra i just den här situationen.

Och kanske är det där den här texten talar till oss idag. Visst också i att söka Gud i det stilla och enkla snarare än i det spektakulära, men också i Elias uppgift. Att när det verkar som mest hopplöst, när frågan Varför vi är här inte har något trevligt svar, då är Guds svar inte fromma floskler utan en ny uppgift. En realistisk blick på verkligheten och framför allt ett hopp, att det alltid finns en väg som leder framåt. Alltid finns hopp om ett liv som bär. Och förtröstan på att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Andra bloggar om: predikan, Elia, Gud, uppgift

Vägen till livet är kärlekens väg

Predikan i Almtunakyrkan, Uppsala, på fjärde söndagen i påsktiden.

Mose och folket bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Mosebok 13:20-22)

När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Johannesev 13:31-35)

Visst vore det skönt med en molnstod? En tydlig vägvisare som gick framför och alltid visade vad som var rätt väg, ledde en rätt i livet. I berättelserna om Israels vandring genom öknen finns den där, molnstoden -eller eldstoden, på natten - som ledde folket rätt.

Jag tror att människor ofta längtar efter det, tydliga riktlinjer, ordning och reda, enkla svar och raka besked. I en värld av gråzoner är det ibland lätt att önska sig lite mer av svart och vitt. Eller i alla fall lite tydligare skillnader mellan mörkgrått och ljusgrått. Enkla och tydliga principer som tala om vad som är rätt och fel och hur jag ska leva mitt liv. Mycket riktigt är det inte heller ovanligt att människor vänder sig till de rörelser, religiösa eller politiska, som erbjuder just dessa enkla svar, tydliga skillnader och snabba lösningar. Men jag tror inte att det är ärendet i texterna idag, inte det som är evangeliet i dagens tema.

Temat idag är "vägen till livet". Men vägen till livet är ingen enkel lösning, inga tvärsäkra regler för hur allting är. I evangelietexten visar Jesus att vägen till livet, det är kärlekens väg. Texten är hämtad från det så kallade avskedstalet i Johannesevangeliet, där Jesus i samband med sin sista måltid med lärjungarna försöker förklara vad som ska hända. Han gör det delvis i ganska svårbegripliga, poetiska och teologiska liknelser och utläggningar. Men här sammanfattas också hans viktigaste budskap i några få meningar: Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Så enkelt och så svårt är det. Vi ska älska varandra. Enkelt att säga, svårare att göra. Svårt, dels därför att det inte alltid är så lätt att se det älskvärda i sina ibland påfrestande medmänniskor. Men också svårt för att det inte alltid är så solklart vad det innebär. Det är ju så lätt att blanda ihop kärlek med andra saker, och att göra tolkningar till sin egen fördel och välja en enklare väg. Jag tror till exempel inte att vara snäll alltid är samma sak som att visa kärlek. Tvärtom kan kärleken ibland kräva av oss att säga obehagliga sanningar. Å andra sidan kan det ibland vara tvärtom - att det inte alls är särskilt kärleksfullt att berätta onödiga detaljer som bara sårar. Nej, kärlekens väg är inte en snitslad bana där det bara är att följa markeringarna. Kärlekens väg kräver att vi tänker själva. Att vi känner. Och jag tror också att den kräver att vi lever i en kärleksfull relation till våra medmänniskor och till Gud.

För kärlekens väg handlar inte om prestationer, om att vara duktigast på att älska. Det är därför det inte finns några enkla svar eller färdiga lösningar. Nyckeln ligger i det som Jesus säger, att vi ska älska varandra "så som jag har älskat er". Kärleken kommer från Gud, och vår kärlek kommer från att vi först är älskade av Gud. Oändligt värdefulla är vi skapade till Guds avbild, skapade att älskas och att älska. Guds kärlek till oss är både djupare och mer långtgående är vi nånsin kan förstå. Även om jag tror att Gud förväntar sig mycket av oss, så är det inte det som avgör att vi är värda att älskas. På kärlekens väg går vi tillsammans med Jesus, en väg som inte alltid är upplyst och tydlig, men där vi inte går själva. Vi är på väg, och som vi sjöng i psalmen är Guds rike redan mitt ibland oss. Här och nu får vi öva oss på att ta emot kärleken och på att ge den vidare.

Vi har ingen molnstod framför oss, eller något facit med alla svar på hur vi ska göra i livets alla situationer. Men vi har en väg, kärlekens väg. Och där har Jesus gått före oss och går tillsammans med oss. Och där får vi både vila i att vi är älskade, och utmanas att hela tiden fortsätta att på alla sätt vi kan ge den kärleken vidare till våra medmänniskor.

