Att födas på nytt - om Uppståndelsemönstret

Predikan på högmässa i Eriksbergskyrkan, Uppsala, på Första söndagen efter trefaldighet, 14 juni. Temat för söndagen är Vårt dop.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.
Rom 6:3-11

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. "Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."
Joh 3:1-8

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?

Nikodemus frågor låter kanske lite banala och barnsliga, men sätter fingret på det svåra med bildspråket som används i den kristna traditionen. När man ska försöka beskriva eller förklara det oerhörda i Guds kärlek och vad Gud gör och vill med skapelsen och mänskligheten, då räcker inte orden till, utan bilderna behövs. Men det bygger ju på att man förstår vad de menar, så att bilderna och metaforerna inte gör saken mer obegriplig, utan pekar på något större.

I dagens texter får vi två - i den kristna traditionen välkända - bilder eller beskrivningar av samma sak: att dö och uppstå med Kristus, och att födas på nytt. Att de inte beskriver ett bokstavligt skeende är kanske självklart, men vad betyder det? Förståelsen av begreppet pånyttfödelse, att födas på nytt, har i den kristna traditionen varierat genom historien men många får nog associationer till väckelserörelsernas tal om att vända om, bli frälst, börja om, födas på nytt. Då blir det om inte bokstavligt så konkret, att börja ett helt nytt liv där man lämnar det gamla bakom sig. Och en del människor går igenom sådana erfarenheter - antingen genom att finna tron, men kanske också i andra bemärkelser som att bli fri från ett missbruk eller lämna ett våldsamt och förtryckande äktenskap. Men för de flesta, även kristna, är livsresan snarare en väg man vandrar med långsamma vindlingar och krökar än en tvärnit och ett helt nytt spår med tydliga före och efter. Dessutom, och det vet de flesta som gått en bit på trons väg, så är det inte så att det går att leva felfritt, att omvändelsen gäller en gång för alla och sen går det som på räls. Så jag tror inte att Jesus - i alla fall inte bara - talar om att födas på nytt en enda gång och börja ett helt nytt liv.

Nej. jag tror att Jesus - och Paulus som skriver om att dö och uppstå med Kristus - talar om något mer grundläggande än en enda händelse i våra liv. Jag tror att han talar om Uppståndelsemönstret. Om hur Gud besegrar döden, det onda, det hopplösa genom att själv dö av kärlek. Gud älskar mänskligheten så mycket, vill så gärna ha gemenskap med oss, att Gud väljer att själv bli människa och gå i döden för vår skull. Och den kärleken rår inte ens döden på - genom döden segrar Livet. Det är det vi firar på påsknatten och varje söndag, året runt. Och det mönstret, att livet segrar över döden, det är det som Paulus skriver om, att vi i dopet får del av kristi död och uppståndelse. Att mönstret att livet vinner finns också i våra liv. I det stora som gäller de eviga tingen och att vi hör hemma hos Gud när tiden tar slut. Men också i det lilla. Uppståndelsemönstret kan vi ana överallt, hur något nytt kan växa när något gammalt dör, hur nya möjligheter kan visa sig i de mest hopplösa situationer, hur det kan finnas det som är liv, kreativitet och kampvilja mitt i det som verkar som död, destruktivitet och hopplöshet. Det som också beskrivs som Vetekornets lag, att kornet läggs i jorden för att dö, men gror och blir något nytt och mycket större. Samma bild finns i dopet. Även om vi i vår tradition oftast häller vatten över huvudet på den som döps, så är det en symbolisk version av den nedsäkning i vatten som skedde bland de första kristna och som finns i många andra kristna traditioner. Då blir symbolen tydligare att det handlar om att dö - dränkas - och uppstå. Så har också berättelsen om Israels folks väg genom röda havet tolkas, som en förebild för dopet. Folket som går genom vattnet, döden, till liv och befrielse. Det är samma uppståndelsemönster.

