Some clues about love

Sermon held in S:t Peter's Anglican Church, Toronto, May 7th.

Beloved, let us love one another, because love is from God; everyone who loves is born of God and knows God. Whoever does not love does not know God, for God is love. God’s love was revealed among us in this way: God sent his only Son into the world so that we might live through him. In this is love, not that we loved God but that he loved us and sent his Son to be the atoning sacrifice for our sins. Beloved, since God loved us so much, we also ought to love one another. No one has ever seen God; if we love one another, God lives in us, and his love is perfected in us.
 By this we know that we abide in him and he in us, because he has given us of his Spirit. And we have seen and do testify that the Father has sent his Son as the Saviour of the world. God abides in those who confess that Jesus is the Son of God, and they abide in God. So we have known and believe the love that God has for us.
God is love, and those who abide in love abide in God, and God abides in them. Love has been perfected among us in this: that we may have boldness on the day of judgement, because as he is, so are we in this world. There is no fear in love, but perfect love casts out fear; for fear has to do with punishment, and whoever fears has not reached perfection in love. We love because he first loved us. Those who say, ‘I love God’, and hate their brothers or sisters, are liars; for those who do not love a brother or sister whom they have seen, cannot love God whom they have not seen. The commandment we have from him is this: those who love God must love their brothers and sisters also.(1 John 4:7-21)

What does it mean to love?

This question is underlying in the reading from the first letter of John today, but is also at the center of our faith. In many passages of scripture, we learn that the most important commandment, or the only commandment, is to love God and each other. That sounds simple enough, but as most of us know, it is not always as simple in reality. And what does it really to mean to love?

We get a few clues about love from the reading today. Love comes from God, and we love because God loves us first. God’s love is shown through Jesus Christ. Love is the absence of fear. We love by abiding in God. Loving God is shown through acts of love towards our brothers and sisters.

First: we love because God has loved us. It is central – love is not an achievement or something we merit to ourselves. God loves us so much, it overflows and we can share that love to others. But it is also a well-known psychological fact, that people who grew up in trusting, loving families, having the experience of being loved also are better prepared for loving relationships of all kinds. Having been loved makes it, on a human level, much easier to love and to trust that we are, in fact, loved. As we also well know, not everyone has had the privilege to be surrounded by love as a child or young person. In church, we often talk about God’s love as the love of a parent towards children, sometime conveniently forgetting that this experience is far from shared by all Christians.

Let’s not get stuck in our images, but remind each other that God’s love is greater than we can imagine. As the prophet Isaiah puts it: “Can a woman forget her nursing-child, or show no compassion for the child of her womb? Even these may forget,   yet I will not forget you. “ The commandment to love each other reaches far wider than what is always practical and convenient. But we must also be forgiving towards ourselves when we have a hard time trusting God or trusting love, and helping each other to discover God’s love.

Another clue as to what it means to love in the text is that it is the opposite of fear. Only when fear melts away, we can truly love. The author states that we abide in God’s love, and therefore we can stand bold on the Day of Judgment. But I think the love of God can make us bold also in this world. There are many days of judgments when we, or our fellow humans, are judged for who we are or where we come from or who we love. The love of God should make us bold to stand up for them and ourselves, knowing that the Kingdom of God is not only about nice words but trying to build a community here and now based on justice, openness and love.

A key word in this text is abiding. We should abide in God, and in God’s love. In the reading of the Gospel, Jesus uses the image of the grapevine – we are the branches of Jesus’ grapevine. We must stay connected with him, and our capacity to love comes from God’s love. And God’s love is shown in the ultimate act of love when Jesus gives his life for us. By abiding in God’s love, we can love. But “abide” should not be seen as passive, as just staying, sitting still. And it should not be confused for “getting comfortable”. Abiding in God’s love is not about staying in a safe place, but also to go out in the world, to boldly stand up for our brothers and sisters, to let the spirit of God’s love take us to new places, new people, learning new things about ourselves, the world and God. Abiding in God’s love means being anchored in love and therefore being open to the world around us.

So, what does it mean to love? It probably takes a lifetime of trying to love God and neighbors to fully know. But by helping each other abiding in God’s love and showing that boldly in action every day, we can discover more and more about love. Amen

Även vi får vara påskens vittnen

Predikan på andra söndagen i påsktiden, 15 april 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. (Johannesevangeliet 21:1-14)

Det har blivit vardag för Jesu lärjungar. Kanske för att de inte vet vart de skulle ta vägen annars, eller för att de är rädda för att kvar i Jerusalem, eller för att de helt enkelt är hungriga och behöver ordna mat, men oavsett varför så är Petrus och några av de andra lärjungarna tillbaka på hemmaplan: i fiskebåten. Där allting började för några av dem, deras vardag, säkra inkomstkälla, det som de känner till. Om de tänkt sig återgå till fiskandet på heltid eller om det är en tillfällig återgång vet vi inte, men där är de i alla fall vid Tiberiassjön för att försöka få lite fisk.