Gudstjänster i Uppsala

Det var ett tag sen det hände något här på predikobloggen, men snart blir det lite aktivitet. De närmaste veckorna ska jag nämligen ha lite gudstjänster i Almtunakyrkan och S:t Perskyrka i Uppsala. Predikningarna/betraktelserna kommer upp här, och vill man vara med på riktigt är det följande tider som gäller:

13/4 11.00 Familjegudstjänst, S:t Per
16.00 Gudstjänst, Almtuna

20/4 18.00 Taizémässa, Almtuna
5/5 18.00 Taizémässa, Almtuna
18/5 18.00 Taizémässa, Almtuna

Paus från predikandet tills vidare

Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.

Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.

Berörda kan vi följa stjärnan

Min avskedspredikan som pastorsadjunkt i Köpings kyrka, Trettondedag jul 2008. Hölls i en temamässa med titeln Berörd, med särskilt uppmärksammande av att svenska kyrkans kampanj Stöd kampen mot HIV avslutas den dagen.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)

Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.

Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.

Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.

[Körsång]

Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.

Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.

[Körsång]

Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.

Att säga Ja, som Maria

Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.

En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.

Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan

Julen - bortom reklambilder och familjelycka

Tal på skolavslutning för årskurs 6-9.

Julen – det är verkligen familjens högtid i vårt land. Många andra helger kan man fira med kompisar eller vänner eller på olika sätt, men julen tänker vi oss ofta som en familjehögtid. Alla ska vara hemma, det ska pyntas och stökas tillsammans och sen ska det ätas julmat och delas ut julklappar – kanske det till och med blir dans runt granen. Eller nu förtiden kanske vi snarare spelar spel eller ser på film tillsammans, men ändå. I varenda tv-reklam, i filmer och på julkort får vi se bilderna av de lyckliga familjerna med tindrande barnaögon och snälla föräldrar i fina hem med gigantiska julbord och dyra och uppskattade julklappar. Men för hur många ser egentligen julen ut så?

När vi ser bilderna från den allra första julen, så får vi också ofta se en lycklig familj. Maria och Josef som med snälla ögon vakar över det gulliga Jesusbarnet. Änglarna sjunger, herdarna med alla fåren som kommer och stjärnan som lyser. Det är nästan så man förväntar sig att det ska komma några gulliga Disneykaniner framhoppandes. Men så tror jag inte att det var den där första julen. Kanske var det kallt och regnigt, åtminstone måste det ha varit otroligt jobbigt för Maria att resa till fots eller med åsna när hon var höggravid. Ingenstans att ta vägen, vara tvungen att föda barn långt bort från släkt och vänner och inte ens få vila ut i en riktig säng utan ute bland djuren. Dessutom, Betlehem var knappast någon fridfull plats. Landet var ockuperat, det rådde konflikt och anledningen till resan var att ockupationsmakten ville att alla skulle registreras för att kunna beskattas. Snart efter den gulliga scenen i stallet tvingas de fly eftersom kungen är ute efter barnets liv, medan han ännu är en bäbis blir Jesus ett flyktingbarn. Nej, det fanns nog inga tindrande Disneykaniner den första julen.

Jag tror att det är lite samma sak med våra egna jular idag. Visst finns det mycket som är härligt och roligt med julen, för de allra flesta av oss. Godis och julmat, ledig tid att hänga med kompisar och familj, det kan vara en fridfull och glad helg. Men oftast blir det inte riktigt så där fantastiskt som i reklamen. Kanske får vi inte de där julklapparna vi ville ha, kanske hinner vi inte med allt vi tänkt, kanske är föräldrarna stressade och trötta. I familjer med rötter i flera kulturer kanske man inte firar jul alls, eller gör det på helt andra sätt än i reklamidealet. Och för många barn och unga är julen långt ifrån idyllen – de som inte kan vara med båda sina föräldrar, de som förlorat en släkting eller familjemedlem, de som inte får så mycket julmat eller julklappar för att familjen inte har råd med något extra, eller som har en familjemedlem som dricker för mycket eller bråkar och slåss. Vi vill inte tänka på att det är så, men så ser julverkligheten ut för massor med barn och unga i vår stad.

Men om vi kan se bortom reklambilderna och glittret, bortom idealen och de orimliga förväntningarna, då finns det ändå något mer med julen. I kyrkan firar vi jul till minne av just det där lilla flyktingbarnet som långt ifrån den glittriga julreklamen påminner oss om det som är viktigt. Julevangeliet handlar just om hur Gud blir människa, en av oss, för att vara närvarande i allt det som är människors verklighet oavsett hur den ser ut. Kanske kan det också bli en påminnelse om att vara glada för allt det fina vi har omkring oss, även om det inte blir precis som vi hade tänkt oss. Att julen inte är en tävling i att vara mest lik de perfekta reklamfamiljerna eller få finast julklappar. Och att det någonstans i min närhet finns någon – kanske inte ett nyfött barn i ett stall, men någon annan som kan behöva något som jag kan dela med mig av eller behöver en bra kompis. Att oavsett hur våra familjer eller julfiranden ser ut, så är vi värdefulla och älskade bara för att vi finns.

En riktigt fridfull jul och ett välsignat nytt år önskar jag er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, tal, skolavslutning, jul, familj, ideal