Att födas på nytt handlar om att dag efter dag ge plats för ett nytt liv i ditt liv. Att leva i uppståndelsemönstret. Att lämna det bakom sig som det är dags att lämna och att se den kärlek som starkare än döden och ge plats för den i ditt liv och sprida den vidare till människor omkring dig. Den här sortens uppmaningar hamnar lätt i kategorin lätt att säga - svårt att göra. Och så är det. Ingen av oss kan göra det helt av vår egen kraft och förmåga. Och det är här som Anden kommer in i bilden, som Jesus också talar om i texten. Gudsvinden blåser vart den vill, och kan ibland på de märkligaste sätt föra oss närmare Gud, vidga våra perspektiv eller puffa oss i rätt riktning för att hjälpa en medmänniska. Det är med Guds andes hjälp och närvaro som vi kan vandra i uppståndelsemönstret och leva i vårt dop, dag efter dag.

Nikodemus, han som sökte upp Jesus mitt i natten för att han var rädd för de andra i samma mäktiga ställning som han själv, han fick kanske inte riktigt de svar han förväntat sig av Jesus. Och så är det ofta. När man umgås med Jesus - i texterna och i bön och genom att försöka leva i hans efterföljd, då blir det inte alltid som man förväntar sig. Andens vindar blåser inte alltid som vi tänkt. Men vi kan lita på att uppståndelsemönstret finns med som en röd tråd. Mönstret att det finns befrielse i hopplösaste av situationer, att det kan växa ur den frusnaste jord, att den kärlek som bär oss är starkare än döden själv.

Amen

Varför är du här?

Veckomässa på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, 5 maj.

När Elia kom fram till Guds berg Horeb gick han in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: "Varför är du här, Elia?" Han sade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?" Han svarade: "Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv." Herren sade till Elia: "Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. (1 Kungaboken 19:9-16)

Det här är en fantastisk text, tycker jag. Särskilt i sitt sammanhang, den bit som kommer innan. Då utkämpar Elia, den sista rättrogna profeten, en sorts profet-battle med drottningens onda profeter, som han naturligtvis vinner, men jagas på flykten. Han går genom öknen tills han är redo att ge upp och dö, men får besök av en ängel och kraft att gå vidare till Guds berg, Horeb. Och där får han möta Gud, inte i det stora och dramatiska, utan i ett stilla sus, i ljudet av tystnad, eller frånvaro av ljud, som det hebreiska ordet kan översättas.

Men även om kanske den här bilden, av hur Gud inte finns i stormen utan i suset, kanske är det allra kändaste i texten så är det inte det jag fastnar för. Trots allt det dramatiska utanpåverket är det något annat. Elia får frågan av Gud: Varför är du här? Och när Elia klagar, nog med all rätt, över sin eländiga situation, så säger inte Gud några i allmänhet tröstande ord, något lagom gulligt. Nej, Elia får istället en ny uppgift. Gud bortförklarar inte, kommer inte med några fromma floskler eller låtsas som att allt är fint. Istället får Elia en vägvisning om en väg framåt, en insikt om vad som, trots allt, går att göra i just den här situationen.

Och kanske är det där den här texten talar till oss idag. Visst också i att söka Gud i det stilla och enkla snarare än i det spektakulära, men också i Elias uppgift. Att när det verkar som mest hopplöst, när frågan Varför vi är här inte har något trevligt svar, då är Guds svar inte fromma floskler utan en ny uppgift. En realistisk blick på verkligheten och framför allt ett hopp, att det alltid finns en väg som leder framåt. Alltid finns hopp om ett liv som bär. Och förtröstan på att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.

Andra bloggar om: predikan, Elia, Gud, uppgift

Vägen till livet är kärlekens väg

Predikan i Almtunakyrkan, Uppsala, på fjärde söndagen i påsktiden.

Mose och folket bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Mosebok 13:20-22)

När Judas hade gått sade Jesus: "Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Johannesev 13:31-35)

Visst vore det skönt med en molnstod? En tydlig vägvisare som gick framför och alltid visade vad som var rätt väg, ledde en rätt i livet. I berättelserna om Israels vandring genom öknen finns den där, molnstoden -eller eldstoden, på natten - som ledde folket rätt.