Just där i deras vardagliga arbete möter Jesus dem. I en av de kanske mest typiska skildringarna av Petrus, denna lärjunge som ständigt är den mest ivrige, som vill så mycket men inte alltid riktigt lyckas. När han förstår att det är Jesus som står där på stranden kan han inte vänta på att båten ska komma in till land, eller klä på sig ordentligt, utan binder bara tyget runt kroppen och hoppar i vattnet och springer i land. Samma Petrus som precis innan korsfästelsen förnekade Jesus tre gånger, trots att han ihärdigt lovat att han skulle vara beredd att göra allt för Jesus.

Temat den här söndagen är Påskens vittnen. I texterna får vi höra om hur människor som mötte Jesus efter uppståndelsen blivit vittnen om honom och om påskens under. Och det är ju tack vare dessa vittnen som vi sitter här idag – hade inte de första kristna vittnat om sina erfarenheter, om Jesus och om hur han besegrade döden så skulle det inte finnas någon kyrka. Jag tänker att just vittnesbördet är centralt för den kristna tron. Hela bibeln är full av människors vittnesbörd om sina möten med Gud och deras erfarenheter av Guds handlande. En del bibelforskare brukar mena, angående hur man ska förstå sanningsanspråken i de Bibliska texterna, vad som hänt, vad som är sant, att de olika texterna knappast alla kan vara bokstavligt sanna i historisk bemärkelse eftersom samma skeende ofta beskrivs med lite olika detaljer eller på olika sätt: att vi kan tänka på de bibliska berättelserna just som ett trovärdigt vittne, eller flera trovärdiga vittnen. Människorna runt Jesus, och andra människor långt före och även efter hans levnadstid, har vittnat om sina erfarenheter av hur Gud gripit in i deras liv. Kanske har de uppfattat detaljer olika, och när de berättar lägger de tyngdpunkten på det som de uppfattat som det verkligt centrala, precis som när vi själva berättar om något verkligt viktigt som hänt. I efterhand ser vi mönster och detaljer som kanske inte var uppenbara just när de hände, och massor av fakta och detaljer känns mindre relevanta och kommer inte med.

Påskens vittnen, de som var med och de som mötte den uppståndne Jesus, delade med sig av vad de sett och hört, och spred budskapet om hur Gud kommit i världen, mött människor och kommit med försoning och befrielse, och bar på en kärlek starkare än döden. Och deras vittnesmål inspirerar och lär oss än idag. Men inte bara de första kristna var påskens vittnen, utan även vi får vara påskens vittnen i vår vardag. Också vi har i uppgift som kristna att vittna om påskens under – det som hände då, men också hur uppståndelsen, Guds kärlek och försoning finns i våra liv idag. De här vittnesbörden kan ibland vara konkreta, att vi vågar prata om hur tron spelar roll i våra liv, eller hur erfarenheter av nåd, förlåtelse, Guds kärlek och frid gör eller gjort skillnad för oss. Men vi kan också vara påskens vittnen i handling för människor omkring oss.

Kanske låter det stort att vara ett påskens vittne – hur ska vi kunna vara det, i jämförelse med dessa första kristna som mött Jesus, brutit bröd med honom, träffat honom i fysisk bemärkelse, själva varit med. Men även dessa, de som vi nu ser som apostlar och några av de viktigaste människorna i den kristna historien, tvivlade på sin förmåga. När Petrus springer där i vattenbrynet mot Jesus vet vi inte vad han tänker, men nog måste det finnas dubbla känslor hos honom – en stark kärlek och övertygelse men också oro även sin egen förmåga, att han svikit när det verkligen gällde. Och som Paulus skriver i episteltexten, att han som en gång förföljde de kristna nu är en apostel – han kallar till och med sig själv för ett ofullgånget foster. Den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar i deras vanliga vardagssyssla, med alla deras brister och styrkor och erfarenheter, och även vi kan upptäcka den uppståndne i våra vanliga, vardagliga liv.

Men liksom Paulus skriver att det är Guds nåd som verkar i honom, så är det också för oss. Med Guds hjälp får vi i våra liv vara vittnen för påskens under och försoningens och förlåtelsens hemlighet. Vi får vila och leva i Guds kärlek, och med våra ord och handlingar vittna om denna kärlek för människor omkring oss. Amen 

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, andra söndagen i påsktiden, påsk, Jesus, kyrka, vittnen

Kampen mot ondskan

Predikan på tredje söndagen i fastan, 11 mars 2012, i Svenska lutherska församlingen i Toronto.

Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Första Samuelsboken 17:40 - 50

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller oanständigt och tanklöst eller lättsinnigt tal — sådant passar sig inte — utan bara tacksägelse till Gud. Ni vet ju mycket väl att ingen kan få del i Kristi och Guds rike om han är otuktig eller oren eller självisk, alltså avgudadyrkare. Låt ingen lura er med tomma ord, det är sådant som drar Guds vrede över olydnadens människor. Ha därför ingenting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn — ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning. Efesierbrevet 5:1-9

Det är en episk, nästan mytologisk, berättelse om kampen mot ondskan som möter oss i den gammaltestamentliga texten idag. David och Goliat har blivit ett uttryck, en språklig figur nästan, för en kamp där en till synes liten och svag men rättfärdig person eller grupp står mot en till synes obetvinglig ond makt som försöker förtrycka den rättrogne men där dennes list och mod övervinner makten. Mönstret ser vi i allt från klassiska dramer till moderna actionfilmer, och inte sällan också som en modell för hur vi tänker kring världen.

Tyvärr är det ju inte alltid som verkligheten är så här enkel, snarare är den nästan aldrig det. Att kampen mot ondskan tar sig formen av en konkret fiende som dessutom kan besegras med en slunga. Ondskan, både i form av illvilja och grymhet och i handlingar som gör människor och skapelsen illa, är sällan renodlad och ofta mångbottnad. Samtidigt möter vi ständigt dessa berättelser, och det är sällan vi ifrågasätter att vi skulle höra till de goda, att vi självklart är de där små men rättfärdiga och det onda är de andra.

Att det finns ondska och grymhet i världen är utan tvekan sant. Lidandet som människor utsätts för på grund av andra människors grymhet, obetänksamhet, lathet och likgiltighet är obeskrivligt. Vi ser det på tv-nyheterna varje dag, oavsett om det är direkt i form av blodiga attacker på civila för att bevara sin egen makt eller våld mot familjemedlemmar, eller i mer indirekt form där människor svälter eller lever under obeskrivligt svåra arbets- och livsvillkor på grund av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Jag tvivlar inte på att ondskan finns. Men det finns en stor risk i att lockas av tankefiguren att ondskan och ”de onda” är samma sak. Att ondskan går att förlägga till någon enskild person eller regim eller grupp, och att kampen mot ondskan innebär att bekämpa just dem. Tanken på att det går att göra helt rätt, stå på de godas sida rakt igenom och bekämpa de onda är lockande, men tyvärr inte någon särskilt realistisk beskrivning av verkligheten. I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva och i våra egna sammanhang som i bekämpandet av några yttre, personifierade fiender.

För även när vi försöker göra allting rätt misslyckas vi ibland. Det ingår i själva mänsklighetens förutsättningar. Det är det som begreppet synd handlar om. Synd är inte vissa enskilda handlingar som går att definiera som ett en sak är en synd och en annan är inte synd. Ordet synd betyder bokstavligen ”att missa målet”, och handlar just om det, att inte kunna leva upp till det perfekta där vi gör allting rätt och är helt goda, rättfärdiga med bibelns ord. Det ligger i mänsklighetens natur att vara begränsade – i allt vi gör måste vi prioritera, väga olika goda och dåliga konsekvenser, förutsättningar och vilja mot varandra och hur vi än agerar eller väljer kommer någon eller något bli åtminstone lite lidande. Och inom oss trängs längtan efter att göra det rätta och goda, kärleken omsorgen och kamplusten med vår svaghet, lathet, ärelystnad eller likgiltighet. Sällan är vi i våra vardagliga liv en Davidhjälte med en tydlig Goliat att bekämpa. Och de stora hoten mot världen som helhet och mot människors liv är vi, oavsett vi vill det eller inte, med och upprätthåller. Sättet som våra samhällen är uppbyggda på, och hur vi lever och konsumerar och reser förutsätter att vi överutnyttjar jordens resurser och att det finns människor i andra länder som lever och arbetar under villkor som vi aldrig skulle acceptera, för att producera de varor vi tar för självklara till låga priser. Samtidigt finns ju ingen möjlighet att helt eller kanske ens delvis ställa sig utanför de här systemen. Att kämpa mot ondskan i det sammanhanget är alltså inte något som låter sig göras enkelt.

I episteltexten beskrivs ett kristet idealliv i någon mening. Hur de ”rena” ska leva utan att ens ägna sig åt ”tanklöst tal”, än mindre annan synd. Och hur de för att upprätthålla sin renhet ska hålla sig borta från andra människor som riskerar dra dem med sig. Detta brev, Efesierbrevet, anses vara skrivet runt 60-talet efter kr, en period då de kristna församlingarna började formeras och komma i konflikt med det omgivande judiska samhället, och de kristna var övertygade om att Kristi återkomst var nära förestående. Kanske ska uppmaningen att isolera sig och försöka leva så rent som möjligt förstås i det sammanhanget. För på många andra ställen, i såväl gamla som nya testamentet, finns en klar insikt om svårigheten att leva upp till idealet som människa, och det finns som ni vet också många och tydliga uppmaningar både att engagera sig i det omgivande samhället och ta ansvar och bry sig om människor även om de inte hör till den egna gruppen. Den viktigaste delen av texten är kanske det som kommer precis innan den passage vi läst i gudstjänsten idag. Där står det: Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Det kommer nämligen först: Guds förlåtelse genom Kristus. Vi kan aldrig leva perfekt, göra allting rätt, vara helt ”rena”, eller med ett teologiskt språkbruk bli rättfärdiga genom hur vi lever våra liv. Det är just därför Gud blev människa i Jesus Kristus, och genom honom finns försoning och förlåtelse. För att Jesus gick in i vår kamp på jorden, som vi sjöng i psalmen [SvPs 358], finns förlåtelse och upprättelse för oss, och utifrån den får vi leva våra liv.

Kampen mot ondskan i ett kristet liv är alltid en kamp tillsammans med Jesus, inte på egen hand. Det är en kamp både mot ondskan i världen och ondskan inom oss. Att förlåtelsen och Guds försoning med oss kommer först, och att vi i oss själva aldrig kan göra allting rätt betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att det spelar ändå inte någon roll. Det betyder inte heller att vi ska bara ska fokusera på oss själva, vår tro och relation till Gud utan att bry oss om vår omvärld. Tvärtom finns en riktning: utifrån den kärlek vi möter i Jesus, utifrån hans kamp mot och seger över ondskan får vi både vila i kärleken och ansluta oss till kampen.

Men den kampen kan aldrig förenklas till en enkel strid mot en uttalad fiende. Om det stora hotet mot det judiska folket på Davids tid var härskarfolket filistéerna med Goliat i främsta stridsledet, så är hoten i vår tid andra. Visst finns fortfarande regimer som förtrycker sina egna och andra folk, men många av hoten är mer svåra att greppa, och där vi genom hur vi lever våra liv är med och upprätthåller systemen.

I den här världen måste vi hela tiden leva i den växelverkan. Vila i att det inte på vår ”renhet” eller våra handlingar eller rätta val som vår relation till Gud beror, utan på Guds kärlek till oss. Men samtidigt varje dag försöka använda den kärleken som inspiration för att leva i kärlek inte bara mot de människor vi har närmast oss, utan också i den kämpande kärlek som Jesus visade mot hela världen. Varje dag försöka att inte luta oss tillbaka utan ta en kamp, göra ett aktivt val, ställa oss på den svages, förtrycktes eller marginaliserades sida. Där får vi ställa oss tillsammans med Jesus.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, svenska kyrkan, kristendom, ondska, kampen mot ondskan, fastan

Det hemlösa flyktingbarnet Jesus

Betraktelse på Värnlösa barns dag 28/12 2011, på morgonmässa i Uppsala Domkyrka. Texten hör egentligen till Söndagen efter Jul, som faller bort i år.

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.”
Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen,och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré. (Matteausevangeliet 2:13-23)

Idag firar vi Värnlösa barns dag, det som förr hette menlösa barns dag, till minne av de barn som enligt Matteusevangeliet Herodes lät döda i Betlehem och hur Jesusbarnet fick tillbringa sin första tid i livet som ett flyktingbarn i Egypten. Julglittret går över ganska snabbt – på annandagen firas den förste martyren Stefanos och nu alltså något av det grymmaste vi kan tänka oss, ett besinningslöst massmord på barn för att säkra sin egen makt. Det gulliga och mysiga, det i bästa fall fridsamma och värsta fall tillrättalagda som i vår kultur präglar julfirandet får ett abrupt slut.