Jag tror att människor ofta längtar efter det, tydliga riktlinjer, ordning och reda, enkla svar och raka besked. I en värld av gråzoner är det ibland lätt att önska sig lite mer av svart och vitt. Eller i alla fall lite tydligare skillnader mellan mörkgrått och ljusgrått. Enkla och tydliga principer som tala om vad som är rätt och fel och hur jag ska leva mitt liv. Mycket riktigt är det inte heller ovanligt att människor vänder sig till de rörelser, religiösa eller politiska, som erbjuder just dessa enkla svar, tydliga skillnader och snabba lösningar. Men jag tror inte att det är ärendet i texterna idag, inte det som är evangeliet i dagens tema.

Temat idag är "vägen till livet". Men vägen till livet är ingen enkel lösning, inga tvärsäkra regler för hur allting är. I evangelietexten visar Jesus att vägen till livet, det är kärlekens väg. Texten är hämtad från det så kallade avskedstalet i Johannesevangeliet, där Jesus i samband med sin sista måltid med lärjungarna försöker förklara vad som ska hända. Han gör det delvis i ganska svårbegripliga, poetiska och teologiska liknelser och utläggningar. Men här sammanfattas också hans viktigaste budskap i några få meningar: Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Så enkelt och så svårt är det. Vi ska älska varandra. Enkelt att säga, svårare att göra. Svårt, dels därför att det inte alltid är så lätt att se det älskvärda i sina ibland påfrestande medmänniskor. Men också svårt för att det inte alltid är så solklart vad det innebär. Det är ju så lätt att blanda ihop kärlek med andra saker, och att göra tolkningar till sin egen fördel och välja en enklare väg. Jag tror till exempel inte att vara snäll alltid är samma sak som att visa kärlek. Tvärtom kan kärleken ibland kräva av oss att säga obehagliga sanningar. Å andra sidan kan det ibland vara tvärtom - att det inte alls är särskilt kärleksfullt att berätta onödiga detaljer som bara sårar. Nej, kärlekens väg är inte en snitslad bana där det bara är att följa markeringarna. Kärlekens väg kräver att vi tänker själva. Att vi känner. Och jag tror också att den kräver att vi lever i en kärleksfull relation till våra medmänniskor och till Gud.

För kärlekens väg handlar inte om prestationer, om att vara duktigast på att älska. Det är därför det inte finns några enkla svar eller färdiga lösningar. Nyckeln ligger i det som Jesus säger, att vi ska älska varandra "så som jag har älskat er". Kärleken kommer från Gud, och vår kärlek kommer från att vi först är älskade av Gud. Oändligt värdefulla är vi skapade till Guds avbild, skapade att älskas och att älska. Guds kärlek till oss är både djupare och mer långtgående är vi nånsin kan förstå. Även om jag tror att Gud förväntar sig mycket av oss, så är det inte det som avgör att vi är värda att älskas. På kärlekens väg går vi tillsammans med Jesus, en väg som inte alltid är upplyst och tydlig, men där vi inte går själva. Vi är på väg, och som vi sjöng i psalmen är Guds rike redan mitt ibland oss. Här och nu får vi öva oss på att ta emot kärleken och på att ge den vidare.

Vi har ingen molnstod framför oss, eller något facit med alla svar på hur vi ska göra i livets alla situationer. Men vi har en väg, kärlekens väg. Och där har Jesus gått före oss och går tillsammans med oss. Och där får vi både vila i att vi är älskade, och utmanas att hela tiden fortsätta att på alla sätt vi kan ge den kärleken vidare till våra medmänniskor.