Kanske kan läsningen om den här fruktansvärda händelsen bli en påminnelse om att det inte alltid är så gulligt och glittrigt som vi tror, ens i julefriden. Genom reklam och medier, men kanske också av familj, vänner och arbetskamrater byggs förväntningarna upp att just de här dagarna ska allt vara perfekt – familj och släkt ska vara samlad, barnens ögon ska tindra, julklapparna ska vara rätt uttänkta och maten ska inte bara smaka bra utan helst vara hemgjord. Vi vet att för väldigt många människor ser julen inte ut så. Kampanjen Vit jul har påmint oss i år om de tusentals barn som växer upp i familjer med alkoholmissbruk där julen kan vara fruktansvärd, men även för många som inte har den sortens situation kan julen ändå vara mer fylld av spänning och oro än julefrid. Allt fler barn i vårt land växer upp i fattigdom, och antalet vräkningar av barnfamiljer ökar. I vuxen ålder är väldigt många ensamma – många har ingen familj, och andra så svåra relationer att de inte vill träffa dem. Eller så väcker stressen och pressen olösta konflikter eller gamla sår, och dagarna som skulle vara mysiga och fridfulla mer fyllda av oro och irritation. Då kan bilderna av den perfekta julen kännas mer som ett hån, en påminnelse av hur långt det egna livet är från idealet och hur det borde vara.
Men texten handlar ju inte bara, eller främst om oss här och nu. Huvudpoängen i hela julfirandet är inkarnationen – Gud blir människa. För att återupprätta bandet mellan Gud och mänskligheten väljer Gud att möta oss människor på vår egen planhalva, här i världen. Guds människoblivande är en förutsättning för försoningen, men också den yttersta solidaritetshandlingen. För att gemenskap med oss väljer Gud att dela våra livsvillkor. Genom Jesus vet Gud hur det är att vara människa. Och Jesus börjar sitt liv som hemlös, född i uthuset. Och får snabbt bege sig iväg på flykt. Även om han – såvitt vi kan utläsa av texterna – fick växa upp med omsorgsfulla föräldrar trots sin i omgivningens ögon antagligen märkliga tillkomst, så var hans liv sannolikt inte helt enkelt, ens som barn. Och hur han fick uppleva en lång rad variationer av lidande och förnedring, svek och ångest hör vi om under fastan och påskveckan. Jesus delar våra erfarenheter och villkor – och genom honom vet vi att Gud inte är avlägsen och långt borta, utan en Gud som själv erfarit otryggheten, längtan, svårigheter och smärta. Det är också ett av Gudsnamnen som vi sjunger om i julpsalmerna: Immanuel, Gud med oss. Berättelsen på värnlösa barns dag påminner också om hur riskfyllt detta människoblivande var. Att Gud inte bara utsatte sig för risken att uppleva allt svårt och underbart med att vara människa, utan också att det väldigt lätt hade kunnat gå väldigt illa.

Idag får vi tänka inte bara på barnen som dog i Betlehem efter Jesu födelse, utan också alla barn som inte får den trygghet, frihet och omsorg som de behöver och har rätt till, i vårt land och runt om i världen. Men vi får också minnas att mitt i deras liv och våra liv, finns en Gud som delar glädje och nyfikenhet, ensamhet och oro, smärta och längtan. Det hemlösa flyktingbarnet Jesus. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, predikan, värnlösa barns dag, barn, kyrka, tro, religion, utsatthet, betraktelse

Vårt hemland är himlen - Söndagen före domsöndagen

Predikan på Söndagen före domsöndagen, 13 november 2011, i Samariterhemmets kyrka. En kortare version av samma predikan hölls i kryptan på Norrbyska studenthemmet 14 november.

Epistel
Till de kristna i Filippi kap 3, vers 20 - 21 kap 4 vers 1
Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans.

Evangelium
Evangeliet enligt Lukas kapitel 17, vers 20 - 30
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Till lärjungarna sade han: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Om man får tro en och annan så är det ju lite av ett under att vi står här idag. Världen skulle ju, enligt självutnämnda domedagsprofeter, gå under i fredags. Och det var ju knappast första gången – ett flertal gånger bara det senaste året har vi hört om olika mer eller mindre obskyra religiösa grupper och ledare som påstår sig kunna tolka såväl bibelns uppenbarelsebok som tidens tecken och sedan räkna ut den exakta tidpunkten för jordens undergång eller den stora apokalypsen. Men än så länge snurrar världen vidare.

Samtidigt hör vi i de kanske lite mer seriösa delarna av nyhetsrapporteringen om sådant som faktiskt låter som tecken på att vi lever i den yttersta tiden. De finansiella och ekonomiska systemen i Europa är mer eller mindre i fritt fall och om ekonomierna kollapsar påverkas om inte jorden som sådan så åtminstone väldigt mycket i hur våra samhällen fungerar. Samtidigt verkar de politiska systemen inte riktigt klara av att hantera problemen. Ännu mer handfallna verkar världens ledare inför den kris som faktiskt hotar själva jordens överlevnad, klimat- och miljökrisen. Trots att vi under lång tid sett tecken efter tecken på att utvecklingen går allt snabbare åt fel håll, verkar det vara väldigt svårt att hitta vägen framåt.

På sätt och vis kan vi kanske i detta känna igen oss i Jesus beskrivning av domedagsprofeterna som pekar åt alla håll samtidigt, och hur lätt det är att springa efter. Att när man lever i en tid av osäkerhet och oro, känns det tryggt med någon som tvärsäkert talar om hur det är och ger snabba svar och enkla lösningar. Men det är just det som Jesus varnar för. De som tvärsäkert säger ”här är han” eller ”där är han”, de som vet precis antingen vad Gud vill eller hur människor borde leva. Istället för att rusa åt olika håll, så finns Guds rike inom oss säger Jesus. Den dagen Jesus kommer tillbaka finns det ingen risk att vi missar det. Men fram till dess kommer livet gå på ungefär som vanligt.

Temat för den här söndagen är vaksamhet och väntan. Den är som en uppladdning inför nästa söndag, Domsöndagen, då vi fokuserar Kristi återkomst – både domen och nåden, Guds slutgiltiga seger över ondskan och skapelsens återupprättande. Men den här söndagen står vi ännu i det ovissa, oklara. I vaksamhet och väntan.

På sätt och vis är det ju kännetecknande för hela det kristna livet. Att vi lever i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Som Paulus skriver i episteltexten, ”vårt hemland är himlen”, och det är därifrån Jesus lovat komma. Vi får tro och hoppas och längta efter den dag då lidande och orättvisor ska få ett slut. Samtidigt har vi uppgifter i den här världen. Så länge den står kvar, har vi som kristna ett ansvar för att vårda skapelsen och varandra, att leva så att vi efter bästa förmåga kan upptäcka Guds rike här och nu.

Det finns en sång som jag tycker beskriver det här temat väldigt väl. Den är skriven av Ingemar Johansson och finns som psalm 975 i tillägget till psalmboken, och några rader låter så här:

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination

bortom det vi kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta åren som jag nu har framför mig.
I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land
löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand
att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Jag tycker att spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu” beskrivs både träffande och vackert. Hur himlen får bli inte en ursäkt eller löfte som gör att vi bortser från den här världens lidande och orättvisor, utan ett mål som ger oss mod, kraft och inspiration att möta livet här och nu. Och att det inte bara är nån sorts vag förhoppning, utan en hemhörighet, en bit av det landet och ett löfte om att vi hör hemma där.

Så tills vi får komma hem till Gud, kan vi varken vända oss bort från vardagsvärlden och bara längta till himlen, men inte heller leva som om den inte fanns eller att det inte fanns någon ytterligare mening eller ansvar i våra liv förutom det som finns här och nu. ”Den osynliga hand som herren sträckt mig”, står det om i psalmen, en hjälp att sträva och arbeta för Guds rike här och nu, att ta ansvar för varandra. Så länge vi lever i den här världen har vi ett sådant ansvar, både för de människor som finns närmast oss, för att bygga ett gott samhälle och för att jorden som helhet – människor och natur – får leva. I spänningen mellan ”inte ännu” och ”redan nu” får vi både längta hem och upptäcka Guds rike inom oss.

Bonus för bloggläsare: Ingemar Johansson sjunger Alltid på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, pilgrimsvandringen, söndagen före domsöndagen, ingemar johansson, kyrka, tro, jesus, Svenska kyrkan

Att bli sedd - om änglar och Guds närvaro

Predikan på Den heliga Mikaels dag 2 oktober, Samariterhemmets kyrka i Uppsala.

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där. I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.” Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.” (Första Moseboken 28:10-17)

Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” Natanael frågade: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.” Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.” Då sade Jesus till honom: ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.” Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” (Johannesevangeliet 1:47-51)

”Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte!”

Jakobs utrop när han vaknar ur sin dröm känns igen – om inte ordagrant så är hans kombination av förvåning, bävan och längtan något som många personer, i bibeln och den kristna traditionen, ger uttryck för när de mött Gud. I drömmen – som kanske inte bara är en dröm – står himlens port öppen och änglarna rör sig mellan himmel och jord. Hans enkla sovplats blir plötsligt en mötesplats med Gud.

Temat på den heliga Mikaels dag är Änglarna, och vi möter tre väldigt olika änglaberättelser, eller kanske snarare berättelser där änglarna finns med, i dagens texter. Jakobs dröm, den märkliga, apokalyptiska bilden av Mikael som slåss med draken i den yttersta tiden, och slutligen en berättelse om hur Jesus på sitt karaktäristiska sätt ser en människa som annars känner sig osedd och utlovar änglars närvaro.

Änglar har en lite märklig plats i den kristna traditionen, eller de har snarare mycket mer än EN plats. Änglar förekommer i många bibliska berättelser, men i väldigt olika funktioner och av olika karaktär: budbäraränglar som kommer med besked eller löften från Gud, skyddsänglar som vakar över människor, himmelsänglar som prisar Gud eller visar på Guds härlighet, makt och helighet, eller som stridsänglar som leder kampen mot det onda som i dagens episteltext. Samtidigt som den bibliska bilden av vad en ängel är inte är särskilt entydig, så blir det inte enklare av att änglarna kanske är de allra mest älskade och omhuldade figurerna i folkliga berättelser, legender och vanliga människors tankar om det andliga livet, som inte alls nödvändigtvis är så förankrade i den kristna traditionen. Bokmärkesänglar och barndomens aftonbön om änglar som går runt vårt hus blandas i medvetandet med bibelns berättelser och mer nutida tankeströmningar kring andar och energier hos många människor. Det är helt enkelt inte särskilt lätt att säga vad en ängel är.