Gudstjänster i Uppsala

Det var ett tag sen det hände något här på predikobloggen, men snart blir det lite aktivitet. De närmaste veckorna ska jag nämligen ha lite gudstjänster i Almtunakyrkan och S:t Perskyrka i Uppsala. Predikningarna/betraktelserna kommer upp här, och vill man vara med på riktigt är det följande tider som gäller:

13/4 11.00 Familjegudstjänst, S:t Per
16.00 Gudstjänst, Almtuna

20/4 18.00 Taizémässa, Almtuna
5/5 18.00 Taizémässa, Almtuna
18/5 18.00 Taizémässa, Almtuna

Paus från predikandet tills vidare

Som läsare av min andra blogg vet så lämnar jag för en period församlingstjänsten för att bli doktorand i Uppsala. Mitt pastorsadjunktsår är avklarat och nu blir det heltidsstudier i religionssociologi. Alltså kommer jag att predika mer sällan och framför allt med mindre regelbundenhet. Jag kommer ändå ha kvar predikobloggen, dels för att gamla predikningar kanske kan vara av glädje för någon, dels för att lägga ut eventuella nya alster.

Jag fortsätter blogga på www.martaaxner.net, och där kommer jag att meddela om och när det dyker upp något nytt på predikobloggen. Tack för alla kommentarer, oftast konstruktiva och upplyftande, ibland mer svårbegripliga (för mig). Jag hoppas ni vill fortsätta läsa även om det inte blir så ofta framöver.

Berörda kan vi följa stjärnan

Min avskedspredikan som pastorsadjunkt i Köpings kyrka, Trettondedag jul 2008. Hölls i en temamässa med titeln Berörd, med särskilt uppmärksammande av att svenska kyrkans kampanj Stöd kampen mot HIV avslutas den dagen.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel." Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)

Idag är det Trettondedag Jul, dagen då vi firar att de tre vise männen, kungarna från öster som följde stjärnan, hittar fram till stallet och Jesusbarnet. I svenska kyrkan har den här dagen länge varit en missionsdag, eftersom de vise männen anses vara de första icke-judar som erkände Jesus och därmed blev ett tecken på att Jesus kom till världen för alla folk, inte bara sitt eget. Missionsanknytningen har väl främst markerats genom att vi idag avslutar julinsamlingen, som i många år har gått just till Svenska kyrkans mission, men som i år samlas in under namnet svenska kyrkan. Pengarna går som ni nog vet vid det här laget till arbetet mot HIV och aids i världen.

Mission idag handlar idag – åtminstone som svenska kyrkan arbetar – mindre om att predika för människor och mer om att bygga förutsättningar för befrielse, upprättande, och helande för människor. Det handlar om att stödja kyrkor och församlingar, att bidra till vård, hälsa och utbildning, om att arbeta för fred och försoning och om mänskliga rättigheter. Att resa tecken på Guds rike i världen, och se att vi hör ihop med varandra. Om att se våra olika kyrkor som lokalkontor för den världsvida kyrkan. Så har det inte alltid sett ut. Tyvärr finns det genom historien tecken på att mission har varit mer som kan anas i dagens text – kungar och vise män som rest långt ifrån med presenter och allmosor. Samtidigt som missionen har varit en förutsättning för att människor över världen ska ha fått lära känna Jesus, samtidigt som evangeliet har inneburit inte bara själslig utan ibland också mer konkret upprättelse och befrielse, utbildning och vård, så har missionen i vissa tider gått hand i hand med kolonialism, förtryck och tvång. Ibland väldigt brutalt, ibland mer subtilt. Det går inte att blunda för det, och för de alltjämt ojämlika maktrelationerna mellan Nord och Syd i världen, även om vi idag vill arbeta på ett annat sätt.

Men lösningen på det är inte att dra sig tillbaka, att tänka att vi inte ska lägga oss i de fattiga ländernas kyrkor eller organisationer eller stater. Vi hör ihop. Vi är alla en del av Kristi kropp i världen. Och Kristi kropp har aids. 40 miljoner människor lever med HIV, några få i Sverige, de flesta i Södra Afrika, allt fler i Asien, Ryssland och Östeuropa. Om du inte är smittad är du ändå berörd, sa jag i början av gudstjänsten, och det gäller även på en global nivå. Vårt samhälle, vår kyrka, är inte så akut påverkad av smittan. Men vi är ändå berörda. Vi kan arbeta aktivt för att hindra smittan, vi kan arbeta för vård, och vi kan arbeta för att alla människor ska ha ett värdigt liv – smittade eller inte.