En sak kan dock klart sägas om änglarna i den kristna traditionen, och det är att de agerar på uppdrag av Gud. De underlättar eller symboliserar mötet mellan Gud och människa eller hjälper människor upptäcka hur Gud redan finns i deras liv.

I texterna idag är omnämnandet av änglarna en genomgående röd tråd. Men det finns också en annan röd tråd, nämligen människan som blir sedd, erkänd och uppmärksammad av Gud, precis där hon är och mitt i det enkla och vardagliga. I texterna finns änglarna med när människor får en uppgift och ett sammanhang.

I den gammaltestamentliga texten är Jakob på väg bort från Esau som han just lurat på sin faders välsignelse, och på väg till Laban för att gifta sig med hans dotter. Jakob är visserligen en av patriarkerna, men han framstår ju inte i texterna som av odelat sympatisk karaktär. Trots det får han i drömmen veta att hans folk ska bli stort och fortsatt vara Guds folk och leva i det land Gud utlovat. Där han låg på marken, ensam och osäker på framtiden måste drömmen ha varit lika overklig som stark. På en plats som verkade allt annat än välsignad fick han möta Gud.

Människors tänkesätt, hur Gud beskrivs och livsbetingelserna i berättelserna i moseböckerna är på många sätt främmande för oss. De utspelar sig i en tankevärld åtskilda från vår inte bara i geografiska avstånd och i tid, utan också i hur människor då tänkte kring sig själva, världen och Gud. Vi ska nog vara försiktiga i att dra alltför stora slutsatser ur berättelserna eller ta dem alltför konkret som föredömen eller vad de säger om Gud och oss människor i detalj. Men i de stora dragen berättar de om människors möte med Gud, och tillsammans med texter ur Nya testamentet kan vi se mönster redan i de äldsta berättelserna, mönster om vem Gud är och vad Gud vill och hur Gud möter oss.

För mig är det här en berättelse med ett sådant mönster. Jakob upplevde sig säkert ute på hal is, osäker på vart han var på väg och vad som väntade honom. Där i öknen, på en enkel rastplats fick han möta Gud, fick ett uppdrag och en bekräftelse om att Gud inte hade övergivit honom.

Kanske var Natael, vars kallelseberättelse vi hörde om i evangeliet, i en liknande livssituation. Det vet vi inte – han förekommer bara i den här berättelsen i hela bibeln, och nämns i förbifarten i samband med att den uppståndne Kristus visar sig för lärjungarna. Det enda vi vet om honom är alltså att han stannade kvar hos Jesus med de andra lärjungarna ända till slutet. Och även i den här texten får vi veta väldigt lite om honom, men Jesus såg något i honom. Och Natanael överväldigades av detta, kände sig sett, bekräftad och uppmärksammad på det sätt som vi hör om i många berättelser om Jesus. Jesus ser förbi det yttre, förbi det förväntade och ser människor, på riktigt. Och genom att förvänta sig mycket av dem, så följer de, svarar och kan bli till redskap för Guds rike. När Jesus sedan talar om himlen som ska öppnas så anspelar han tydligt just på den text vi hört, om Jakobs dröm, en känd text för dem som lyssnade. Han pekar här på att han själv är länken mellan himmel och jord.

Änglarna som finns med här, blir bilden för att porten är öppen mellan himmel och jord. Genom Jesus är det inte stängt, utan Gud finns närvarande, vill vara närvarande också i våra liv. Vanliga dagar, i en stenig vardagsöken eller när vi står inför något stort och utmanande, så finns Gud där. Guds blick som ser och förstår oss, och Guds uppmaning och utmaning att stå till tjänst. Att följa Jesus, att finnas till för varandra, kanske få vara Guds budbärare till någon annan människa.

Gud finns även på denna plats, även i våra liv, även i våra medmänniskor. Genom att försöka leva nära Gud och stå våra medmänniskor till tjänst, blir det kanske tydligt också för oss som för Jakob: Sannerligen, Gud finns på denna plats, och jag visste det inte!

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, kyrka, religion, Jesus, Mikaelidagen, änglar

Att inte döma

Predikan på 4:e söndagen e trefaldighet, Samariterhemmets kyrka i Uppsala 17 juli 2011.

Om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. (Galaterbrevet 6:1-7)

Jesus sade: "Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Lukas 6:36-42)

I dagens texter möter vi paradoxer. En spänning mellan krav och frihet, mellan att ställa höga krav eller förväntningar å ena sidan och att inte döma våra medmänniskor å den andra. Vi ska visa våra syskon i tron tillrätta, men vi ska också frikänna. Ord som barmhärtighet, ödmjukhet och att bära varandras bördor står i centrum, men också att vad man sår får man skörda, hyckleri och att Gud ska döma. Det är helt enkelt en brokig skara perspektiv på hur vi ska leva tillsammans.

En utgångspunkt eller förutsättning i alla de här texterna är det kanske banala men viktiga konstaterandet att vi som människor är ofullkomliga. Hur gärna vi än vill leva perfekt så är det omöjligt. Inbyggt i själva vår mänsklighet finns otillräckligheten. Även när vi gör allt vi kan, finns intressekonflikter och motsatta behov hos människor omkring oss. Och sällan kan vi göra riktigt allt – vår goda vilja och höga ambitioner möter en verklighet av mänskliga brister, våra egna och andras. Detta är ju själva grunden och utgångspunkten för nåden och den kristna trons kärna: det är inte genom våra goda gärningar och perfekta liv som vi blir frälsta utan genom Guds kärlek till oss. Vi kommer aldrig in i Guds rike av duktighet, utan av nåd. Det är själva nyckeln, det svårbegripliga men underbara i evangeliet.

Men även om vi vågar lita på att det gäller i vår relation till Gud, så återstår ju vardagen. Människorna som vi ska leva och samsas med, våra liv och uppgifter, vår syn på oss själva och varandra. Hur ska vi leva våra liv? När vi nu inte lyckas med allt, hur ska vi då förhålla oss till våra egna och andra misslyckanden?

Det är här dagens texter kommer in. För när vi ska fungera tillsammans, och när vi ska leva som kristna, så behöver vi både sträva efter att leva gott och ansvarsfullt, men också acceptera våra egna och andras svagheter. Det finns en stor frestelse i att kompensera sina egna tillkortakommanden med att antingen förfasa sig över andra, eller genom att påpeka och döma dessa. Det är det som Jesus väldigt drastiska bild handlar om. Vi fokuserar våra medmänniskors flisor utan att se eller vilja kännas vid bjälken i vårt eget öga. Jesus uppmanar oss att först arbeta oss själva, först ta bort bjälken, först försöka leva så genomtänkt och ansvarsfullt som möjligt, innan vi börjar lägga oss i andras förehavanden.

Det är en väldigt god levnadsregel. Men i sig själv, eller ensam, så riskerar även den att leda fel. En konsekvens av att ha denna regel som en ensam hållpunkt, riskerar att bli inkrökthet och självupptagenhet. Om mitt huvudsakliga projekt i livet blir att försöka leva så rätt och gott som möjligt, utan att se till mina medmänniskor, blir jag sannolikt i bästa fall självcentrerad, i värsta fall inskränkt och kanske även lätt outhärdlig att ha att göra med. Men det är inte heller budskapet. De uppmaningar som ges oss i texterna, tillsammans med att vi ska anstränga oss för att själva leva goda liv, är ju just att se till vår nästa. Hur tryggt och enkelt det än vore att bara leva för sig själv, upptagen med att göra sig själv till en bättre människa, så är det inte vår uppgift. Vi måste leva i världen, med andra, för andra.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig, säger Jesus. Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag, säger Paulus. Våra strävanden efter att leva goda liv går genom att finnas till för våra medmänniskor. Genom att ge till andra får vi tillbaka, inte i första hand genom självrättfärdighetens tillfredsställelse, utan genom att bidra till att göra världen eller livet lite lättare för någon annan.

Jag tror att nyckeln till detta är Jesus. Jesus som förebild men också förtröstan på förlåtelsen. Genom att försöka leva nära Jesus och försöka se på våra medmänniskor och oss själva med hans blick. Dels hans uppfordrande blick, som såg världens orättvisor och avslöjade hyckleri och maktfullkomlighet. Den icke-neutrala blicken, som inte bara registrerade det han såg omkring sig, utan som tog ställning, ställde sig på de utsattas och förtrycktas sida och som inte tvekade att agera när det behövdes. När vi finns bland hycklarna, de fega eller de som drar nytta av andras svaghet – medvetet eller omedvetet – då behöver vi utsätta oss för hans rannsakande och ärliga blick. Men vi behöver också se på oss själva och våra medmänniskor med hans kärleksfulla och förlåtande blick. Det beskrivs flera gånger i evangelierna hur Jesus ser på människorna omkring sig och drabbas av medlidande och rörelse. Den kärleksfulla, omsorgsfulla och ömma blicken får vi också se på andra med, och när det behövs, oss själva.

När vi övar oss att se med Jesu blick, att leva nära honom, övar vi oss på att vara föredömen utan att vara fördömande. Det är inte alltid en enkel uppgift. Men får öva oss på det, med Guds hjälp. Och vi får göra det i förvissningen om att bara Gud är den som verkligen kan döma. Och att Guds nåd, kärlek och barmhärtighet är större än vi kan ana.