[Körsång]

Listen my child. Vi är tillbaka till barnet i krubban. Utan honom skulle vi varken ha en kyrka, julfirande eller mission. Vi är berörda, också av barnet. Inte bara känslomässigt, som de flesta blir som ser ett litet barn, som vi vill ta hand om och beskydda. Genom barnet är världen berörd av Guds närvaro. Det är detta som är julens budskap: Gud blir människa i Jesusbarnet, och på ett konkret sätt närvarande i världen. Inte en Gud som finns långt borta. Inte en andlig eller intellektuell idé ovetande eller ointresserad av livets verkliga villkor. Inte en kung omgiven av makt och juveler och militär. Utan ett flyktingbarn utan ens ett tak över huvudet, en gud som väljer närvaro, beröring, att dela våra liv. Så småningom växer barnet upp till en stor man som förändrade världen. Men det största är just detta: att Gud blir människa. Och delar våra liv in i döden, och kan därmed övervinna döden. Och i och med detta, är världen helig. Livet berört av Guds närvaro. Den värld som från början var skapad god av Gud, är också berörd av Gud själv genom Jesus.

Denna tanke var och är provocerande. Kan den som skapat universum, som är större än allt vi kan tänka, bli en vanlig människa? Kan det gudomliga finnas i det kroppsliga? I den antika världen fanns en strikt uppdelning mellan materia och ande, mellan kroppsligt och själsligt. Under kyrkans första århundraden stod striderna just om detta: kunde Jesus verkligen vara både fullt ut Gud och fullt ut människa? Kunde något så heligt befatta sig med något så jordisk som en verklig människokropp? Det kristna svaret är Ja. Kroppen, jorden, är inte smutsig utan ett tempel för Guds ande. Våra jordiska ting är heliga, och till för att användas för det goda. Det är i sig en grund för att vi ska arbeta för människors befrielse och helande, här i världen. När en fruktansvärd sjukdom hotar hela samhällen, framför allt i Södra Afrika, kan vi inte tyst se på. Att acceptera mänskligt lidande, det stigma som följer i sjukdomens spår och västvärldens passivitet i forskning och utveckling, det är inte värdigt en kyrka som tror på en Gud som själv levt ett mänskligt liv.

[Körsång]

Vi är på väg. Ja, det tror jag att vi är. Och det är enda sättet, att fortsätta gå framåt. Det är lätt att bli uppgiven inför lidande och hemskheter – allt är så fruktansvärt, vad kan jag göra? Men alternativet, att ge upp, är ännu värre. I texten med de tre vise männen vi hörde för en stund sedan, följer de stjärnan. De visste inte vart den ledde, hur vägen skulle se ut eller exakt vad de skulle finna där. Men de vågade gå, vågade lita på att stjärnan inte ledde bort, men hem. Kristus, vår stjärna, leder oss också hem, även om vi inte vet riktigt hur. Vi vet bara, att vi har en uppgift, och ett mål. Vi är berörda, berörda av Guds närvaro i världen, berörda av det mänskliga lidande som finns omkring oss, berörda av den medmänsklighet och solidaritet som krävs av oss. Och vi är berörda av Guds kärlek, och får leva i tillit till en den bär oss när vägen verkar lång och svår.

Att säga Ja, som Maria

Predikan på Högmässa i Köpings kyrka, 4:e söndagen i advent.

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. (2 Kor 1:17-22)

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:39-45)

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Paulus sätter fingret på ett vanligt fenomen i dagens episteltext. Oviljan att binda sig, hålla alla dörrar öppna, svara lagom inlindat så att man inte bundit upp sig för något. Eller mer rakt på, säga ja i ett sammanhang och nej på samma fråga i ett annat. Den här oviljan att ta ställning eller binda upp sig beskrivs ibland som ett fenomen typiskt för vår tid, men uppenbarligen fanns det redan för nästan två tusen år sedan. Och visst går det att känna igen sig? Det är säkert olika för olika personer men för mig och tror jag många andra kan det finnas något lite läskigt med att bestämma sig definitivt – att avgöra sig fullständigt och inte kunna ändra sig.

En som sa ja var med hela sitt hjärta var Maria. Hon fick en märklig, nästan omöjlig fråga, att bli mor till ett väldigt särskilt barn, och hon kunde knappast då överblicka konsekvenserna. Hon tvekade och var kanske rädd, men hon sa ja till Gud. Ja till en uppgift, ja till att ställa sitt liv till förfogande för Guds verk. I detta är Maria en stor förebild, och skälet att hon högtidlighålls så här sista söndagen innan jul. Hon sa ja, och i det ja:et blev det möjligt för Gud att bli människa i Jesus.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid, när hon visste att det var något speciellt med barnet men nog egentligen inte förstod vad. Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Helt säkert kunde hon inte se alla de långsiktiga konsekvenserna, att det verkligen skulle bli så att alla släkten skulle prisa henne salig, att hennes son skulle förändra världen i bokstavlig bemärkelse. Vad vi vet är att hon sökte sig till sin släkting Elisabet som också hon var gravid med ett speciellt barn, som skulle bli profeten Johannes Döparen. Kanske ville hon dela erfarenheter, kanske söka stöd. Kanske ville hon bara ha bekräftelse på att hon inte var galen, mitt i en situation som måste ha känts just galen. Och den bekräftelsen får hon, när hon inte ens hinner fram till Elisabet innan hon ropar högt, som det står.

Maria är en stor förebild, en central figur i berättelsen om Jesus. Men hon riskerar också att bli våra drömmars fånge. Genom tiderna har Maria använts på många olika sätt, inte minst för att hylla ett omänskligt kvinnoideal. När vi högtidlighåller Maria idag vill jag lyfta fram den vanliga kvinnan Maria, den vanliga människan som fick bidra med sig själv i något mycket märkligt, Guds människoblivande. Det gör henne inte mindre i mina ögon, tvärtom. En vanlig kvinna som fick säga ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som på teologspråk kallas inkarnationen, Guds människoblivande, bokstavligt talat "i köttet". I den gamla bibelöversättningen stod det just så, ordet blev kött, och i all sin nästan äckliga konkretion fångar det uttrycket för mig vad julen handlar om. Gud går in i världen. Från en abstraktion till konkretion. Julens budskap är Gud inte är långt borta från någon enda av oss, att Gud väljer närvaro, att vara en av oss. Hela världens och livets ursprung och mål blir något av det mest sköra och sårbara: ett litet barn. I Jesus visar Gud sitt rätta ansikte, genom honom ser vi vem Gud är, hur Gud är. Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Det är till honom också Maria säger ja, utan att kanske riktigt förstå vidden av det.

Vi står inför julen. Snart är fixandet och stressen och stöket över, och förhoppningsvis infinner sig några dagars julfrid. Tid att inte bara göra, utan även lite tid att få vara. Kanske kan det också få bli en tid att begrunda, att få reflektera över om det finns saker i mitt liv att säga ett helhjärtat Ja eller Nej till. Precis som Maria, kan vi säga ja till Gud, och då vet vi inte vilka under som kan börja växa i våra liv. Kanske kan Paulus ord också inspirera till tydliga ja och nej. Det innebär inte att det inte kan finnas gråzoner och nyanser i våra liv. Inte heller att det är bra att dra förhastade slutsatser och fatta beslut för snabbt. Men att ibland är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja. Kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften. Och lita på, att i det sköra och sårbara, mitt i livet, där finns Gud som vill dela våra liv. Och där kan Guds under växa.

Läs även andra bloggares åsikter om predikan, Maria, advent, Jesus, svenska kyrkan